Änglakängor

Hon är min vän från andra sidan döden – döden tog en annan vän men jag fick henne, vi möttes i sorgen, det är en obegriplig historia och gastkramande sann. Nu är hon i min hemstad på kärt besök och vi ska dricka kaffe vid Odenplan. Där, vid tunnelbaneuppgången i hörnet Karlbergsvägen-Norrtullsgatan, blir vi tvungna att sakta stegen och stirra på ett par nyss urflugna curlingkängor i snömodden. De är fina, svarta, av god kvalitet; ser ut att kunna passa min vän eller mig. De är också öppna och inbjudande. Någon har dragit ner blixtlåsen och bara gett sig av. Vart? Nerför trappan till tunnelbanan? Kängorna pekar ditåt men hur någon kan ha kommit på att ta av sig ett par fungerande skodon i detta grisiga väglag är en gåta, en gåta vi avstår från att lösa, begivna som vi är på kaffe och att sitta någonstans där vi får se varandra i ögonen.

Väl där kritiserar hon milt en text jag nyss skrivit om att man inte kan räkna med att andra ska vara intresserade av det man skriver.

– Jag samlar ständigt på mig utgivna brevväxlingar och dagböcker. Ditt bågnande källararkiv skulle vara en guldgruva för mig.

Nästa gång jag går på toaletten räcker jag på en impuls fram min dagbok.

– Här har du något att läsa.

– Är du allvarlig?

– Visst.

Så slutar våra fattiga timmar tillsammans med att hon fastslår att hon ska börja skriva igen. Lösryckt, kravlöst, som jag. På hemväg fastnar jag åter i tankar på curlingkängeängeln. Ingen kan ha gett sig av i snöslasket i strumplästen, det måste ha varit en ängel, som avlägsnat sig vertikalt. En ängel som såg en hemlös kvinna med frusna fötter i storlek 38 och bestämde sig för att ge upp sina skor men den hemlösa blev så förskräckt när ängeln steg mot skyn att hon också dunstade. Det är det enda rimliga. Men de kvarlämnade kängorna lämnar mig ändå inte. De blir bilden av min sörjande vän. Själv ser hon hur hon klafsar tröstlöst i blöta strumpor i modden men jag kan se att hon svävar och båda har rätt. Det är en fråga om perspektiv.

(Utmaning: ”Stirra”)