Vänd oceanen

De vackraste orden hon någonsin tänkt ut gömde hon inte på någon hårddisk eller i en pärm. De skrev hon med versaler på sin största post-it-lapp: Vänd oceanen och dyk upp från ytan. Upp i djupet. Lappen satte hon upp väl synlig på skrivbordet i väntan på att Någon skulle komma, Någon som sa: ”Vad fint!” eller ”Du har verkligen förstått!” eller kanske till och med bara ”Oh!”. Någon som så yttrade sig skulle hon kunna känna sig tillfreds och passionerad med. Om ingen annan hunnit före, skulle hon gifta sig med Någon.

Åren gick. Lappen blev sliten och gummeringen torkade. Hon väntade, skrev en ny. Vänd oceanen och dyk upp från ytan. Upp i djupet. Väntade mer. Inte ens hennes närmaste vänner sa någonsin något om lappen men hon förtröttades inte. Hon tyckte fortfarande det var bland det vackraste hon skrivit.

När hon var inne på tredje lappen var hon gammal och grå. Då kom någon över haven. Han kunde inte hennes språk men oceanen, den vände han upp och ner på. Hon var helt oförberedd på att detta skulle hända henne i verkligheten och hon var inte så bra på att simma under vattnet men hon paddlade som en vattensköldpadda och kände hela tiden, med dunkande pulsar i öronen, att om hon nånsin fick luft skulle hon fria.

(Utmaning: ”Känna”)