Välkommen

Jag försöker nå insikt, sa adepten till gurun.

Det är bra men låt hellre insikten nå dig, sa gurun och log.

Och adepten knatade nerför det höga berget, bort från den stora vildmarken och satte sig i ett hörn och väntade på insikt. Och insikterna kom, en efter den andra, tills adepten en dag kände sig så full av insikter, att hon fattade sin stav och vandrade ut i den stora vildmarken och upp på det höga berget, där hon träffade sin vän gurun.

Jag håller på att sprängas av insikter, flåsade adepten.

Spräng insikterna! svarade gurun.

Va? sa adepten men gurun bara log och pekade med handen mot stigen som ledde ned från det höga berget. Och adepten nådde snarare än hon trodde var möjligt sitt hörn på golvet i lägenheten i den stora staden, där hon rådvill satte sig igen. Rådvillheten visade sig vara fruktbar och snart förstod hon att hon var upplyst. Hon väntade en vecka för att visa sig litet ödmjuk, sen tog hon den välkända vägen genom vildmarken och upp på berget igen.

Jag är insikt! sa hon värdigt till gurun, som skrattade och ropade:

Insiktslös – samsara! Insiktsfri – nirvana!

Adepten blev mycket modfälld men traskade hem igen, nerför berg och genom vildmark. En vecka ägnade hon åt karlar och sprit men sen satte hon sig extra beslutsam i hörnet av sin lägenhet och mediterade. Hon mediterade när hon gick och hon mediterade när hon stod och i livets alla skeden mediterade hon, tills hon kände sig som ett membran som allt med lätthet penetrerade.

Jag vet ingenting! sa hon till sig själv. Det föresvävade henne inte att gå upp på berget och rapportera denna icke-händelse för sin vän gurun, däremot kände hon på sig att det var länge sedan gurun fick sig ett bra mål mat, så hon redde en korg med aubergineröra, kikärtsgryta, ris och en ask Noblesse och gav sig av.

När hon såg gurun blev hon jätteglad och sa:

Här kommer jag med litet käk!

Gurun reste sig upp, sträckte ut händerna och sa:

Välkommen hem!

(Utmaning: koncentrera)