Till slut

– Det blir en vana till slut, säger Aino.

Han vet inte vad hon menar. Hon sitter i sängen med matelasserade bäddjackan på, den testiga flätan som en tunn rännil från nacken och ner över bröstet som inte rör sig.

– ”Till slut”, säger Samuel. Du är väl inte död än?

– Inte än. Apropå det – pratade du med prästen?

– Han däremot är död.

– Alla är döda. Det är ett bekymmer.

Hon suckar, himlar med ögonen mot något osynligt halvvägs upp på väggen.

– Du får satsa på någon som är min generation snarare än din, säger han och rösten tuppar av falsk optimism.

– Jamen du känner ju ingen! Du gick på teologen och kan inte få fram en präst till din gamla mors begravning. Jag ska säga dig...

– Jag brände liksom mina skepp där, säger han och reser sig upp. Nu måste jag gå, mamma.

Med viss innerlighet placerar han en puss på hennes mun.

– Brände? mumlar hon

Han går med flaxande rock genom korridoren, delvis försjunken i minnen av förfalskade uppsatser och köpta omtäntor, delvis ältande Ainos morbida fixeringar. ”Det blir en vana till slut”, tänker han, osäker på vad han avser. Skammen. Nåden. Rundgången i konversationerna med modern. Kassajobbet i den lilla Icabutiken. Ensamheten på platsen där drömmarna tar slut.

(Utmaning: ”Vana”)

Vänd oceanen

De vackraste orden hon någonsin tänkt ut gömde hon inte på någon hårddisk eller i en pärm. De skrev hon med versaler på sin största post-it-lapp: Vänd oceanen och dyk upp från ytan. Upp i djupet. Lappen satte hon upp väl synlig på skrivbordet i väntan på att Någon skulle komma, Någon som sa: ”Vad fint!” eller ”Du har verkligen förstått!” eller kanske till och med bara ”Oh!”. Någon som så yttrade sig skulle hon kunna känna sig tillfreds och passionerad med. Om ingen annan hunnit före, skulle hon gifta sig med Någon.

Åren gick. Lappen blev sliten och gummeringen torkade. Hon väntade, skrev en ny. Vänd oceanen och dyk upp från ytan. Upp i djupet. Väntade mer. Inte ens hennes närmaste vänner sa någonsin något om lappen men hon förtröttades inte. Hon tyckte fortfarande det var bland det vackraste hon skrivit.

När hon var inne på tredje lappen var hon gammal och grå. Då kom någon över haven. Han kunde inte hennes språk men oceanen, den vände han upp och ner på. Hon var helt oförberedd på att detta skulle hända henne i verkligheten och hon var inte så bra på att simma under vattnet men hon paddlade som en vattensköldpadda och kände hela tiden, med dunkande pulsar i öronen, att om hon nånsin fick luft skulle hon fria.

(Utmaning: ”Känna”)

Den stränga kursen

Vi är trötta. Vi är skrivande. Vi har lovat varandra en sträng kurs. Skrivarkurs var tanken, men det kan lika gärna röra sig om en levarkurs, står det mer och mer klart för mig ju närmare datumet vi kommer. Kursen kommer att äga rum i en grånad stuga vid kusten. Jag skriver för många adjektiv. Dem måste jag göra mig av med på den stränga kursen, min tendens att skriva moraliteter likaså. Du ska vägleda mig. Det är jag säker på. Vi ska sitta med ryggarna mot varandra, för annars börjar vi flamsa, vid varsitt väggfast bord, och stränghet ska råda. Nedslag på minsta rytmiska snedsteg och varje pretentiöst semikolon. Även jag ska hitta något hos dig, jag ska anstränga mig, kanske ska jag våga säga att du gömmer dig i din rättframhet, för ibland är det sant, men jag vet inte om det är till nackdel. Sträng ska jag ändå vara. Och varje dag i kvällningen ska vi vackla upp från våra sittplatser – två bänkar bara, lika grånade som huset – och stödda på varandra kliva ned i havet och tvätta oss där. Då, när vi är vända mot varandra, kommer strängheten att upplösas, vi skrattar litet, skvätter vatten och undrar: varför väntade vi ända tills vi blev åtti innan vi tog oss tid? Åtti respektive sjuttisju. Och vi torkar oss i trådsliten frotté och skrattar mer, åt våra forna drömmar skrattar vi, och vår talang, och åt vår ödesdigra brist på fokus. När vi vandrar tillbaka upp vet vi att detta är slutet, det blev en sträng kurs men det var också det sista som skulle hända. När vi kommer hem till våra hem kommer allt att vara över.

(Utmaning: ”tendens”)

Välkommen

Jag försöker nå insikt, sa adepten till gurun.

Det är bra men låt hellre insikten nå dig, sa gurun och log.

Och adepten knatade nerför det höga berget, bort från den stora vildmarken och satte sig i ett hörn och väntade på insikt. Och insikterna kom, en efter den andra, tills adepten en dag kände sig så full av insikter, att hon fattade sin stav och vandrade ut i den stora vildmarken och upp på det höga berget, där hon träffade sin vän gurun.

Jag håller på att sprängas av insikter, flåsade adepten.

Spräng insikterna! svarade gurun.

Va? sa adepten men gurun bara log och pekade med handen mot stigen som ledde ned från det höga berget. Och adepten nådde snarare än hon trodde var möjligt sitt hörn på golvet i lägenheten i den stora staden, där hon rådvill satte sig igen. Rådvillheten visade sig vara fruktbar och snart förstod hon att hon var upplyst. Hon väntade en vecka för att visa sig litet ödmjuk, sen tog hon den välkända vägen genom vildmarken och upp på berget igen.

Jag är insikt! sa hon värdigt till gurun, som skrattade och ropade:

Insiktslös – samsara! Insiktsfri – nirvana!

Adepten blev mycket modfälld men traskade hem igen, nerför berg och genom vildmark. En vecka ägnade hon åt karlar och sprit men sen satte hon sig extra beslutsam i hörnet av sin lägenhet och mediterade. Hon mediterade när hon gick och hon mediterade när hon stod och i livets alla skeden mediterade hon, tills hon kände sig som ett membran som allt med lätthet penetrerade.

Jag vet ingenting! sa hon till sig själv. Det föresvävade henne inte att gå upp på berget och rapportera denna icke-händelse för sin vän gurun, däremot kände hon på sig att det var länge sedan gurun fick sig ett bra mål mat, så hon redde en korg med aubergineröra, kikärtsgryta, ris och en ask Noblesse och gav sig av.

När hon såg gurun blev hon jätteglad och sa:

Här kommer jag med litet käk!

Gurun reste sig upp, sträckte ut händerna och sa:

Välkommen hem!

(Utmaning: koncentrera)

Hos Markus

Jag hade inte varit hos Markus många timmar förrän jag förstod att stället hade potential. Stor potential. Han hade tagit mig på en runda på älven med skotern, vi hade hängt upp fångstlinorna på krokar på den bakre verandan och satt nu i det ombonade köket och spelade kille. Hans yngre bror var också med. I köket fanns en reda, i och för sig i gulnad plast och full med gamla tipskuponger och skrapade trisslotter men en reda lika fullt. Jag gillar redor. En reda är en uppsättning utdragbara små specerilådor som fästs med skruvar under ett köksskåp och gör att man inte behöver ha miljoner burkar på köksbänken.

Det var inte redan jag hade sett först. Det var förstås älven. Och lägdan ner mot den. Men redan var en sorts prick över ett slags i, i som i intresse. Jag försökte få tag på Markus fot med min men köksbordet var för stort. Helt OK. Ingen panik. Jag tittade på brodern, Måns, men han verkade litet störd. Satt och hoppade på stolen. Jag beslöt mig för att koncentrera mig på korten. Markus satte fram en kaffekanna direkt på perstorpsplattan, där den tydligen brukade stå, att döma av de bruna ringarna. Det var bruna ringar också i min kaffekopp. Hemmet var fint men det behövde en kvinnlig touche. Jag kisade mot Markus.

– Du borde ha ett Bed and Breakfast, föreslog jag medan jag delade nästa giv. Sidoinkomst...

– Vem vill bo bland det här skräpet? avbröt Måns.

Jag tittade strängt på honom.

– Man kan röja litet här och där. Gästerna behöver inte vara överallt.

Han hoppade vidare och slog paradiddlar mot bordet. Lekte han helt enkelt att han spelade trummor?

– Och så är det fattiglapparna, la han till ganska rytmiskt.

– Asbestplattorna, sa jag.

– Ingen vill bo i ett hus med asbest.

– Men det är enkelt! Fram i maj kan vi gräva en stor grop... började Markus.

– Det är förbjudet, sa Måns.

Han måste ha blåmärken på sittbenen om han höll på och hoppade sådär jämt. Men det hade ju inte jag med att göra. Markus himlade mot mig. Jag himlade tacksamt tillbaka.

– Vem ser något här? sa Markus och slog ut med armarna.

I fantasin inneslöts jag i den där stora famnen. Han luktade riktigt, som karlarna gjorde när jag var liten, svett och mer svett och lite eld och lite tjära och ingångna kläder och mer svett. Och nu fick våra raggsocksbeklädda fötter tag på varandra. Måns satt med killen kvar och åkte ut. Markus log med hälsosamt gula tänder. Kanske inte min lilla Nissan Micra skulle starta. Den kunde visa sig oberäknelig ibland.

(Bildpuff idag. Bildkälla: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/ )

Moster Birgit

Min moster Birgit var bara två och ett halvt år äldre än jag men stor som solen och någon att göra sig märkvärdig över i skolan. ”Jag är äldsta dotter till min mormors äldsta dotter Hillevi och min mammas syster Birgit är en riktig sladdis”, förklarade jag villigt och förnumstigt när mina små kamrater undrade hur vi kunde vara som systrar. Och det var vi. Mormor sydde oss likadana kläder, jag minns särskilt ett par klänningar i vitt, orange och gult med veckade volanger och ett par helklockade kjolar med prästkragsmönster. I dessa ljuvligheter paraderade vi på de otaliga familjehögtiderna men bytte förståndigt nog om till slacks och pullover när vi skulle ut och leka. Vi lekte lekar som började vilt men oftast slutade med att moster Birgit – jag kallade henne alltid ”moster” – slog sig ned för att berätta en romantisk historia eller be mig gissa en gåta. Jag förstår nu att hon ofta tagit sina berättelser och knep och knåp någonstans ifrån men då trodde jag blint på att hon hittat på allt själv, tills hon kom med den svåraste gåtan:

– Titta här, Inga-Lill, sa hon en eftermiddag när vi satt i hennes koja på mormors altan. Hon tog fram en skrivbok, där hon präntade med sin underbara, upprättstående stil:

Vem har lagt de djupa vecken i hans panna?

Det är livet som så tungt lagt sig uppå honom.

– Nu ska du läsa det så att du får det att rimma!

Triumferande slängde hon skrivboken i knäet på mig och jag grep den ivrigt men hur jag försökte så kunde jag inte få det att rimma. Ivern gav plats åt ilska, så kom förtvivlan och förnedringen och med den tårarna. Men hon hjälpte mig ändå inte. Jag fick vänta ända till kvällningen, och då kom hjälpen från oförmodat håll. Jag var så modstulen och olik mig när mamma skulle bädda ner mig i en av morfars och mormors lustiga gästsängar, som fälldes ner från väggen, att hon fick ur mig hela historien.

– Å, den där gamla gåtan! utbrast hon och la sig bredvid mig. Tänk såhär: läs ut skiljetecknen också!

Först måste jag ta ett ögonblick att smälta hennes reaktion. ”Gamla gåtan”? Hade inte Berit hittat på den själv? Mamma låg och smekte mig med pekfingret i pannan, rakt över min vertikala lilla fåra vid näsroten. Det lugnade alltid. ”Läs ut skiljetecknen!” ”Läs ut skiljetecknen!” Jag plockade upp skrivboken från golvet, och förde för tusende gången pekfingret över den nu ganska solkiga anilinskriften... och kom på det.

Jag minns den tillfredsställelsen. Men jag minns också hur denna episod var en av de där hållpunkterna vid vilka barndomen ryckvis tar slut. Aldrig mer kunde jag klä mig i moster Birgits ord, i trygg förvissning om att de var hennes egna, och därför var aldrig moster Birgit riktigt lika stor längre. Hon fortsatte förstås att vara större än jag, aldrig kom jag ifatt, men hon var inte längre jämförbar med himlakroppar. Och vem är det, reflekterar jag nu, över femtio år senare. Är inte allt vi berättar i någon mån lånat, återanvänt, kanske rentav stulet?

Vem har lagt de djupa vecken i hans panna frågetecken

Det är livet som så tungt lagt sig uppå honom punkt

(Utmaning: ”Fåra”)

Ovetbar

Även om människan är ovetbar. (Fjärde meningen på sidan 199 i Fadern, sonen och den heliga motorcykeln av Sven Lindqvist)

Mitt i natten skriver du, vita bokstäver mot blått i telefonen: ”Du är bäst”. Jag vaknar till tillräckligt för att svara: ”Nej, det är du.” För jag har tänkt på dig flera gånger under dagen, tänkt tillbaka på firandet i onsdags, hur jag var lycklig över att vara med dig och stolt: din lätthet och din självklarhet, din absoluta närvaro bland alla människor, hur alla blev vänner genom ditt och Mohameds värdskap.

Vi har känt varandra sedan du var tolv. Jag kan dig, vet hur du funkar och tänker – åtminstone vet jag precis när du förklarat. Närmare vill jag inte komma. Närmare luktar hjulspår och ordlös rutin. Du är min bästa vän. Det är en position du delar med ett par stycken. Om vänskap är en religion är jag en liten prästinna. Du kan mig, så väl att jag hajar till ibland. ”Du blir ju så flummig när du är chockad”. Ja, just ja. Det vet ju du. Visste jag det?

Det är det här, det som du är. Våra evighetsfikan. Innerlighet utan sentimentalitet, fullständig ärlighet. Samtalet som laboratorium. Inget ältande. Du har lärt dig av dina systrar att erbjuda lösningar på problem som kommer upp. Men mest är det det här, det som du är. Intelligens som blixtrar, som norrsken på en stilla himmel.

Jag vördar dig som vän, vördar dig som jag vill vörda varje människa men misslyckas. Kanske det är därför som vänskapen är viktigast på jorden – för att vi ska förstå människans storhet? För att vi ska förmå att dra analogislut. Om hon är så fantastisk måste ju också han och han vara det. Men tills jag förstår det har jag rätt: det är du som är bäst.

(Utmaning: ”Välj en bok. Slå upp valfri sida i slutet av boken. Skriv en text baserad på fjärde meningen på sidan. ”)

Krig i Okigwe

När mamma och jag kommer hem från strapatsen i mataffären står det en lastbil på vår gård, så jag kan inte komma fram med bilen till porten. Vi åker hem till henne, brassar kaffe och ringer dig, så att du kan hjälpa mig bära. Du dyker upp inom fem minuter, går din vanliga runda som förtjuser henne så. Till kylen, norpar något. Till henne, puss och kram. Och så till mig, ljudligt smackande blöta pussar. Allt under smattrande svada på vad du kallar svenska. Vi slappnar av så vi blir sömniga, mamma och jag, men du är på topp. Tror jag.

– Vi förlorade åtminstone tre till idag och många blev fängslade, säger du med grå trötthet medsamma vi går ut genom mammas dörr.

– Va?

– Det var protester runt om i Biafra och de sköt rakt in i folkmassan igen. Om inte FN hjälper oss snart, bara måste vi ta till vapen.

– FN gör inget. Det är en intern affär.

– Vad gör inte FN i Syrien? Vad gjorde de i Etiopen- Eritrea? Syd-Sudan? Om vi tar till vapen kommer de.

Vi bär våra kassar. Det är fjorton grader minus.

Biafra, är inte det ett gammalt krig? En svältkatastrof för länge sedan? Nej, det är hoppet om ett eget land, fritt från det koloniala hopkoket Nigeria. Det är ett icke-våldsligt uppror lett från diasporan, inte inifrån landet. Det är ett justitiemord på ledaren Nnamdi Kanu, som sitter fängslad sedan tre månader.

I den demokratiska staten Nigeria skjuter polis och militär fredliga demonstranter och internationella medier är stumma eller viskar tyst. Vi förlitar oss på Radio Biafra, som sänder från London och är mindre Nelson Mandela än Täppas Fogelberg.

Vi bär våra kassar. Du är min man. Du är beredd att dö för ditt land. Det är magstarkt men jag kan svälja det. Vad jag inte kan svälja är det du inte talar om: att du är beredd att döda för ditt land.

Du är min man. Jag räcker ut min hand för att röra vid dig, tänker inte på kassen från Lidl. Den knuffar dig milt och du ser förvånat på mig. ”Ska det bli krig i Okigwe också,” vill jag fråga men det är alldeles tyst.

(Utmaning: ”Förlora”)

(diaspora = ung. "förskingring")

Rusele Nät och Design

Hjälpa hjärta hjula hjärna Hjoggböle.

– En liten firma... på sidan om?

Han tror att han frestar henne när han vädrar sina egna drömmar men hon kryper skyddande ihop om den lilla kraft hon har, så bräcklig de senaste månaderna i mörkret.

– En timme som anställd är en betald timme, säger hon och märker att hon låter butter.

– Du älskar ju att hjälpa människor och du sitter framför datorn all den tid du kan! Det går att göra något av! Vi kunde ha en...

– Jag gillar inte att ta betalt, avbryter hon.

Just nu hjälper hon faktiskt sin väninna Ngozi som snart blir av med bostaden att hitta en ny och han har rätt, hon är bra på det, på att söka information och ta sig fram i telefonköer och ständigt vara vänlig, ha ett extra ord, men hennes hjärta är inte där och bara halva hjärnan. Oftast när hon sitter framför datorn är det orden i sig som tar henne med till en plats som hon inte delar med någon men som alla kan se, när hon väl vecklar ut dem... orden... Men det vet inte han, som är hennes närmaste. Det är därför hon känner att han är i färd med att krossa det som är henne kärast, hennes två garanterat improduktiva timmar om dygnet när hon förlorar sig i språk och fantasi, som giganterna från Hjoggböle, Raggsjö och Missenträsk – inga jämförelser, men...

– Du är bra på design också. Vad sägs om Rusele Nät och Design? Som firmanamn menar jag?

Hon förbereder sig på att dyka in i datorn och bli borta för alltid men vänder i sista stund.

– Vad ska du göra i firman, då? säger hon hårt.

– VD! svarar han snabbt och ler vitt och de är hemma hos varandra igen, hon förstår att det är ett skämt, ett sånt där allvarligt skämt som är förankrat i deras olikheter. Att han skulle hjula runt gården om hon sa ja men vet att hon aldrig skulle säga det.

(Utmaning: ”Välj 5 ord på bokstaven H och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.”)

Änglakängor

Hon är min vän från andra sidan döden – döden tog en annan vän men jag fick henne, vi möttes i sorgen, det är en obegriplig historia och gastkramande sann. Nu är hon i min hemstad på kärt besök och vi ska dricka kaffe vid Odenplan. Där, vid tunnelbaneuppgången i hörnet Karlbergsvägen-Norrtullsgatan, blir vi tvungna att sakta stegen och stirra på ett par nyss urflugna curlingkängor i snömodden. De är fina, svarta, av god kvalitet; ser ut att kunna passa min vän eller mig. De är också öppna och inbjudande. Någon har dragit ner blixtlåsen och bara gett sig av. Vart? Nerför trappan till tunnelbanan? Kängorna pekar ditåt men hur någon kan ha kommit på att ta av sig ett par fungerande skodon i detta grisiga väglag är en gåta, en gåta vi avstår från att lösa, begivna som vi är på kaffe och att sitta någonstans där vi får se varandra i ögonen.

Väl där kritiserar hon milt en text jag nyss skrivit om att man inte kan räkna med att andra ska vara intresserade av det man skriver.

– Jag samlar ständigt på mig utgivna brevväxlingar och dagböcker. Ditt bågnande källararkiv skulle vara en guldgruva för mig.

Nästa gång jag går på toaletten räcker jag på en impuls fram min dagbok.

– Här har du något att läsa.

– Är du allvarlig?

– Visst.

Så slutar våra fattiga timmar tillsammans med att hon fastslår att hon ska börja skriva igen. Lösryckt, kravlöst, som jag. På hemväg fastnar jag åter i tankar på curlingkängeängeln. Ingen kan ha gett sig av i snöslasket i strumplästen, det måste ha varit en ängel, som avlägsnat sig vertikalt. En ängel som såg en hemlös kvinna med frusna fötter i storlek 38 och bestämde sig för att ge upp sina skor men den hemlösa blev så förskräckt när ängeln steg mot skyn att hon också dunstade. Det är det enda rimliga. Men de kvarlämnade kängorna lämnar mig ändå inte. De blir bilden av min sörjande vän. Själv ser hon hur hon klafsar tröstlöst i blöta strumpor i modden men jag kan se att hon svävar och båda har rätt. Det är en fråga om perspektiv.

(Utmaning: ”Stirra”)

Morfars memoarer

Mina första 30 levnadsår, av far Hjalmar är en handskriven lunta, fast inte bunden, utan inrymd i en vanlig skolpärm. Den är skriven av min morfar, Hjalmar Dahl, som föddes 1894 i Pite-Lillträsk. Han skrev den när han var sjuttio år. Då hade han varit pensionär ett tag och hunnit bygga sin modell av den båt i vilken han for till Amerika, åka runt bland sina bekanta och barn med familjer på Vespa samt reflektera litet över sitt liv. Han var ju, som det står i memoarpärmen, ”inte en skribent men väl en tanke-bent”. Att skriva om sitt liv var dock lustfyllt för honom men barnens ointresse och hustruns, min mormors, nedlåtenhet gjorde att det inte blev mer än en volym, med smalt utrymme åt barndomen men desto större åt äventyret Amerika.

Amerika var morfars ständiga referenspunkt. Det hus han byggde på Moråsen i Boden var format efter amerikanska ideal och hela livet höll han sig med anglicismer som ”Vad tid är det?” Han skulle också ha åkt tillbaka. Var bara hemom en sväng i början av tjugotalet men då träffade han mormor och hon skulle INTE till Nordamerikas förenta stater. Inte till Kanada heller. Han böjde sig då, som han skulle komma att få göra framgent i många saker, men hemlängtan bort lämnade honom aldrig.

Hemlängtan bort – där känner jag mig befryndad. Han kände också igen något i mig. Det finns en rund ask i metall som precis rymmer en silverdollar. Den asken och det myntet skulle jag ha, det var självklart för morfar Hjalmar.

Det förvånade nog honom inte heller att det blev min mamma som fattade intresse för hans skriverier och på sent sjuttiotal renskrev det kladdiga manuskriptet på sin gröna Halda. De unika originalfotografierna, som morfar i många fall hålslagit eller tejpat, gick inte att införliva med texten då men mamma och jag pratar ibland om att göra en ny version nu, där hela verket med illustrationer kommer med. Han skulle inte ha någon glädje av det – han dog för trettiofem år sedan. Fyra av hans barn finns kvar i livet, alla vi sju barnbarn också – ja, och barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn, men de träffade honom aldrig. Finns det vilja och håg att läsa? Eller är det så, att det är för oss själva som vi skriver våra minnesskrifter? Jag tänker skamset på mitt lilla källarförråd, halvfullt med vackra anteckningsböcker och Jopa-pärmar i rader och högar, omslutande mitt... liv. Vem vill bläddra? Min man? Näppeligen. Min bror eller min bästa vän? Pliktskyldigast och sporadiskt. Inte ens om jag hade barn... Det tror jag mig veta, eftersom jag blev hemligt tacksam över att mamma kastade allt personligt hon skrivit när hon städade ur huset efter att ha blivit änka.

Hembygdsnissarna och emigrationsforskarna kanske skulle intressera sig för morfars alster. Men mitt källararkiv? Jag som bott i lägenheten som förrådet tillhör i mer än tjugo år men som ändå inte har någon hembygd, för att jag har hemlängtan bort... Ett förståeligt tillstånd i det förra seklet men tämligen löjligt i tjugohundratalets globaliserade värld, dock ganska vanligt, än i denna dag, bland skribenter och tankebenter.

(Utmaning: ”Handskriven”)

Säckvävstomhet

Siri köper aldrig rätt. Om alla andra har Ikeas coola anslagstavla i kork, är det en självklarhet att Siris mamma hittar den i säckväv för sjuttinie och nitti i stället för nittinie och nitti.

– De är ju så gott som exakt lika, säger mamma, redan upprörd.

Exasperated heter det på engelska. Siri är mer exasperated, hon, men det kan man inte visa för mamma, för mamma, bara mamma, får ha känslor.

– Det är i samma storleksordning, säger Siri liksom glatt. Priset, menar jag.

Hon har redan förlorat.

– Storleksordningar byggde aldrig någon familjeekonomi, säger mamma och lägger anslagstavlan på vagnen.

Siri tänker på det misslyckade Ikeabesöket när hon tittar på den misslyckade säckvävstavlan i sitt misslyckade tonårsrum. Sen går hon vidare till att tänka på vad hon ska sätta upp på anslagstavlan. Det är kanske det mest misslyckade av allt. Hon har inga idoler, förutom någon mossig finlandssvensk modernist till poet som hon inte står för. Hon har inga bilder, utom av de äldre brorsornas barn. Hon har ingen humor, tycker hon. Hon har inget liv. Ändå lever hon. Misslyckat, men hon lever. Beslutsamt tar hon fram ett kort hon fick på kyrkans nyårsläger i fjällen. Mina problem är inga problem för Gud – de är möjligheter. Fint, tyckte hon då. Käckfalskt, tycker hon nu. Nå, hon har i alla fall utvecklats på fyra månader. Osäkert i vilken riktning, tänker hon, men hon har utvecklats. Hon river kortet till smulor. Nu har hon ingenting att sätta upp på sin efterlängtade men misslyckade anslagstavla. Det är ett problem. Hon ser på den dassiga säckvävens tomhet och kan faktiskt inte låta bli att se en möjlighet. Hennes anslagstavla är ärlig och det ska den fortsätta vara. Hon ska hitta grejer att sätta upp och hon ska inte snegla på andra. Hon ska sätta upp det hon tycker är bra och viktigt och kul och vackert, precis som hon har tänkt, men nu, just nu, har hon inget. Det står hon för.

(Utmaning: ”Problem”)