Mötas igen

”Då blev gom och hals bara en rå rökgång åt en rök utan arom.” (mening fem på sidan 30, Vägen till Klockrike av Harry Martinson)

Det finns en hopplöshet i det här mötet som väl springer ur vår ömsesidiga ovilja. Nå. Nu sitter vi här, på en förgäten suparpub vid Fridhemsplan, om hörnet från blomsterkiosken som vi råkat mötas utanför. Du redan litet slirig – det märkte jag inte när vi först sågs. Jag beställer en Cola.

– En Cola? utbrister du och ler vanställt mot servitrisen.

– För tidigt för öl, ljuger jag.

Du lägger händerna ovanpå varandra på bordet och betraktar mig.

– Hur lång tid är det? Femton år?

– Drygt tjuge, säger jag.

Jag vet exakt.

– Du var fräsch då...

Din blick sveper vitt över lokalen och landar åter på min missnöjesrynka, en hackig linje som Grand Canyon som banar sin väg i huden snett ner från vänster mungipa. I ett ögonblick känner jag dubbelhakan fladdra, och gäddhänget, och buken och de båda juvren.

– Vi var knappt avnavlade nån av oss då, säger jag och försöker låta avmätt.

Servitrisen kommer med dryckerna och jag smuttar samtidigt som jag anstränger mig att skärma av din påträngande närvaro. Det irriterar mig att du fortfarande verkar ha makt. Makt över mig, fast du bara är en medelålders gubbe med rakad skalle – flintis, säkert – och stinker inrökt och supsurt.

– Det är barnen som får oss att åldras, säger du liksom överslätande. Hur många har du?

– Inga.

Jag svarar snabbt, långt innan insikten kommer att jag kunde ha ljugit även nu. Du ler och ser åter grotesk ut.

– Du var fräsch då, upprepar du.

Jag ägnar mig åt att försöka skapa livsrum mellan mig och mitt glas och där bygga status, ja, pondus, men det lyckas inte.

– Det har ju gått ett tag, säger jag lamt och släpper därmed samtalet. Det får rulla sin gång tills min läsk är urdrucken – jag dricker för fort, reser mig för hastigt – och jag åter befinner mig ute på Fridhemsgatan, snubblar mot Västermalmsgallerian som om den vore en fristad och inte ett palats för kommers. På vägen kommer jag tillbaka till mig själv. Jag var inte alls ”fräsch då”, inser jag argt. Jag stank av tobaksrök mer än du gör nu och levde ett liv i hedonistisk slentrian där umgänge var allt. Min medelålders kropp är friskare än den unga var, den du kände och drog över. Nu är kroppen levande, den svarar, den har spänst. Då var den bara ett slags rökgång för mitt glädjelösa kedjerökande.

Väl framme vid gallerian viker jag direkt ner i tunnelbanan och åker hem. I vagnens fönster fångar jag reflexionen av mitt leende och missnöjesrynkan är borta för en stund.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp valfri sida i början av boken. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. )

Erfara en gräns

En gång, i en vansinnig glipa mellan hypomani och döden, befann jag mig på en torr skogsväg i Småland. Jag var på väg till Blekinge, utan bil, utan pengar. Det var sommaren 1997 och det var bromsår. En man som tyckte jag var underbar såg mig trycka ett groblad mot ett bromsbett på vaden. Än mer underbar var jag för honom då och vi klättrade upp i ett jakttorn invid vägen. Jag blundade men det var genomskinligt mellan mina ögonfransar. Jag såg att han försökte pussa mig och drog mig undan. Det var hans bil jag hade hittat ett par timmar tidigare, en Fiat 125. Nyckeln hade suttit i men jag var inte så grym eller tokig att jag tog det gamla åkdonet. Jag minns inte hur jag kom till Blekinge, bara att kjolen blev riven i en risig gränsskog och att utgallrade grangrenar gned mot mina bara ben och att jag ändå inte var på rätt sida gränsen efter den prövningen. Blekinge var bara två mil bort men det ville ingen smålänning tillstå och telefonkatalogerna visste inget om den andra sidan gränsen. Jag tänker på det här när du ska låta tatuera in en planta groblad på din kropp, grobladet och månens faser. Ja, för dig kan jag nog berätta, inte bara om detta, utan också om rhododendronskogen och stumheten och skooffret, samma resa, samma saga; men jag vill inte, för jag kan inte tillstå hur underbart det blev när jag kom fram.

Utmaning: ”Välj 5 ord på bokstaven G och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.” Jag valde orden genomskinlig, glipa, gnida, grym, groblad

Julstämning

Mormor stickade mig ett par raggsockor i julklapp i år igen. Jag väste till morsan att hon borde upplysa sin mor om att vi lever på 2010-talet. En hundring nedstoppad i ena sockskaftet... Vad räcker en hundring till i dessa dagar? Wakey, Granny!

Morsan började grina. Sa att mormor har många barnbarn och stickar av kärlek och tänk på barnen i Syrien och när mormor var barn fanns det bara grankottar att leka med... Jag försökte föra upp diskussionen på ett mer samhällsekonomiskt plan och säga att... öh... att man inte får mycket för en hundring, helt enkelt. Morsan fortsatte gråta tyst och så la sig min styvfar Lasse i och viskade att mormor fått en ny sjukdom och kanske inte skulle finnas nästa jul. Då reste jag mig och gick. Jag hade ändå sparat mormors julklapp till sist.

Jag gick ut och träffade Aron. Nästa jul vill jag ha som dom. Alla vuxna swishar pengar till alla unga och nån gång före jul går släkten ut och äter julbord tillsammans. På julafton träffas de som vill virtuellt över Minecraft. Arons föräldrar har, unbelievable enough, inte ens nån sån där ful, trekantig elljusstake. Inte i nåt fönster. Aron var helt ledig, för hans föräldrar hade åkt på spa. Vi satte oss i hans vardagsrum och drack starköl och räknade pengar. Han hade fått 3600 av sin släkt. Cool as ice, twice as nice! Jag blev varm i magen, fast jag själv bara hade hundralappen att komma med. Det var väl julstämning jag kände.

(Utmaning: ”Vill ha”)

Vem man pussar

Den dagen när Kajsa och jag hade setts pussas invid treornas barack nere vid tjärnen dök mamma upp efter skoldagens slut hos Siv, vår klassföreståndare. Jag skulle vara kvar. Om Kajsa och hennes mamma också var där minns jag inte. Jag minns mamma, i en nervös liten byxdress, och Siv, som förmodligen fortfarande var äcklad. Ingen av dem hade en aning om hur de skulle tackla situationen, verkade det som, särskilt som jag var helt utan syndamedvetande. Mitt oförstående inför deras fasa tvingade dem så småningom, efter hummanden och insinuationer, till en rättframhet de inte hade förutsett skulle krävas. ”Flickor pussar inte flickor!” utbrast slutligen mamma. Jag såg att hennes rosa manschetter darrade. Förtrytsamt protesterade jag med all sanningslidelse en tioåring är mäktig: ”Men mamma, du vet ju själv att alla pussade alla på mitt kalas i höstas!” Mamma hann inte ens snegla på Siv, utan kastade ur sig: ”Men då fanns det ju inga killar med!” Siv och jag bytte blickar och mamma fortsatte: ”Ni tränade på att pussas inför... inför... debuten! Det är en himmelsvid skillnad.” Jag skakade på huvudet.

Det kom en lojhet över reprimanderna från de två vuxna efter det, helt enkelt, antog jag, för att Siv och mamma förlorat sin enade front. Kajsa och jag fortsatte att pussas länge efteråt, kanske ett helt år, men från och med den här dagen kröp vi först in i tryggheten under treornas barack. Där var sandblandad humusdoft och torrare än vi hade trott. Kajsa hade pietet nog att inte ta sig dit in mera när vår intimitet avtagit och hon börjat pussa Kjelle i stället.

(Utmaning: ”Vid”)

Podemos! Vi kan!

Jesus kom tillbaka till oss idag. Han log mot alla med mjuka ögon, en späd man men buren över oss, vi i folkhavet, som bara applåderade. Han kom till oss i dag. Se, hur han lyste! Hur han blickade ner från Förklaringens berg! Idag heter han Pablo Iglesias och leder Podemos. Vi kan! Vi kan och det är underbart. Vi ska bli fria från korruption och arbetslöshet och nöd och han ska leda oss. Om man bara tror så kan man. Podemos! Vi kan! Vi applåderade! Se hur hans väsen transformerar makt. Han behöver inte makt, det är därför han är makten, det står klart för den som vill se sanningen. Vi vet vad som är det onda: arbetslöshet och korruption. Vi vill det goda. Åter ropade han till oss och den här gången förstod vi: ”Kom till mig, ni alla som arbetar och är tyngda av bördor, så ska ni finna ro”. Vi svarade med våra kroppar. Med tusen trötta fötter, som giktstela och liktorniga bar upp vår rörelse, bar honom, han som inte ens behövde ett podium, för vi fanns där. Med tusen händer, fladdrande som fjärilsvingar kring hans kropp. Och med femhundra munnar som alla skanderade: Podemos! Vi kan!

(Utmaning: ”Ta en tidning. Slå upp sidan 16. Välj en bild från sidan. Skriv en text med utgångspunkt från bilden. Finns det ingen bild på sidan 16, bläddra vidare tills du hittar en. Du behöver inte skanna in bilden el dyl. Det är inspirationen som är det viktiga.”)

Käre D.,

”Why does ardour pass?” (tredje meningen på sidan 90 i Jeanette Wintersons Written on the Body)

Ditt brev når mig en blöt december. På omvägar når det mig, jag lever nu i en vittrande gammal gruvarbetarbostad med min man. Ja, min man är kvar. I en likadan bostad bor min mor. Jag går till henne på tre minuter.

Det är snällt av dig att skriva. Jag klandrar dig inte för din tystnad. Inte heller jag har ju skrivit. Alla år...

Såg du mig nu skulle du aldrig känna igen mig. Det är inte bara min kropp som jäst och lagt sig i veck och drivor runt en kärna som, skam till sägandes, fortfarande existerar – mitt själv har jag aldrig blivit av med. Inte bara min kropp, utan också min ande har förändrats! Jag vet hur du minns mig, för så minns mig alla: du minns mig som gnistrande, sprakande, med levande liv. Allt detta har falnat. ”Nu kan man ha dig i möblerade rum”, säger min ålderstigna mor, som visst är den enda som är nöjd med de förändringar jag undergått. Vi tillbringar dagarna med att spela canasta. Till min man säger jag att jag hjälper henne och det gör jag väl. Sätter upp en lampa här, tar ett tag med en rotborste där, diskar ett par tallrikar nu, far över med dammsugaren då. Hit och dit. ”Det är frid runt dig nu,” säger hon och för min hand till sin lena kind och jag vill tjuta: ”Letargi är inte frid!”

Min vän, det är med möda jag har skrivit dessa rader. Jag inser att jag inte på länge egentligen delat något med någon verbalt. Jag vandrar här mellan min gamling och min man och det är en så fysisk tillvaro. Jag undrar om du kan förstå. Jag gör mig inga föreställningar, inga teorier. Det tycker du nog är bra men jag känner att jag har förtvinat, särskilt om jag jämför med de visioner vi hade för femton år sedan, tjugo. Så är väl säkert också min utmaning denna: att leva kvar i ett misslyckat liv, eller i alla fall ett liv som drastiskt ändrat riktning, och se det så som det är. Det är inget speciellt med det. Det är allas vår utmaning: att leva med i det som sker och se det.

Nu faller ytterligare en bit av putsen. Murbruket i väggarna liknar tvättsvamp. Vi går med dubbla sockar och torgvantar inomhus, ändå har det ännu inte blivit kallt.

Tack för din omsorg.

M.

(Utmaning: Ta en bok. Slå upp valfri sida, mitt i boken. Skriv en text, baserad på tredje meningen på sidan. )

Utan titel

Jag har ett stort behov av att framstå som oberörd. När min granne slog igen min egen dörr i pannan på mig tog det därför en stund innan jag började darra och gråta. Sen kunde jag inte sluta.

Vad jag vet, har jag inte haft något otalt med min granne. Inte något talt för den delen, heller. Hon har varit lika neutral för mig som jag utgått ifrån att jag varit för henne, i den mån jag ägnat det någon tanke.

Nej. Jag har faktiskt inte tänkt på att hon existerar. Nickat stramt när vi mötts men tänkt – nej.

Det är klart att jag förstår att hon är sjuk eller störd eller bådadera. Ändå är jag i grunden skakad av hennes utbrott, som kom klockan sju och femtio en onsdagsmorgon. Hon anklagade oss för att spruta gas genom hennes brevlåda, skära små hål i hennes konsumkassar, turas om att förfölja henne på dagarna och att ha monterat upp en övervakningskamera i hennes badrum.

– Gjorde det så ont? frågade min man när han kom utrusande i hallen.

– Nej, hulkade jag, Jag är så tagen av hennes vilja att bli sedd.

(Utmaning: ”Slå igen”)

En modest liten historia

Hon kom efter mig i Konsumkön. På huvudet hade hon en så kallad fårfitta, fast det var en exceptionellt varm advent.

– Det var en modest liten chipspåse, sa hon och log mot mig där vi stod och rafsade ner våra varor i plastkassar.

Det tog en stund innan jag förstod att hon talade till mig. Eftersom det var fredag hade jag köpt en påse grillchips i vad jag vill kalla pubstorlek. Jag övervägde att svara henne, hon hade en seriös framtoning – i alla fall verkade det så just då – men jag hade en känsla av att ”modest liten” torde vara en tautologi. Jag strök mig över skägget och bara nickade, som tur var.

Det tog nämligen ytterligare ett ögonblick innan jag förstod att hon talade till alla, utan undantag. Det är också en tautologi. ”Alla, utan undantag”.

– Jag är också från Dalarna! sa hon på stockholmska till en mor och hennes tonårsdotter som visade sig vara från Norberg.

Norberg ligger i Västmanland men hon fortsatte, denna gång genom att rätta en dam som frågade efter vitmossa.

– Fönsterlav heter det. Det är inte en mossa, även om de flesta tror det.

Plötsligt krusade hon ihop hela ansiktet och såg ytterst fundersam ut – faktiskt riktigt söt där ett ögonblick, med en sky av morotsrött hår. Och så fårfittan!

– Jag kan inte komma ihåg skillnaden mellan en mossa och en lav. Jag har kunnat det.

Jag tyckte att det stod en spegel av tårar i hennes ögon men jag är inte säker, för jag slogs av att jag stod med min packade kasse i handen och bara betraktade henne. Jag vände helt om och snubblade nästan över en julgransliknande ställning av papp, där julstjärnor och amaryllisar var uppställda till försäljning. Hon hade börjat en konversation med en man i brun manchesterjacka men jag kunde inte höra vad de sa. Skyndsamt trasslade jag ut benen och lät mig sugas ut av butikens automatdörrar, ut i rusk och regn, över vittrande cementplattor, asfalt och makadam till min bostad, som är en tvårumslägenhet på tredje våningen i ett fyrtiotalshus utan hiss.

Efter maten plockade jag fram min modesta lilla chipspåse, utförde det berömda Estrellarycket (fast det var en påse från OLW) och åt långsamt chips efter chips, som jag brukar på fredagar, men den här fredagen spökade bilder i mitt sinnes öga som inte ville ge mig någon ro. De var av henne, förstås. Var hon en galning eller var hon lik mig? Ja, lik mig var hon inte, hon var ju social, men hon verkade intresserad av tillvaron och tingen på ett sätt som fick mig att känna försiktig frändskap. Vad jag visste hade jag aldrig sett henne förr. Det var antagligen ingen idé att spana efter henne på Konsum. Påsen tog slut men inte mina tankar på henne.

På natten drömde jag om en ljusvarelse med rött hår som nedsteg till mig och ställde mitt livs fråga. Jag rörde läpparna och tungan men inget ljud kom ut. Det gjorde ont. På morgonen vaknade jag och kom ihåg att en lav är en svamp i symbios med en alg medan en mossa är en växt. Det var inte så konstigt att jag kom ihåg det, för det hade jag slagit upp redan på eftermiddagen när jag kommit hem.

(Utmaning: ”Nicka”)

Hanen och honan

Hanen: Den här människan verkar så gärna vilja säga mig någonting om sig själv och jag vet inte vad det är.

Honan: Att jag är en fågel, att jag är en fågel.

Hanen: Hon sitter så underligt på huk med huvudet under armen.

Honan: Jag bidar. Jag bidar.

Hanen: Jag är bara AT. Jag klarar inte det här.

Honan: Det här är min omvärldsanalys: det gryr och skymmer, gryr och skymmer; någon gång kommer en solstråle, ett regnväder, uppstår en vind.

Hanen: Jag klarar inte det här! Bakjouren!

(Utmaning: "Fågel")

Ernestinas rum (en fjärils fjättrar)

Ernestina har skickat ett kort över Atlanten, en bild av sitt älskade rum. Det ”europeiska”, som hon kallar det. Det är ekboaserat med öppen spis och varma färger som skär sig. ”Du måste tacka och ge komplimanger” sa mamma. Ernestina har inga egna barn och är moster till min mor. Sådant måste man tänka på. Sådant tänker mamma på och därför jag. Men jag tänker också på en tid när alla tanter är borta, allting äntligen är fördelat och man kan veckla ut sig som en fjäril, flyga fritt.

Dear Aunty E,

What a lovely room. Is that you in the picture? I love flowers too. I hope the fireplace is in working order. It must be very cozy to sit by it at dusk. I wish there were rooms like your European one in Europe but, alas, I have never seen one. It is fantastic, your room. I hope you are in good health.

Love,

your loving

M.

När mamma log stänkte puder från hennes mungipor.

(Utmaning: Bilden ovan. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/104361852@N04/12232517446/sizes/z/in/photostream/ )

Att komma över vägen

Det gäller rå-, det gäller rå-, det gäller rådjur

likaväl som det kan gälla en älg.

Det gäller rävar och kaniner och små smådjur

likaväl som det kan gälla dig själv...

Vissa dagar är inte Tranströmer störst. Dessa dagar får Björling stryka på foten. ”En drömd konsert...” Va? När det finns något som heter Djurens brevlåda! Tidernas bästa barnskiva, upphittad under sorgliga omständigheter bakom en sjuttiotalsbokhylla i grön spånplatta på en vind som doftar mögel en sådan dag när pappas gamla stereo visar sig ha en fungerande nål och vi tar paus från planlöst plockande i damm och spindelnät, sätter oss i ringen och vrålar i stämmor:

Hur ska jag göra för att komma över vägen?

Hur ska jag göra för att komma över dit?

Här har jag stått nu och väntat flera veckor

och alla bilarna de bara kör förbi...

och det känns som om just den refrängen både får oss att fatta och hjälper mamma till en fridfull passage över Styx äntligen, efter att ha fastnat i nån bardo på vägen. Susanne gråter av lättnad och piper: ”Jag vill faktiskt ha ryan som Arne knöt till henne.” ”Vilken rya är det?” frågar vi andra. Det är en tuff rya i femtiotalsmönster som det visar sig att mammas lillebror gjorde åt henne när han gick på läroverket. När vi sitter här och James och Karin sjunger vidare om svanar som simmar upp-ooh-ner och humlor som haft det jobbigt dyker berättelserna upp, om rånjärnet och om vedklyven och om basfiolen, förstås. Berättelser som ger våra föräldrars liv konkreta konturer tills skivan är slut och långt efter det. Så reser vi oss, en efter en, och börjar rumstera bland grejerna med större tydlighet. Det är inte fult längre att vilja ha. Och soundtracket är kvar i våra sinnen. Det är vackrast när det skymmer och vi sjunger mjukt och unisont från källare till vind: Viiiii är en koloniiii kan inte låta bliii att sjunga denna melodi...

(Utmaning: ”Gäller”. Stort tack till James Hollingworth och Karin Liungman (och Tomas Tranströmer och Gunnar Björling och Pär Lagerkvist och alla andra poeter, stora som små))