Världen må rämna

Mitt underbett, din grova näsa. Jag tittar dig i ögonen och bortom. Du är exakt en och en halv tum längre än jag. Om du inte vore så glad, skulle jag kyssa dig. Jag gör det ändå, nu. Nu gör jag det. Världen må rämna men jag gör det.

(Utmaning: Bildutmaning från http://www.flickr.com/photos/s2ublack/10943423343/sizes/z/in/photostream/ )

Kvinnan med fåglar i håret

Hon kallas ”kvinnan med fåglar i håret” men det är ingenting romantiskt med henne, inte alls. Duvslaget måste skrubbas varje dag för att det är så fullt av skit. Skit och fjädrar. Visst, fortfarande ger det en känsla av triumf när duvorna kommer tillbaka men de kommer sällan med de svar hon önskar. Hon är för otålig och vild. Denna sanning kontemplerar hon medan hon knäskurar, med vänligt kuttrande duvor på axlar och huvud. Hon kommer inte ens ihåg hur det senaste budskapet till mästaren löd. Det enda hon vet är att det lika gärna kunnat stå ”Är jag inte vis?” för det var det hon ville säga och därför sa. Korkat. Hon lyfter upp vänsterarmen för ögonen i skam. Då kommer Beata, den helgråa duvan in med svaret. Hon väljer vilset mellan iver och skam och befriar Beata från brevet. Där står bara: ”Betänk den kunskap som gått förlorad i information. Betänk också den vishet som gått förlorad i kunskap.” Med hängande armar lämnar hon duvslaget och vandrar nerför klipporna mot sin stuga. Förflyttad tillbaka till början igen. Hon kan inte tolka det på något annat sätt. Varje gång gör det lika ont. För varje gång blir det en allt mer angenäm plats att vara på. Början.

(Utmaning: information)

Ingen lind

Karin hade ett vårdträd, en lind, invid garaget.

Varje kväll från tidiga våren kramade hon dess stam.

Torsten kom för att fälla en tall på Karins och Sigvards tomt.

Efter det hade inte Karin längre någon lind.

Torsten sade ingenting om det, så det gjorde inte Karin heller.

(Utmaning: stam)

Lillflickans rum

Jag ser för mig hur oskyldig din säng ser ut nu, när dagsljuset faller på den från österfönstret. Lillflickans rum. Lillflickan, som blivit gamstinta. Allt är prydligt, nätt och gungstolen ack, så tråkig att dammtorka varje fredag. När jag tycker mig betrakta dig i ditt rum i dagsljus ser jag en ung kvinna vars största bekymmer är gungstolens kringelikrokar och vars största njutning är att sträcka ut sig efter dagens möda.

Och vem är jag då, som betraktar?

Jag är entomologen som dyker upp varje sommar, artigt språkande med dina föräldrar vid kvällsvarden.

En gång ber jag dig om smör och du rodnar. Så börjar det.

När sängfjädrarna gnisslar för mycket drar vi fnissande ner madrassen på golvet.

Du är rödflammig, ivrig. Börjar prata fortare. Ja, du förvandlas. Är fortfarande förvandlad när vi ställer rummet i ordning igen, när jag smyger ner till gamla drängstugan, där jag huserar, när vi möts till frukost. Du viftar med armarna. Skära semaforer. Ett hemligt språk till mig. Nu får jag smöret utan att behöva be om det.

Jag är själv långt ifrån oberörd. Och jag prisar den högste att jag hade vett att ta med mig gummin från stan. Inget ont ska få komma ut av detta. Inget ont. Till sensommaren ska du få krypa in igen i jungfrudomen. Gungstolens milda vaggning när du byter blad i poesiboken. Jag avundas dig. Hela ditt liv har du här men jag, jag irrar vidare.

(Utmaning: bildutmaning. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/25347284@N04/10948222325/sizes/z/in/photostream/ )

Mjuk

Jag stannar här, i vördnad inför din underarms mjuka insida. Intimitetens början. Trött tanke: även Adolf Hitler hade det. Mjuka underarmar.

(Utmaning: mjuk)

Tyst dag vid havet

Det är en av de tysta dagarna vid havet. Elin läser Vi, de drunknade med återhållen andning, Pål går som vanligt och samlar artefakter i strandlinjen och Berit slår knut på sig själv på en yogamatta som knastrar av sand. Det är underligt, den dag vi mest behåller tankarna för oss själva rör de sig, oss ovetande, på ungefär samma plats: vi tänker vagt och grumligt på den historia som inte bara berättas av människan och som skriver sina rader i jordsediment eller på havets botten. Vi dyker långsamt upp till middagen, en och en. En hel dag är för lång tidsrymd att vara i tystnad. Tystnaden vill hålla oss kvar och vi blir dröjande och blyga. Pål visar till slut upp en slipprig utsirad träbit. Svartek, säger han. Den har legat länge i havet. Mönstret är ett både skirt och grovt rosmönster – som ett skåp på Indiska, säger Berit. Pål viskar: 1600-tal. Inte förrän nu märker vi hur inåtvänt exalterad han är.

Till nästa år ska jag kunna dyka, säger han. Det är bara larvigt att jag inte lärt mig det förut. Och så ska jag samla ihop ett gäng och vi ska dyka... där! Han pekar ut bland kobbarna.

Alla pratar upphetsat. Alla utom jag, som sitter och funderar på den här farkosten i ek, som i snart fyrahundra år har varit en massgrav. Jag tänker mig paniken bland sjömännen när skeppet gick på grund. Många hann väl rädda sig men de som befann sig långt nere i skeppet kom nog inte ut. Den strålande smärtan när vattnet tvingade sig ner i lungorna på dem, en och en. Jag kniper ihop ögonen.

Åk inte dit, säger jag. Snälla Pål, åk inte dit.

De andra tystnar, stirrar på mig. Jag känner mig som om jag är med i en film. Eftersom jag ändå är med i en film, skjuter jag stolen bakåt, reser mig upp och går ut genom verandadörren. Ridå.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/31209247@N06/10885637385/sizes/z/in/photostream/ )

Desses dag

– Och hur har dagen varit?

Mamma kastar frågan till pappa vid middagsbordet, en laxrumpa och löst stuvad spenat. Hon kastar den så vårdslöst och stammar nästan på ”t”-et – det är för att hon ställer den av ingen annan anledning än att själv få svara.

– Jo. Bra. Jag fick in några nya klienter. Det var en bra dag, säger pappa och tittar på mig (det är som någon sorts bollsport, nickningar och returer).

Då är det min tur. Min roll är krävande.

– Jag fick A på matten och hittade min ryggsäck igen, säger jag. Du då, mamma?

Tekniskt sett börjar den andra meningen innan den första är slut, detta för att förhindra lilla Desse från att komma in. Det lyckas ikväll som många andra kvällar. Mamma får breda ut sig.

– … och redan när jag fick uppdraget tänkte jag... men sen kom Göran förbi och sa att jag var ju på precis rätt spår och då fattade jag mod och gick till Angela och hon sa ”självklart”, sa hon och då finslipade jag litet och kom på att... så på måndag kan jag köra igång enligt det nya konceptet! Mera mos, någon?

Vi skiner, litet lagom lyckade. Desse leker med sitt saftglas och sitt vattenglas. Hon hann inte in i rundan den här gången heller och det verkar inte bekymra henne. Bara hon får ha två glas, är hon lugn. Det är besvärligt när hon börjar lägga ut texten. Hon håller inte på lika länge som mamma men hon saknar stinget – ”schwunget”, brukar mamma säga – och har ingen känsla för det produktiva. Hon skulle kunna berätta om vilka molnformationer hon har sett och vad de fått henne att tänka på. Eller att hon känt doften av saffran och därför längtat efter jul. Eller något annat poänglöst.

Mamma bryter mönstret. Hon är faktiskt väldigt bekymrad över att Desse inte är någon achiever, så hon frågar:

– Desse, fick du tillbaka något prov idag?

Desse ler och tittar upp.

– Det kommer jag inte ihåg. Men bakom farbror Alberts lada ligger en död ko.

– Den ligger säkert där av någon bra anledning, säger mamma snabbt. Barn, plocka av! Pappa och jag dricker kaffe i vardagsrummet.

(Utmaning: moln)

Stor litteratur

Går på snacksjakt i mitt matschakt – också kallat skafferi. Första gången: nöjd med en burk makrill i tomatsås men så snacksigt är det inte. Inget man sitter vid en dator och slafsar med, så gärna. Men det gör jag. Det gör jag och det håller mig glad. En stund. Sen är jag där igen och snokar, trevar, rotar. Till slut slänger jag drastiskt ut alla shoppingkassar med konstiga afrikanska örter och litet annat som ligger för och bärgar två burkar med olika sorters gröna oliver. Halkidiki är godast men jag orkar inte med några kärnor. Slarvigt skvätter jag ut saltlaken ur den andra burken, härskna solrosfrön på tungan – det är dubbelt bråttom nu. Mmmm. En stunds ro och bara några stänk på datorn. Smällar man får ta vid en avtändning. På tisdag ska jag vara både rökfri och lugn. Det ska nog gå. Så här ser min shoppinglista ut:

saltlakritstuggummi 10

ostbågar 2

svenska lantchips 3

sötlakrits 2

Och jag ska sitta instängd hela helgen och bara ägna mig åt att väldigt aktivt inte röka. Inte vara ute och få idéer. Nej. Vara inne och få idéer. Hjälp! Kan man inte sövas de första dygnen?

(Utmaning: grön)

Det gäller Stina

– Det gäller Stina, sade fru Malmros till sin make, som just hällt upp den tidiga aftonens första grogg.

Han låtsades som om han inte hört, utan tog en ljudlig klunk.

– Vasa?

– Stina har gått och blivit på det viset.

Var det någonting han irriterade sig på hos sin hustru, var det hennes val av bondiga eufemismer.

– Hon är i grossess, sa han tankfullt efter nästa klunk.

– Ja, och hon är ju så duktig och omtyckt, så jag tänkte...

– Kommer inte på fråga. Flickan ska ut.

– Vi kunde skicka bort henne några månader, fortfor fru Malmros tappert.

Maken satt mulen vid sitt glas.

– Jag ska bara läsa färdigt tidningen, sade han.

Två groggar senare kallade herrskapet till sig Stina i tamburen. När herr Malmros såg hennes fylliga gestalt komma emot dem i gången från köket undrade han hur han hade kunnat låta bli att se och känna vad som hänt. Flickan hade gråtit men var samlad.

– Stina, sa han med sin mäktigaste stämma. Stina har dragit in skam under detta tak.

– Ja, herrn, sade hon och knixade.

– Sänk huvudet när jag talar med Stina.

Hon lydde.

– Nu är det så att vi inte är intresserade av Stinas tjänster mer.

Då vände flickan åter sin blick upp mot husbonden och den var både vild och samlad, en blick från en erfaren människa eller ett djur. Så skamlöst betraktade hon honom, att han inte kom sig för med att beordra henne att sänka blicken igen.

Han gjorde en gest mot ytterdörren och nickade uppfordrande.

– Men mina saker...

– Skicka en adress så ska vi sända Stinas tillhörigheter.

– Får jag ändå hämta min sjal och min portmonnä?

Blicken. Fortfarande blicken.

– Det skall gå fort, sa herr Malmros och flickan skyndade bort mot köksregionen, inte botfärdigt hukande utan med reslig rygg.

Det bekom honom illa att det inte ens fanns trots att läsa ut av denna ryggtavla. Hon förde sig naturligt, som en dam. Att han aldrig hade märkt denna sturskhet! Det vilda hade han sett och tyckt om men stoltheten! Han visste vem hon var, en liten torparjänta från Utfors. Tvi!

När han åter satt vid det runda groggbordet, var han inte tillfreds. Det grämde honom att han i distraktion hade sänt den lilla slynan ut genom stora ingången och att han själv hållit upp dörren.

(Utmaning: gest)

Välja kärlek

Nu ligger hon bland tusenskönorna som är spridda under körsbärsträden, skådar trädens fraktaler och känner sig klok och rusig. Igår trolovades hon med Henrik, en enkel ritual men hon är förvandlad. Det är som om det var först igår hon förstod vad kärlek är. Att den existerar. Att den är ett val. Och hon inser att hon utan att tänka på det sett sina föräldrars äktenskap som norm. Kärleken som någon gång under hennes tidiga barndom blev nominell och samtidigt försedd med piedestal. Sammanlevandet som blev en praktisk affär. Mammans gnat och pappans tilltagande tystnad. Glädjen som blev en funktion av ytliga saker – en ny klänning, framgång på en utställning. Lycka fanns där inte och att efterfråga den var både naivt och tabu.

Detta är nya tankar. Hon har aldrig sett det klart förut. Inte att undra på att hon är en så gammal brud, att det tagit henne ända till tjugofem att frigöra sig från föräldrarnas mönster.

Det frasar i gräset. Någon kommer mot henne.

– Här ligger du och drömmer, säger Henrik.

– Drömmer! Jag tänker tankar som är livsviktiga för dig och mig.

– Som?

– Att vi ska välja kärlek. Varje dag.

– Låter fint. Upp med dig nu. Det är ännu kallt på marken och vi måste gå på visiter.

– Domdera inte med mig!

– Jag domderar inte. Vi bestämde att vi skulle träffas tre och göra visitrundan.

– Allt beror på vilken ton man använder.

– Förlåt då. Ska vi gå?

Hon rullar vigt upp från marken, de kysser varandra inom fullt synhåll från de blänkande fönstren och han lägger armen om hennes midja.

– Välja kärlek, viskar han. Det låter fint.

(Utmaning: mönster)

Att ge sig i kast med orden

Götapetter! Den stora poesin knäcker mig – nej, inte knäcker; gör mig trött, liten och stum. Det är ingen barnlek att ge sig i kast med orden, ens som läsare – vid Gud, något annat har jag aldrig försökt mig på.

Så satt jag härom dagen och läste ömsom Whitman, ömsom Yeats och blev liksom förhäxad. Whitman är som ett barn som har förläst sig på Upanishaderna och Yeats... ja, Yeats, den begåvade andedansaren, har radfall skönare än en framstående väverskas inslag. Men vad han förmedlar! Till slut var jag arg på dem båda två och skulle stiga upp ur stolen. Det var då som...

Jag vet inte vad som hände. Uppflugen i bokhyllan var jag och så liten att jag skulle kunna gömmas i mina kupade händer. Mina kupade händer när jag var normalstor, alltså. Nu har jag vankat här, på ett hyllplan – jag vågar inte klättra till ett annat – i två dagar. En knatte som jag kan bli hungrig som en varg, kan jag meddela. Två gånger har faktiskt frugan kommit in och ropat men min röst hörs inte. Man måste nog vara inställd på den frekvensen för att uppfatta mina ylanden. Och egentligen vet jag inte om jag vill att hon ska se mig sådan här. Hur desperat jag än är, förstår jag ju att det är pinsamt.

Var det för att jag blev sur på poeterna som det blev så här? Kommer det att fortgå i all evighet? Ska jag dö av svält i min egen bokhylla? I mitt huvud snurrar scener ur Teskedsgumman med Birgitta Andersson – den var julkalender när jag var liten – och, mindre adekvat, den gamla forskarutsagan om att vara dvärgar som står på jättars axlar. Jag ser inte långt men jag har fått ett nytt perspektiv på vårt vardagsrum, ett som jag lika gärna hade varit utan. Om jag nånsin kommer ner ska jag bara läsa Alf Prøysen. Helt okritiskt.

(Utmaning: bildutmaning idag. Bildkälla: http://www.flickr.com/photos/risager/10866760325/sizes/z/in/photostream/ )

Riktigt hem

Idag slutade jag tidigt och stack inom hos Miriam. Jag tycker om Miriams hem. Liksom jag själv har hon ett riktigt hem – fast de ser helt olika ut. Det är ett av kännetecknen för ett riktigt hem. Ett annat är att det utgör en blandning av stilar. Ja, du har sett det i varje inredningstidning. Skapa stilen, står det, med en blandning av nytt och loppisfynd. Varken Miriam eller jag har någonsin varit på loppis. Våra hem skulle heller inte hamna bland de märkligt uniforma bildreportagen från diverse unika hem i Sköna Hem. Våra hem är riktiga hem.

Ta till exempel Miriams hall. Där tronar en skönt utformad, enkel spegel i bok från decennieskiftet 1950/1960 ovanför ett hallbord, också det i bok, som ser ett par, fem år yngre ut. På hallbordet en ljusstake i smide, smidd av en smed i Mangskog efter gammal modell, och en digital fotoram med bilder på alla barnbarnen. På själva bordet en broderad duk, 40-tal, som vid första anblicken svär mot de övriga föremålens enkla linjer. Det är den första duk Miriam någonsin broderat. Så talar de riktiga hemmen skamlöst öppet om sina ägare.

Det syns att Miriam satte bo, som det då hette, omkring 1960. Jag flyttade hemifrån tidigare i mitt liv än hon, och jag flyttade bara med gammalt utrangerat från föräldrarna, så 80-talet har inte satt sådan prägel på mitt hem.

Jag pratar om allt det här för att jag blev litet förskräckt hos Miriam idag. Jag försöker stilla mig. För första gången någonsin såg jag fläckar på golvet hos Miriam. Det är inte så att jag tar anstöt av sådant, att jag har någon sorts fobi, tvärtom har jag ett ganska flyktigt förhållande till städning men poängen är att det har inte Miriam. Miriam, måste man säga, är pedant.

– Det är sharonfrukterna, sa hon när vi suttit några minuter. Persimonerna. Kakifrukterna. Jag äter så glupskt och de rinner...

Hon viftade planlöst med handen framför ansiktet.

– Vet du, jag kommer inte ner på knä mer. Dammsuga klarar jag fortfarande, men skura...

Skonsamt började jag prata om moppar. Om moppar och släktingar och hemtjänst. Det slutade med att jag knäskurade hennes golv och sen gick till Ica Supermarket och köpte en mopp. Både släktingar och hemtjänst, ja, även jag själv, skulle ändå kräva mopp av henne, om hon fattade mod och bad om hjälp.

Hon grät när jag gick, efter att ha demonstrerat moppen för henne. Det var också en första gång och det var det som fick mig att förlora fattningen.

– Det är helvetet på jorden att bli gamma, snyftade hon. Och det här är bara början! Vad ska hända med min frihet?

Miriam är i samma ålder som mina föräldrar. De börjar också känna sig gamla. Jag har förhållit mig praktisk och medkännande också till dem men Miriam är min vän. Vi har känt varandra i tjugo år, var kollegor på samma skola en gång. Hon är en av mina närmaste. Det som drabbar henne drabbar mig. Hon är åttio. Aktiv. Sitter inte stilla i sitt riktiga hem. Än. Har inte förlorat sitt riktiga hem. Än. Det som drabbar henne drabbar mig.

(Utmaning: fläck)

Påläggningsbestyr

Det här är en bok hon binder åt sig själv, ett tjockt helskinnband i kvartoformat med oasis från Harmatan i en djup, mörkbrun nyans. Arbetet går långsamt, hon plockar fram boken på kvällarna och gör något moment. Den är bara åt henne. Vincent van Goghs brevväxling med brodern Theo. Varje galen konstnär behöver en bror som Theo. Eller så blir den galna konstnären hantverkare i stället, som hon.

Hon ska göra skinnpåläggningarna nu. Ett abstrakt mönster diagonalt över hela bandet, som utmynnar i stolen från rummet i Arles längst ner i frampärmens högra nedre hörn. På något sätt ska hon gå från svart till gult, med skinn som inte sviker Vincents färgskala. Det är ett grannlaga arbete och så roligt, att det vattnas i munnen. Hon känner sig som om hon blivit befordrad till förskolan när han sätter sig med påsarna, där hon samlat bitar och snuttar av skinn i olika färger. Prövar mot det mörkbruna, prövar mot sin skiss och lägger ut skinnbitarna i rätt ordning framför sig på bordet. I bakgrunden hörs svagt Membra Jesu nostri av Buxtehude tills den inte hörs mer. Utanför djupnar kvällen. Hon sitter som på en scen i bokbinderiets stora, upplysta fönster, lägger upp alternativ till varje färg, intrikata system som hon bara kommer att komma ihåg denna kväll, som övergått till natt. Nu är hon sömnig och alla bussar har slutat gå. Men det är så med bussar, att de slutar gå sent och börjar gå tidigt. Fyra noll fem, när den första 112:an lämnar Mariehäll, drar hon över sig den vita filten på den blåa soffan i entrén och känner sig som en oupptäckt målning av van Gogh. Hon har gjort sina val, trettio olika nyanser, varav ett laxskinn, prydligt fastsatta med gem på skissen, och har njutningsfullt förpassat alla de överblivna skinnbitarna till rätt påse. Nu kan hon sova nöjt tills Marieke kommer vid niotiden. Hon hade önskat Vincent denna ro.

(Utmaning: skinn)

Evert, Erland och steglitsan

Efter en ettrig evighet erbjöds Erland en encyklopedi. Trots att han inte stod på god fot med Evert, hade han tvingats uppsöka honom i hans studerkammare bakom köket, för Evert var den ende i byn som hade Fåglar i fält (med talrika illustrationer).

Erland hade först blivit insläppt i stugan av mor Emma, Everts mamma. När han hade förklarat sitt ärende för henne, lämnade hon honom åt sitt öde och gick tillbaka till pölskoket. Ensam stod han vid den stängda dörren in till Evert, ensam harklade han sig och knackade en enslig signal. ”Kom in” brummade det från kammarens djup och han trädde in. Det rådde en egenartad disharmoni i det lilla rummet, som var beklätt med böcker i gråa hyllor från golv till tak. Vid ett skrivbord mitt i rummet satt Evert. Det var alltid oklart vad han gjorde där men höga travar av böcker belamrade bordet och framför honom låg ett ark papper av högre kvalitet än man kunde vänta sig i en så avlägsen by.

När Evert såg vem besökaren var, muttrade han något och böjde sig djupt över papperet, där han präntade några ord med pennan. Så djupt böjd var han, att han missade bläckhornet när han skulle doppa pennan och tvingades titta upp. På pennan, inte på Erland. Aldrig på Erland. ”Fåglar i fält” sa Erland och muttrandet fortsatte, interfolierat med grymtanden och harklingar. Erland förstod på de nedåtgående kadenserna att någon Fåglar i fält (med talrika illustrationer) skulle det inte vankas idag. Någon orsak var det inte mödan värt att finna ut.

Nu kom det fruktade ögonblicket när Erland måste tala till Evert i fullständiga meningar. Mumlande, helt utan espri, berättade han att han sett en så skön fågel, som han såvitt trodde var en steglitsa men han var inte säker. Därför hade han kommit att tänka på Fåglar i fält men om inte den stod till buds, kanske Evert kunde föreslå något annat verk? Nu utbröt en hel kakafoni av dova läten från Evert. Det var den som pågick i en evighet, medan Erland önskade sig långt därifrån. Han var tvungen att byta fot ett par gånger medan han stod i en obekväm, bedjande ställning. Mössan i hand.

Så for Everts arm ut snett bakom honom i vad Erland tolkade som en pekning. Erland stegade fram till det verk i ett stort antal bruna halvskinnband som Evert tycktes indikera och läste med fallande hjärta Encyclopedia Britannica på ryggarna. Nog läste han engelska, nästan lika bra som tyska, men vad hette steglitsa i den anglosaxiska världen? Och om det inte var en steglitsa, vad skulle han göra då? I Fåglar i fält skulle han ha kunnat gå efter bilderna men det digra uppslagsverket var en fästning utan fler dörrar än en.

Då harklade sig Evert ånyo och sa med förvånansvärt ljus stämma: ”Goldfinch. Steglits på engelska är goldfinch. Det var nog den du såg. Jag såg den själv härom aftonen i tistelståndet här vid gaveln. Vill du ha litet pepparmyntskonfekt?”

(Utmaning: ”Välj fem ord på E och skriv en text där minst två av dem ingår”. Mina ord: Evighet, encyklopedi, egenartad, espri, ettrig)

Skimmerputte

– Jag vill att det ska skimra, sa han.

– Vad ska skimra?

– Det ska skimra om oss.

– Hur skulle det kunna skimra? Vi har lån som är för dyra, ett skrikigt spädbarn och du ratar min leverbiff.

– Men när vi bodde i andra hand, längtade efter en unge och åt linsgryta tre gånger i veckan, då...

– Skaffa någon att bo i andra hand med då, skimmerputte! Jag vill i alla fall inte uppleva den där tiden igen.

(Utmaning: skimra)

Donera

Jag älskar min bror, det är inte det.

Han är mitt kött och blod.

Den enda jag har kvar.

Du vet att jag skulle göra vad som helst för honom.

Det har jag sagt många gånger.

Men vad skulle min man säga?

Och tänk om det inte skulle funka.

Jag är trots allt ansvarig för mina barn.

Jag älskar min bror, det är inte det.

(Utmaning: donera)

Det som hände på badstranden

Det var Jerker som började. Inte utstuderat långsamt, men långsamt, började han kasa ner badbyxorna. Han förklarade efteråt att ”snorren hade ropat på honom” eller något sådant och att han motståndslöst låtit händerna glida ner utefter låren och badbyxorna hade följt med. De föll som en volang omkring hans fötter och han steg ur. Jag har ofta drabbats av hans maskulina skönhet men nu såg jag den för första gången tydligt, när alla såg. Jag andades in. Betraktade honom kärleksfullt och förstod att det handlade om frigörelse. Eftersom jag bara hade ögon för honom fick jag först efteråt veta att han fått följeslagare. Två killar i sällskapet närmare stranden hade ”som i trance” följt Jerkers exempel och gjort sin nakenhet synlig. Alla var överens om att det varit en ”ljuvlig upplevelse” eftersom utspelet varit helt utan självmedvetande, utan posering – ja, helt enkelt inte hade varit ett utspel, utan mer som ett samtal mellan killarna och deras inre. De stod ett tag utan badbyxor. Sen tog de dem på sig igen. Jerker var omtumlad efteråt och litet rörd. Jag föreslog att han skulle prata med de andra två men han var för blyg.

(Utmaning: bildutmaning idag, bildkälla: http://www.flickr.com/photos/cesar-pics/10852559013/sizes/z/in/photostream/ )