Limpan

Hon har skurit sig på potatisskalaren. Det är det ena. Ytliga blodkärl, fuktig hud, mycket blod och jag tröstar. Sen kommer det andra med kraft:
– Jag har faktiskt sagt till Mia att cigarrettlimpan ligger i fruktkorgen.
Hon stirrar på mig över glasögonbågarna. För ett par veckor sedan såg det charmigt ut.
– Va?? säger jag.
– Det är det som är grejen med er ordningssamma som flyttar allt till det ni tror är det rätta stället. Ni anar inte att vi bohemer kanske också har ”rätta ställen”, även om de verkar märkliga för er.
– Men vad pratar du om? Vilken Mia?
Jag lägger tyngd på vartenda ord.
– Det här är bara ett exempel men ett talande sådant. Jag lägger cigarretterna i fruktkorgen, går in och pratar med grann-Mia, får höra att hon behöver cig, säger att hon kan komma in och hämta om jag är borta – och så flyttar du på limpan!
– Nu förstår jag. Det handlar om att jag en enda gång lyft upp din post från golvet. Därför är jag misstänkt. Dina cigarretter kan jag ganska säkert säga att jag inte har rört.
– De ligger på arbetsbänken nu!
– Jag har inte rört dem. Det var du som lade upp frukten.
– Skulle jag själv flytta dem från fruktkorgen när jag sagt till Mia att de finns där? Tror du jag är mör i hjärnan? Det var ändå bara ett exempel. Jag flyttar tillbaka dem nu. Se!
Hon stampar ut ur köket, in i lägenhetens enda rum.
– Hjärtat... säger jag bedjande.
Inget svar. Jag hör hur hon slänger sig på sängen. Matlagningen är lämnad åt mig. Jag fortsätter skala grönsakerna. Plötsligt ett par armar runt min midja. Hon hulkar nu.
– Älskling, kan du förlåta mig? Jag flyttade dem när jag stod i telefon. Kommer ihåg det nu. Det var så svårt att få ur en ask ur limpan med en hand. Jag måste bara ha lämnat cigarretterna på bänken.
Jag vrider mig runt, besvarar hennes omfamning. Hon är inte riktigt lika mjuk. Det finns en stelhet mellan oss som kräver ett litet avstånd.

(Utmaning: skriv om en avhyvling)

Myrland

Den här gången tar vi cyklarna. Vi sneddar över Ramviks tomt, sen tar vi grusvägen bort mot Gölen. Gölen är ett stort, dyigt hål. Vi gissar på att det är en meteorit som fallit där då, när jorden var ganska ung. När vi kommer fram lutar vi cyklarna mot varsin spenslig tall, tar hinkarna av styrstängerna och börjar gå på den fjädrande mossmarken. I din hink ligger termosen, jag har bullarna i min. Det finns inga hjortron i skogskanten i år och knappt några på myren. Många steg för varje bär. Knäa, knäa, knäa, böj; knäa, knäa, knäa, böj. Det gäller att försätta sig i en närvarons trance. Att tänka riktigt går inte. Det vore för tungt för benen. Knäa, knäa, knäa, böj. Lufsandets harmoni. Och nästa gång jag tittar ner i hinken är bullarna försvunna, täckta av dimmigt brandgula bär.
– Ska vi fika? gastar jag mot dig.
Det är så, att vi ska fika när matsäcken inte längre syns. Du höjer handen med tummen upp och vi går mot stenen, den rektangulära, som vi lekte var en kista vid otaliga begravningar när vi var små. Jag påminner dig om det. En tyst sekund innan vi kommer igång i Ovan där. Du lägger på en fin överstämma. Det är du som är musikalisk. Jag känner hur jag slirar på melodin när du inte är med och stöder mig.
– Goda bullar, säger du sen.
Benen är redan stumma och litet stickiga. Vi ska plocka ytterligare två gånger så mycket som hittills.
– Du är min bästa syster. Med dig kan man vara tyst, säger du när kaffet är urdrucket och vi reser på oss.
Din bästa syster. En muskel i bröstkorgen spritter och jag ler. Det ger något att tänka på. Men inte nu. Knäa, knäa, knäa, böj.

Jag ser inte björnen förrän det är för sent. Du kan inte heller ha sett den. Du vänder helt om och börjar försöka springa. Björnen efter. Med ett effektivt slag spinner den dig runt och river dig sedan i hjärtat. Döden är inte ögonblicklig men nästan, det kan jag se.

(Utmaning: skriv om en utflykt)

Myggor i huvudet

”He e knotten henna. Nå vansinnigt,” säger hon. Vill hon inte att jag ska komma längre? Var det ett hugskott? Det uppstår en paus. Är det meningen att jag ska säga något? ”Jaså,” drar jag till med och då säger hon: ”Men maten är god.” Jag törs inte fråga om jag ska komma. Hon har sitt liv däruppe, föräldrar, gamla vänner, gamla ex. Sen hon åkte har min blygsel inför hennes historia och hennes sammanhang vuxit från ett intet till en självkänslans harakiri, som lämnar mig som en sladdrig påse. Hon märker inte själv att hon bytt till dialekt. Skamset måste jag tillstå att det skrämmer mig. Att hon bytt. Och att hon inte märker.

Hon föreslår inte något och jag törs inte fråga. Ändå går jag till mormor för att be att få låna Duetten. Mormors Volvo Duett från 1961, som drar 1,2 liter. Till Hemavan är det jämnt hundra mil. Duetten har ett snällt rött streck runt navkapslarna. Mormor har samma färg på nagellacket. Engelskt rött. Naglarna är vackert mandelformade, smeker min hand. ”Ska du inte ha en modernare bil?” frågar hon. ”Det är inte säkert att det blir av,” förklarar jag. ”Jag frågar utifall att.” ”Varför skulle det inte bli av?” frågar mormor. Då börjar jag grina, säger som det är, att jag trodde att det var klart att jag skulle åka men att det aldrig förts på tal sen hon kom upp, att jag knappt törs prata med henne längre och att hon inte tycks märka...”

Nu smeker mormor hela min arm. ”Vet du vad man sa på min tid?” frågar hon retoriskt. ”Att kärleken alltid har myggor i huvudet.” ”Vad betyder det?” frågar jag men jag anar. ”Att man inte är riktigt tillräknelig när man är kär. Att man har en svärm av tankar som kan leda en vilse.” svarar mormor. ”Ungefär,” lägger hon till. Ett par torra snyftningar från mig och hon säger mjukt: ”Du är vuxen sedan länge. Du måste ta ansvar för ditt liv. Dölj dig inte från din käresta.”

Jag ringer runt efter en hyrbil redan hos mormor. Ingen finns att få tag på den tjugonionde juli. Inte utan triumf åker jag hem i Duetten, ringer upp till fjällen och säger att jag snart är på väg. ”Huva, som jag längta! Ja trodd aldrig du sku ta på kôm” säger hon.

(Utmaning: skriv om mygg)

Akutleverans

Skriket rungar. Fönsterrutorna dallrar. Det är natt men ingen har sovit, inte barnen, inte mor och far. Mamma svettas i pannan. Pappa räknar tiden. I tre timmar har det hållit på, bara ibland avbrutet av en hjärtskärande snyftning. Ett andetags tystnad och sen åter det genomträngande skriket.

Pappa organiserar. Hänger ofta över mobiltelefonen, gör sig själv till ett ljuddämpande täcke för att höra och höras. Efter varje samtal avger han rapport: ”Sunnansjö.” ”Virsbo.” Västerås.” Sen, med ett blitt leende: ”Bålsta!” Bara tjugo minuter därefter ringer det på dörren. Nu har oljudet pågått i fyra och en halv timme. Pappa öppnar dörren och kastar sig i famnen på sin mor, sliter ifrån henne det hon bär i handen och rusar upp till lillemans rum, där mamma sitter och försöker trösta. ”Här, min skatt!” säger pappa, räcker pojken hans snuttefilt, en brokig trasa, plyschigt mjuk, med ett litet dockhuvud på. Lilleman tar gåvan och blir alldeles tyst, drar bara ett par andetag som ekar av snyftningar.

Och farmor och mamma och pappa sätter sig i köket, dricker te och säger att den här natten ska de aldrig glömma, när farmor fick sätta iväg i trettio mil för att lilleman skulle kunna sova. Och mamma lovar sig heligt och dyrt att gå och köpa en likadan snutte i morgon dag, så att de kan ha den att alternera med och så att det alltid finns en hemma om de glömmer den igen.

(Utmaning: skriv om att leverera)

Samphire

Om morgonen står havet som lägst. Det är den tjugofemte juli och vi ger oss ut med kassar och ryggsäckar, du och jag; mildväder, doft av regn och frilagd havsbotten. Blåstången masserar fotsulorna som bubbelplast. En rik palett i det till synes bruna, tålmodigt liv i det som verkar dött.

Vi behöver inte gå långt. Idag som andra dagar ska vi plocka samphire, norfolkkustens gastronomiska pärla och blida sjöogräs. Det är bara att skörda – på några minuter har vi fått så mycket som vi kan bära med oss. Fötterna är blästrade lena av sand. Kanske går vi ut och hämtar mer innan tidvattnet vänder, skördar och säljer för ett drygt pund per pund.

Samphiren kokar på fyra minuter, kanske fem. ”Havets sparris” kallas den av en del. I åratal har vi plockat den vid lågvatten och fått en liten förtjänst. Ändå blir vi aldrig less. Samphire står på bordet varje dag under säsongen. Vördnadsfullt, med bävan, äter vi stjälkarna rena från det köttigt gröna. Sen läser vi tidvattentabellen igen.

(Utmaning: skriv om tång)

Min boendestödjare

Han kommer hem till mig och ska lära mig att bli frisk. Man är frisk när man kan sköta sina dagliga rutiner – skala potatis, städa, gå och handla. Kanske bädda sängen. Men först sitter vi och dricker kaffe en stund. Jag bjuder honom på kaffe. Det är ganska friskt gjort. Och han går igång. Han pratar om
- sina begåvade barn, som redan kan engelska flytande
- sina ekonomiska bekymmer (måste köpa begagnad bil)
- sina tankar kring att vara boendestödjare
- hur otroligt duktig han var i lumpen (för trettio år sedan)
- hur otroligt duktig han är på att snickra
- kolonilotten
- semesterplanerna
- var han och frugan brukar dricka öl
- sin barndom
- att ingen förstår honom
- övriga frågor

När han går en och en halv timme senare säger han: ”Jag ser mitt jobb som ett slags jourhavande kompis.” Jag ler mot honom. ”Det har du redan sagt.” Jag är svettig av tristess. Han går och jag plockar undan kopparna och kannan. Ännu ett par ting att diska. Jag tar disken när jag ändå är igång. Sen dammsuger jag, sorterar ett par pappershögar. Det är en förmån att få boendestöd.

(Utmaning: skriv om svada)

Biggles i Bandhagen

Hon vet vad hon ska ha mig till nu. Hon har fäst sig vid min milda natur, min låga jämna fart som lämpar sig så väl för hushållsarbete, trädgårdsskötsel och olika reparationer. Fäst sig vid mig som en svart änka vid sin partner men hon dödar mig inte, äter bara upp mitt liv.

Jag minns när det var älskog. Mycket tidigt var det och med löften om mer, löften som inte infriades.

Jag minns hennes mjuka skratt. Hur mycket det var hon älskade mig för. Nu är jag bildligen deklasserad till yngste skeppsgosse på den skuta där hon är kapten. Otaliga gånger funderar jag på uppror men jag vet bara inte hur det ska gå till.

I andanom ser jag luftslaget mellan Biggles och Erich von Stalhein under andra världskrigets intensivaste period. Demokratin vinner förstås alltid i böckerna men verkligheten ligger långt, långt från pojkrumsdrömmarna. Det är det jag vet. Det är därför jag tiger still. Jag snyftar inte ens i ranunklerna, biter bara ihop. Ibland säger hon att jag är duktig. Det anses vara belöningar. Mina sanna färdigheter ser hon dock inte.

Jag funderar på älskogen. Hur jag borde ha gjort det annorlunda, som om det skulle filmas. Vackra kroppsställningar, fingrar ihopflätade, rytmiska, utstuderade rörelser. Jag vill ha ett visuellt minne.

Ibland tar jag mod till mig och sätter mig på konsumbaren i hörnan en kvart eller så efter jobbet, njuter av en slät kopp kaffe, tittar på folk. Då är jag ett med mig. Då är jag rent lycklig. Andningen dunsar ner i magen. Jag får jetbränsle för slaget som aldrig kommer. Sen går jag hem.

(Utmaning: skriv om ett slag i luften)

Rosor till Julian

Försakelsens salighet som du känner så väl, liksom Julian av Norwich, eremiten som inmurad i sin cell invid kyrkan satt försjunken i kontemplation. För henne fanns inte något annat. Man fick tala med henne genom ett litet galler. Vad hade hänt henne om någon kastat in rosor i stället för ord?

För dig: det måttliga livet. Aldrig behövde du tigga bröd. Du gick klädd i kostlig bomull från Hennes och Mauritz. Ett par gånger i månaden hade du råd med en god flaska vin och några ostar. Försiktigt gick du på din väg.

Det var ensamheten du sökte. Oberoendet, så fritt från ägande som möjligt. En kaffeburk och en förpackning mjölk; ja, litet längre sträckte det sig men inte mycket.

Du hade just börjat säga till alla människor som kom i din väg: ”Jag har det precis som jag vill ha det. Min lägenhet ska vara min nunnecell, som jag endast undantagsvis lämnar. Här är jag fri.” Eller kanske med en annan ordalydelse, beroende på vem du pratade med. Men du stod för ditt liv, äntligen. Uttalade det du så länge känt.

Du var vare sig tillknäppt, torr eller förstelnad. Du var bara säker på att den ensamma kontemplationen var ditt liv.

Så stod hon där en dag utanför cellen. Hon gjorde inte mycket väsen av sig men hon fick fundamentet för ditt livsbygge att rämna bara genom sin varelse. Det fanns inget galler mer och ruinen var vacker. Händer sträcktes ut. Det bjöds in och det bjöds ut och ”ute” och ”inne” var inte olika platser. Ni klev in i varandras liv. Det märkliga var att kontemplationen inte behövde överges. Inget behövde överges. Ditt liv ändrade helt skepnad, en blev två, men allt väsentligt var detsamma. Och det var lättare att gå.

(Utmaning: skriv om ändrade planer)

Garvargubben

Tänderna, de som är kvar, är bruna. Den täta lukten står alltid omkring honom efter tjugofem år som garvare – urin och pottaska, litet surnad bark. Han är stolt. Det går bra. En våning extra har han byggt på boningshuset. Därifrån häller nu hans goda kona tvättvattnet ner på gården. Hon blir varse honom, ler svagt. Fortfarande får han komma till ibland och lukten stör henne inte, säger hon.

Tjugofem år i branschen. Skinn efter skinn och han har stadigt blivit bättre. Han är aktad, inte bara här i Jorvik utan också i de utanförliggande byarna. Runorna har han inte lärt sig. Det har inte behövts. Han anser fortfarande att det inte behövs men där går Rolf, äldste telningen, nu vuxen redan, emot honom. ”Bokföringen, far! Bokföringen!” säger han och också: ”Vinstmaximering!” Rolf vill att de ska bygga större kar, få bättre förtjänst per timme. Rolf springer omkring med plana träskivor som han beställt för ganska dyra pengar från timmermannen. Där för han upp varje skinn och vad djuret kostat, om de fått kött till köket och vad de sålt skinnet för. Helst skulle han också vilja räkna på barken och pisset men det kostar förstås inget. Det är som om det vore en nesa för Rolf, hur än hans ekonomiska sinne gläder sig.

På kvällarna sitter han med brädlapparna vid bordet, tolkar siffrorna. ”Far! Den här månaden i fjol gav två kvartur mer.” ”Men sa du inte att det gick bättre i år än i fjol?” ”Det var förra månaden, far.” ”Men så, det räcker väl?”

Rolf rycker på axlarna. Det här samtalet har de haft förr. Om han skulle fortsätta, skulle de hamna vid de nya karen och gubbens retlighet skulle gå i dagen. Rolf får troget vänta tills han själv ska ha hand om garveriet, lyfta det till höga höjder. Han vet precis hur man gör när man sköter ett företag.

Den gamle garvaren står vid sitt kar. Han hör hustrun sjunga från andra våningen. Dröjande låter han garvvätskan fara mellan fingrarna. Rolf har alltid skyggat för just detta, det som är hemligheten med en god garvning: att känna att badet har rätt strävhet och temperatur. Utan den kan man fylla hur många plankor som helst med runor, skinnen kommer att ruttna eller bli hårda och kunderna kommer inte tillbaka. Han har velat lära Rolf som han själv lärde sig av sin far, varje levandes dag, för att känna in alla upptänkliga konsistenser på vätskan. ”Det har man väl personal till,” säger Rolf förtrytsamt. Det kanske går. Det kanske går ändå.

(Skriv om bokslut)

I Bucklesfield Bay

Vi talar i stackatosatser. Det är liv som står på spel men vi kan inte göra oss förstådda. Det är chocken förstås. Skärpning!

Vi hade älskat ute på klippan. Sen ålade vi oss utåt, bara för att få kittlingen i magen av att se havet rakt ner inunder oss, hundratals meter. Och det var tur det, för under oss var också ett klipputsprång, en liten hylla bara, och där såg vi något mystiskt rött. Det låg förrädiskt stilla. Vi försökte ropa men vindarna for in mot klippsidan och slungades uppåt, omöjliggjorde kommunikation. Men det röda tog vi för en ryggsäck och svart mot svart på den lilla avsatsen anade vi att det kunde finnas en mänsklig kropp.

Vi rafsade ihop våra kläder och sprang mot pensionatet.

Nu står vi här och hackar tänder. Det är Alicia som kommer sig först. ”Fort,” säger hon. ”En man – vi tror att det är en man – i Bucklesfield Bay.” ”På en klippavsats,” lyckas jag fylla i. Vi följer inte med räddningsmanskapet. Vi sitter på rummet och tar en gin och tonic och spelar canasta.

Det var en man. Han hade brutit båda benen i fallet. Hans proviant hade varit små, små klunkar ur en vattenflaska som han hade lyckats pilla fram. I fem dagar hade han legat så. När han var redo att tacka oss, hade vi redan färdats långt mot väster. Enligt ett tidningsurklipp som pensionatsföreståndaren skickade oss, bedömde läkarna att han inte skulle ha klarat ännu en natt.

(Utmaning: skriv om något akut)

Ur larmet

Kärleken är enkel, mycket enklare än hatet. Båda gror i tystnad och i larm. Mitt i min dröm ser jag ett skepp möta horisonten. I drömmar betyder skepp inte resa, utan krig eller plundring. Farliga saker, en älskad som kan dö eller lemlästas. Du är med på den båten, jag vet det. Jag vet och jag ser bullrande krigsscener framför mig. Du kan gå förlorad där. Vad ska jag be om? Att skeppet vänder tillbaka med oförrättat verk eller att du lemlästas och jag får sköta dig i alla dina dagar? Sätta tamponader på dina inflammerade armstumpar, vara de ben du saknar, älska din torso och ditt kloka huvud, göra dig tillfreds. Självklart ber jag om att skeppet vänder. Att det blir kärleken som vinner, den enkla, den som säger: ”Du är trött och smulig av skeppsskorpor, får jag ge dig en bigarrå?”

(Utmaning: skriv om oväsen)

Udda

Vara så udda som hon får vara. Gamla paltor, ingen palestinaschal – hon vet inte var man köper en sådan. En gammal rutig duk får duga. Och gummistövlar, gröna Tretorn Sarek. Jacka från Försvarets överskottslager.

Det är att tänja gränser. Att få vara sig själv utan att ådra sig mammas vrede. Jackan är nästan för mycket. Hon är beroende av att vara älskad därhemma.

Och dagar går och veckor. Ingen ger sig tillkänna. Ingen som är som hon. Hon tar omvägar från skolan för att gå där de balla människorna bor – de som signalerar med sin klädsel
miljö
fred
solidaritet,

de som har så häftiga liv. Det syns. Hon knallar utanför deras grindar tills stövlarna borde skavas sönder. Fram och tillbaka. Osynligt. Smart. En kille börjar heja på henne. Det är stort ett tag, sen vill hon ha mer. Hon vill bli insläppt. Bli en del av deras gemenskap. Vad är det för idé att vara udda, om man inte har likar?

Så fort hon kan, flyttar hon till den stora staden. Hänger på Kafé 44 men inte tillräckligt tydligt, inte tillräckligt ofta. Hänger på allt möjligt hon läser om i DN På stan, demos och föredrag, stödgalor och konserter. Hon lär inte känna någon, inte någonstans, fast hon bytt duken mot en riktig palestinaschal.

Hon dras till det som signalerar gemenskap: ockupationer, folkkampanjen, allt som är litet mera varaktigt men hon måste vara som en Mårra, hennes nedkyldhet inuti evaporerar genom huden. Ingen törs komma nära.

Hur hon hittar till kyrkan kan hon inte efteråt komma ihåg. Hon känner en varm gemenskap och efter mässan serveras juice och frukt. En del är lika henne, andra inte och ingen bryr sig. Hon blir upphöjd, får stjärnstatus, utan att någonting egentligen har ändrats. De är många stjärnor där, mest tanter i åttioårsåldern. ”Du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.” Hon kan leva med det. I snart tio år har hon försökt bli älskad som den hon är. Nu är det dags att vara realistisk, sänka kraven. Den hon är blir aldrig älskad.

(Utmaning: skriv om att famla)