Bland klippen

Anita samlar på äggkoppar. De finaste står framme i en vitrin. Själv samlar Greta på citat. Klipp och citat. Dem har hon i sina berömda dassböcker, som får de fåtaliga gästerna att stanna länge inne på toa och liksom kuckla av glädje. Kunskap är lätt att bära. I de tre dassböckerna samsas högt och lågt. Hennes favorit för dagen är ett litet nyhetsklipp: ”Plogbilar sätts in men de räcker inte på långa vägar.” Det är kul för att det är så subtilt. Det hon inte gillar är när folk tror att de själva ska skriva in citat i hennes bok. Någon debil individ – hon minns så väl vem – har till och med citerat från texten på ett mjölkpaket. Utan ironi. Och vad hon gillar minst av allt är ett citat i dassbok nummer ett, den lilla, i A6. Det står med hennes handstil men det är John som har föreslagit det. Hon har låtit sin kropp, sin arm, sin hand, sin penna bli en förlängning av Johns sinne och så har hon plitat ner det, citatet av Anatole France: ”Det finns alltid något i dina vänners brist på framgång som inte är dig helt emot.” I hemlighet kvider hon när hon läser det. Många gånger har hon frestats att klistra över det men skrivet är skrivet. Hon kan inte stå för det. För oginheten. Hon kan inte fatta att hon lät sig duperas att skriva det. Det är så olikt henne. Och hon minns så tydligt hur hon kände redan när hon skrev det för uppskattningsvis trettiofem år sedan att det svor mot hennes jag. Så tydligt. Så tydligt.

läs mer om Greta under rubriken ”Anita och hennes grannar” sådär fyra inlägg bort.

(Utmaning: skriv om ett klipp)

Ciseleringsjärn

De tre senaste inläggen – detta inräknat – handlar om Anita och hennes grannar Gertrud, Gunvor och Greta. Läses tillsammans eller var för sig.

Det känns som om Anita tar ett ciseleringsjärn och skär strimlor ur kroppen, sin egen kropp, som hon dekorerar duken med men det är förstås levrar av färg. ”Ge varandra vår största plåga” heter verket. Hon kommer alltid på titlarna först. En ilsket ljusgrön tavla åskådliggör Gretas allvetande... förakt är det väl inte men i bilden kommer det ut som förakt. I en annan tavla gestaltas antingen Gertruds omätbara rädsla eller Anitas egen handfallenhet. Både-och, förstås. Hon är stolt över de olika nyanserna av grått och över att en del av det gråa är grått på ett sådant sätt att det lika gärna kunnat vara rött. Så lär hon sig att det finns en passion dold i Gertruds lealösa offermentalitet, den som hon provoceras så av. Här vid staffliet lär hon sig, mest av färgerna men också av struktur. Lär sig det som hon aldrig annars kunnat lära. Hon är ingen psykolog men i skiftet från grått till imaginärt rött finns en hel lärobok i psykologi och den har hon läst med porerna nu. Hon slänger en palettkniv full med färg i golvet – siktar på en punkt som är väl klädd med målarpapp. Sen döljer hon ansiktet i händerna. Det kommer inga tårar så hon tittar upp. Framför henne på en duk en lång, giacomettiliknande figur som träder ut ur skenet från en grym, omättlig sol som är i kontakt med horisonten. Hon vet att bilden handlar om konsumism och att det är Gunvor som är den frånvarande modellen. Hon vet att den berör vad man kan ta med sig när man slutligen gör sorti. Hon vet att hon målar bara för sig själv, liksom hon gör allt bara för sig själv. Utom att lyssna på Gertrud. Det gör hon för Gertruds skull. Är det därför det blir så fel?

(Utmaning: skriv om en plåga)

Va, pensiero

Varje natt ställer Gertrud en fråga, fuktiga läppar tätt intill luren:

– Har du nånsin älskat?

– Kan jag någonsin resa mig ur den här tristessen?

– Ska jag någonsin våga?

Just den natt när denna fråga ställs, kickas Anita ut ur sin slummer och kastar en fråga tillbaka, skarpt, vaksamt – kanske kärleksfullt, eller i alla fall med medkänsla. Anita tycker medkänsla är bättre. Mindre invaderande.

– Våga vad?

– Du vet.

– Nej, jag vet inte, ljuger Anita.

– Jag törs inte hänga mig. Jag kan inte skjuta mig. Kastar mig inte ut från balkongen. Endast det enklaste återstår men har jag tillräckligt med tabletter?

– Jag tror inte att du någonsin kommer våga, säger Anita tvärsäkert.

Hon minns att några år tidigare var det en dam som gav ut en bok som hette ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Titeln är Gertrud. Anita lugnas av den tanken, fastän hon vet vad Gertrud har i ett litet skåp ovanför diskbänken. Om ambulansen står en morgon på gården ska hon klandra sig själv, klandra sig djupt. Men morgonen därpå åter ett samtal från Gertrud och Anita är lättad och förstärkt i sin cynism. Det slår Anita att det inte bara är Gertrud som har lidandet till partner. En insikt som bryter fram, en glugg av klarsyn. På en nanosekund är ögonblicket förbi och det är som om hon aldrig har känt sig själv. Hon återgår till det hörn av vardagsrummet som tjänar som ateljé, visslande Va, pensiero.

(Utmaning: skriv om att fråga)

Anita och hennes grannar

Ibland när Anita talar med sina grannar i telefonen är det snubblande nära att hon tar av sig ena öronclipset och tittar litet snett upp till vänster, som fina damer i filmer från sextiotalet brukar göra. Hon känner sig som om hon spelar en roll i en film från sextiotalet. Lika osannolik.

Det är Gunvor som bara babblar på om sig själv och sina karlar som hon träffar och dumpar på de täta Ålandsresorna med dans. Anita har aldrig åkt österut. Kan inte sätta sig in i miljön och glömmer vem som är vem av Bengt och Dan och Georg men Gunvor pratar oförtrutet på, dag efter dag, i trapphuset, i telefon och när de möts på Lidl. Ibland undrar Anita om Gunvor nånsin tänker på att hon vet så ytterligt litet om Anita och att Anita vet så kopiöst mycket om henne. Undrar och inser det futila i sin undran – ty vem kan följa sina egna tankar? Vi tänker så ofta rakt in i en svart säck och där går tankarna mycket längre än vi själva förmår. Gunvor har nog ofta tänkt men inte registerat, tänker Anita. Eller så är det på något helt annat sätt.

Så är det Gertrud. Gertrud lider av ensamheten. Det gör vi kanske allihop, tänker Anita. Varje dag Gertrud inte får något besök ringer hon till Anita. Ibland också de dagar hon får besök och ibland flera gånger per dag men Anita fuskar litet. Hon har nummerpresentatör. Det gör att hon kan ge sig själv den dos av Gertruds lidande som hon kan mäkta med varje dag utan att gå ner sig i neggogegga. Hon är alltid mild mot Gertrud men dämpad.

Ibland, någon enstaka gång, ringer Greta. Greta bor inte i 22:an, utan i 28:an, och hon är en resolut dam som är självgående och tänker själv. Själv tänker hon, mest om andra människor som inte är lika självgående som hon själv. Så det blir ju så att hon tänker även på Gertrud och Gunvor. Kanske också på mig, säger sig Anita, men Greta är nu sådan att hon aldrig skulle diskutera Anita med Anita själv. ”Själv, själv, själv”, gläfser Greta och Anita förundras över hur hon – själv – snubblar till och vacklar in i ett nytt språkbruk, som dock är urgammalt. Modersmål. Så sitter hon med Greta och myser på en hög platå, från vilken de andras karaktärsdrag benämns svepande och gnälligt, svepande och aggressivt eller svepande och ironiskt. Men är det så mysigt på den där platån, egentligen? Var inte det i livet förr, när kritik var en självklarhet? ”Hörru Greta”, säger Anita en dag. ”Jag har vuxit ifrån att tala illa om mina vänner.” En ordväxling utbryter, som Greta avslutar med att säga: ”Men är de dina vänner på riktigt?” innan hon lägger på. Så ringer inte Greta mer. Även samtalen från Gunvor och Gertrud blir färre, för Anita har börjat fundera på Gretas sista ord och sådana funderingar märks i klang och ton och ord. Anita får inte ont i örat av luren längre och får en timme mer per dag att måla på.

(Utmaning: skriv om att snubbla)

Hudlöst

Och jag är någonstans i Europa. Vi kan säga att det är sommar men det är likgiltigt. Och här i staden finns en stor katedral. Sällan imponerad av det stora, går jag in och tittar på detaljerna. Sten som möter sten och solen som belyser skarvarna. Svetten från arbetarna har för länge sedan absorberats eller dunstat. Det tar i allmänhet ett par hundra år att bygga en katedral. Det är ett kaxigt åtagande. Ungefär som att anlägga en allé men utan hjälp av naturen.

Och här, till höger om koret, möter mig en obehaglig syn. En staty av en man i naturlig storlek, en man med senor och muskler och organ men ingen hud. Det är en känd martyr, säger mitt sällskap, lättad över att jag äntligen vänder mitt intresse mot något som är comme il faut. ”Berövad sin hud...” säger mitt sällskap eftertänksamt. ”Kroppens största organ”, fyller jag i som en mellanstadieelev. ”... för Kristi skull”, avslutar mitt sällskap och tittar på mig från sidan. Jag ägnar kanske för mycket tid åt det makabra men jag känner skinnflåddheten på min egen kropp, vet att martyren egentligen inte kan stå upp i detta tillstånd, vi är för beroende av vår skinnpåse, hur vet jag inte riktigt säkert men jag känner det, den är ett bra skydd.

Och jag tänker att det väl var romarna som förföljde och sen pinade honom. Romarna eller några andra. Många har förföljt och förföljer. Inte sällan blir det de förföljda som i en senare era förföljer. I min hjärna flimrar bilder. Iran. Abu Ghraib. Sri Lanka. Tortyr i vår egen tid och jag är för tjockhudad för att reagera om jag inte hamnar inför direkta bevis. Det tar i allmänhet ett par hundra år att bygga ett samhälle med hyfsad respekt för mänskliga rättigheter. Ett kaxigt åtagande men det är väl värt att vänta.

(Skriv om att offra något)

ps. Vet någon vilken katedral det är? Vilken martyr?

Läsart

Det är inte bara dig jag kan läsa, koda av. I boken som är gjord av speglar läser jag ibland mig själv. Spegelkvinnan i spegelboken. En högdragen blick ovanför skrynkliga ögonpåsar. Det fanns ett annat ansikte en gång. Det skiftade svagt i rosa och var slätt. ”Jag är samma”, viskar jag påstridigt. ”Inuti”, tillägger jag överflödigt och budskapet urvattnas. Vem ska läsa det? Du? Du sitter så trygg i din stol, eller ligger med ansiktet mot kudden. Inget behov av några speglar. Ingen önskan om att bli läst men jag läser dig som braille, kvissla för kvissla, muskel för muskel. Du grymtar, suckar, gonar dig, missar helt intentionen, anar inget av min datainsamling, ty du tror att din kropp ännu är värd att beröras. Beröras för sin egen skull. Så är det inte. Jag lämnar dig platt som en urblåst gummimadrass och vandrar lätt ut i terrängen. Du är färdigläst och inkorporerad och jag har fått ännu en frist.

(Utmaning: skriv om att läsa)

Bokslut

Igår sa Tage att jag var en sprätt. Att jag gick som en sprätt när jag var på väg ut för att spisa middag sa han. Men, sa jag, det var bara för att jag var så stolt och förnöjd över mina räkenskaper. Jag slutförde dem just igår och de stämde på öret och hundratalen stod jämnt över hundratalen och tiotalen stod jämnt och så vidare. Ett enda tusental hade jag i kolumnerna i årsboken – i summeringsraderna var det förstås flera – och det stod med en flämtning till blanksteg före hundratalet. Så nätt. Så prydligt utan att vara ostentativt. Om jag inte vore jag själv skulle jag buga. Nej, nu blir jag generad. Mina kinder färgas röda som det lankiga röda bläcket som skiner som sillblod i debetkolumnerna. Men vad är det för fel på en bokhållare som är stolt över sina böcker? Särskilt stolt är jag över att vara bokhållare åt Miss Esther på hennes Etablissemang. Den vila och den hugsvalelse som detta Etablissemang skänker åt herrarna i stadens högre skikt borgar för goda beslut och kraftfulla handlingar. Det är något att vara stolt över, liksom de måttstocksräta kolumnerna och summorna utan fel. Denna enda dag på året – låt mig vara en sprätt!

(Utmaning: skriv om bokslut)

Djurfamiljen hjälper den skrivande

Skriv om hicka. Skriv om berg och dalar. Skriv om skörd. Skriv alltet nu. Allt låter sig skrivas. Allt som låter sig tänkas – ja, mer! – låter sig skrivas. Skrivakten är ett samarbete mellan en liten mus i ena pannloben och dina näpna fingertoppar där, på tangentbordet. Musen knaprar nervbanor och förorsakar explosioner i fingertopparna. Så, alldeles så, är det.

Skriv om hicka. En explosion också det. Men du kan försöka med att stå på huvudet med ansiktet åt vilket håll du vill. Drick litet vatten ur ett glas. Det kommer inte att lyckas. En enklare metod är att i vanligt, upprättstående kroppsläge dricka vatten från bortre kanten av glaset. Det ser litet roligt ut men lyckas varje gång.

Ett vanligt kroppsläge är väl ändå upprättstående? Jag tycker det, även om jag själv ofta är horisontal.

Skriv om hicka. Det går så lätt, med en mus i nervsystemet och en giraff som smeksamt virar halsen om ens egen korta hals. Själv är man en sköldpadda med elektrifierat uppjazzade små framlabbar. Det är alltså musens förtjänst. Tack, mus. Tack, giraff. Tack, skymning, natt och morgon.

(Utmaning: skriv om hicka)

Glasklart

Bräckliga skärvor. Först när jag slagit sönder ser jag klart. Nej. Jag såg klart sekunden innan jag slog sönder. Det var därför jag trasade sönder med min knutna näve. (Jag tänker mig förresten en spegel här.) (Gav jag en ledtråd för mycket nu?) Du ska veta att jag inte har behov av att vara vacker... sjunga vackert... lyssna vackert.... Och jag vill inte alltid skriva vackert... Jag vill att du ska minnas mig som ett slag i ansiktet – mitt eget ansikte. Ett slag som krossar bilden av detta ansikte. Se där: en massa skärvor att gömma sig bland. Jag är aldrig dold.

(Utmaning: skriv om något glasklart)