Det blir så här

När det blir så här, vet jag det inte. Det är du som omedelbart ser det, säger: ”Mår du bra?” och jag kör en självskanning och säger, perplex: ”Nä.” Jag har aldrig ljugit för dig.

När det blir så här, vet du vad jag behöver. Sömnen som lagar och bygger hälsa. Jag vet det väl också men när det blir såhär tror jag gärna att jag behöver sitta vid datorn eller sortera något eller åtminstone läsa. Huka i något av mina rum. Fly realiteterna. Men du smeker mig på pannan. Det betyder att jag ska sova. Sen tassar du omkring, gör det som behöver göras. Föder oss och går ut med hunden. Tar tvättstugan när det är våran tur. Vaknar emellanåt för något behov och sen sjunker jag åter in.

När det blir så här, vet man aldrig hur länge det ska pågå. Den här gången tog det närmare ett dygn. Vi satt vid matbordet och du lutade dig fram, höll om min haka och betraktade mina ögon. ”Jag tror det är bra nu”, sa du. Jag kände mig dåsig men visste när du sa det att du hade rätt. Efter maten fick jag diska. Jag var inte bannlyst i köket längre.

När det blir så här, vet vi i efterhand att vare sig min själ höll på att förtvina eller att den annalkande katastrofen hade kommit. Jag ser att jag haft alldeles för mycket att göra, att jag låtsats behovslös, att jag börjat bita ihop och blivit tunnelseende. Du är inte beroende av sådana analyser. Du går direkt på behoven. Så är du uppbygglig för mig.

(Utmaning: ”bygga”)