Gifta ner sig

Vi befann oss alltid i ditt kök, tyckte jag. Ditt kök som var din farmors kök och som luktade vått ylle större delen av året. Vått ylle och mat stekt i margarin. Din farmor bredde alltid ut handdukar på våra platser när vi skulle fika eller äta för det var stoppade stolar i ditt kök. Trådslitna men stoppade. Kökssoffan var också stoppad. Där brukade din farfar ta en lur.

Det hände alltid något i ditt kök och samtidigt stod tiden stilla. Alltid höll din farmor på med något men matresterna låg kvar i grytorna, från en måltid till den andra. Hon kunde be om hjälp ibland men bara med roliga saker, som att grädda tunnbröd. Annars var vi upptagna med våra pappersdockor. Du hade ett ritblock och vi tog blad för blad. Ett åt dig, ett åt mig. Klippdockorna var från Året Runt och papperet i ritblocket var tjockt, poröst och gulaktigt. Ett tunnare hade varit bättre men vi knogade på tills den dagen din farmor kom med smörpapperet.

– Om ni målar på det här blir det inte så genomskinligt, sa hon bara.

Sen fortsatte hon med sitt och vi började rita aftonklänningar. Nu började det hända något! Efter en stund tog din farmor en tur till köksbordet igen. Hon såg våra klänningar och började berätta: om organza och georgette, för det första, och om debutantbaler och dansprogram och aftonväskor och korsettter och strumpeband och allt, i en forsande ström.

– Har du varit med om detta? frågade du din farmor.

Din farmor rodnade faktiskt när hon nickade.

– Var det så du träffade farfar? fortsatte du hjälpsamt, tvivlande.

Din farmor gav upp ett sordinerat tjut till skratt.

– O, nej. Han var inte välkommen i de salongerna.

Hon strök sig över förklädet och gick tillbaka till spisen. Vi, vi plockade fram vår enda pojkdocka och ritade honom en billig kostym. Sen lekte vi leken, i månader lekte vi den, den som började med att pojken i den billiga kostymen fick syn på den unga damen i aftonklänning av organza och inte kunde glömma henne. Leken som vi drog ut på i evighet men som vi visste skulle sluta med att hon gifte ner sig. Det var ett uttryck vi hört eller läst som gav rysningar. Rysningar gav också leken. Vissa favoritpartier tog vi om flera gånger. En nioårig flicka är aldrig så lycklig som när hon har en bra, episk lek att bosätta sig i.

(Utmaning: ”kök”)