No man is an island

Vämjelsen kom på femte dagen. Vämjelsen vid romantiken, sanden (överallt, i varje söm, små fina sandkorn), vid... dig. Ytterligare en dag i paradiset. Ytterligare en karbonkopiedag, från ananasjuicen till den grillade fisken med olika såser. Varje dag: samma olika såser. Vi satt där under palmen och läste våra medhavda böcker, de som gjort att vi vunnit resan: jag Donne och du Duras – såna muntergökar är vi – och var det inte så att jag nästan vämjdes vid gamle John Donne också? Att han kom med i samma paket som de vadstumma kärlekspromenaderna runt atollen (varje promenad tog tjugoåtta minuter), de skavande, lojt lustlösa försöken till nattlig intimitet (sand mot sand och skör rödbränna), de stillastående akvarietankarna vid snorklingen på revet... Det var absolut det som var värst: känslan av att få intellektet bortsvett av sol och hav och leda.

Nu satt vi i taxibåten, vi och tre andra par som varit på öde ö-semester. Ett par per resort (och så personalen, förstås).

– Fantastiskt, eller hur? sa en av de andra och hennes ögon var desperata kratrar. Till min fasa kände jag igen mig.

– Mmmm, det är nog det mest romantiska jag varit med om, hjälpte du tappert till. Jag ville inte se dina ögon men jag visste ju att vi blivit zombies allihop.

Då vände sig en slank kvinna med brun knut i nacken över relingen och sa dröjande:

– Sociologiskt blir det förstås ganska intressant. Man undrar hur länge det skulle ta innan...

Där blev hon avbruten av sin man.

– Ja, vi hade med oss schacket. Det gav mycket nöje på kvällarna.

Vi blev tysta. Sju zombies och en Virginia Woolf-lookalike och den maldiviska Karon förstås, han som skulle försöka föra oss till de levandes land igen. Till en flygplats, en tidning, kanske en bar där man kan utbyta tankar med en främmande människa och därmed ofrämliggöra sig själv?

(Utmaning: ”ö”. Tack, Pärlan, för isnpiration)