Hon

Nu kommer hon ut ur nummer sjutton och så böjer hon sig ner – kliar sig på benet? Sen går hon till slaktarn. Jag ser precis hennes vippande stjärt under det madrassrandiga klänningstyget. Den är så frimodig numera, stjärten. Som om någon ger den mycket uppmärksamhet. Vad vet jag. Jag vet inget och vill inte veta men hennes ansikte har också blivit så blaffigt. Självgott. Och jag tittar, jag är den enda som tittar, den enda som uppmärksammar, för förnöjsamhet är inte spännande. För gemene man är det inte det. Och det är det hon är numera. Förnöjsam. Vippande men ändå loj, blaffig men inte påträngande.

Nu kommer hon ut från slaktarn. Den blåvitrandiga klänningen ger bilder av renhet, inte ofrihet. Hon är oantastlig numera. På fingret glimmar hennes ring. De har kostat på sig guld ändå. Rena guldet. Och hennes blaffiga ansikte är... vackert. Porerna sitter glest, hon ser ut som om hon nyss har sovit, sen legat och dragit sig en stund efter sömnen. Vi var de sista gamstintorna på gatan. Berättade allt för varandra om våra mödrars egenheter. En ung flicka får föra sig som hon gör numera men inte en mer än fyrtio år gammal kvinna, en som var kvar.

Nu går hon ut ur mitt synfält. Jag vrider inte litet på huvudet för att se nummer sjutton. Hon går ju in där. Det är klart. Hennes rutiner har inte ändrats nämnvärt, hon dammar när jag dammar, lagar lever när jag så gör. Men till skillnad från mig är hon skrattretande och genant. Hon har tagit för sig utan känsla för det passande. Jag kunde ha berättat för henne om hon frågat mig till råds men allt gick så fort och hon dolde allt för sin enda vän.

Nu går jag ut ur nummer tretton. En bild av kyskhet: med mörka kläder, stram gång skyndar jag till slaktarn. Det blir lever idag. Lever med mycket rimmat sidfläsk. .

(Utmaning: ”numera”)