Hålla dig nu

Jag ska hålla dig nu, i den sista natten, innan vi lämnar över dig till männen och kvinnorna i grönt. Du kan rista av förnekelse men jag ska, nu ska jag hålla dig, nu. De gamla läxorna: tårar är inte nederlag, inte torrgråt heller. Ditt ansikte hugget, som kristaller av kisel nästan. Det är så du bär gråt, med sträckt hals, nedåtgående linjer. Och jag vill rädda dig ur ansiktets pansar men jag vet att jag inte kan, mina armar varma men tvekande runt dig: jag ska hålla dig nu och nu ska din hårda kropp slappna under mina händer. Ge efter för livet. Allt omkring oss är ändå död. Du frågar uppriktigt vad som är skillnaden. Det kommer en fråga ur allt det slutna, den enda jag inte kan svara på. Sen undrar du varför du behöver opereras. Du kommer ju ändå att dö av det. Av operationen? frågar jag för att vinna tid. Av blastomet, svarar du trött. Du vet att jag är kinkig med orden, som en autist in i det sista. Det sista vi har tillsammans. Jag säger snabbt: dom sa det på samtalet. Du skulle få alldeles för ont annars, när gliablastomet växer. Jag ska hålla dig nu, säger jag oväntat kraxigt. Jag har projicerat igen. Det är inte bara du som bär gråt. Du säger att vi borde hålla varandra. Att läxorna inte bara är för dig. Sen, med dina stora, klara ögon fästa på mig: det är mycket svårare att vara anhörig. Svårare än vad? frågar jag. Då suckar du nästan som förr och jag får hålla dig.

(Utmaning: ”hålla”)