Hålla dig nu

Jag ska hålla dig nu, i den sista natten, innan vi lämnar över dig till männen och kvinnorna i grönt. Du kan rista av förnekelse men jag ska, nu ska jag hålla dig, nu. De gamla läxorna: tårar är inte nederlag, inte torrgråt heller. Ditt ansikte hugget, som kristaller av kisel nästan. Det är så du bär gråt, med sträckt hals, nedåtgående linjer. Och jag vill rädda dig ur ansiktets pansar men jag vet att jag inte kan, mina armar varma men tvekande runt dig: jag ska hålla dig nu och nu ska din hårda kropp slappna under mina händer. Ge efter för livet. Allt omkring oss är ändå död. Du frågar uppriktigt vad som är skillnaden. Det kommer en fråga ur allt det slutna, den enda jag inte kan svara på. Sen undrar du varför du behöver opereras. Du kommer ju ändå att dö av det. Av operationen? frågar jag för att vinna tid. Av blastomet, svarar du trött. Du vet att jag är kinkig med orden, som en autist in i det sista. Det sista vi har tillsammans. Jag säger snabbt: dom sa det på samtalet. Du skulle få alldeles för ont annars, när gliablastomet växer. Jag ska hålla dig nu, säger jag oväntat kraxigt. Jag har projicerat igen. Det är inte bara du som bär gråt. Du säger att vi borde hålla varandra. Att läxorna inte bara är för dig. Sen, med dina stora, klara ögon fästa på mig: det är mycket svårare att vara anhörig. Svårare än vad? frågar jag. Då suckar du nästan som förr och jag får hålla dig.

(Utmaning: ”hålla”)

Vist om tid:

”Time is nature's way of making sure everything doesn't happen at once.” (source unknown)

Seanserna

Det var du som började dra iväg med mig till morsan. Jag kallade det seanserna. Vi satt i hennes vardagsrum och William Morris-tapeterna föll in över oss, tillbakahållna endast av de gräsliga jugendlampetterna, fyra på varje vägg. Du lade fram din sak (ex: hon vill inte skaffa bil) och så bad hon att jag skulle kommentera (ex: vi har inte råd med bil) och så kom utslaget (ex: det är nog bäst att ni väntar med att skaffa bil). Modern som parterapeut i vinrött och grått. Eller familjerätt. Mina kommentarer skar alltid som en vass kniv genom mammas mjälla hjärta och ibland fick jag bättra på hennes utslag, så att de skulle ta in mer av dina synpunkter.

Seanserna var högtidliga tillställningar för dig. Du såg ut som en pojke på en skolavslutning när du harklade dig och började förklara varför vi kommit. Morsan, vars tålamod aldrig varit det bästa, hade öken i ögonen under dina utläggningar. Och tapeterna krullade sig men lampetterna höll måttet och efteråt kunde hon anförtro mig att hon tyckte du var litet larvig.

– Det är kulturen... sa jag vagt.

– Kultur eller inte – han är ju en vuxen karl.

– Men de gör så. Går till de äldre. På sätt och vis är det ganska fint. Han har förtroende för dig.

Då sken hon upp.

På hemväg – det var inte så långt – gav jag livaktiga inblickar i min barndom och mammas alla förhållanden. Vi hade en ramsa, sex anledningar till att morsan inte var den mest lämpade att ge råd i relationsfrågor. Jag skanderade:

– Kjell, Tage, Lennart, Bengt, Torsten...

– … och Åke, la du till.

Ändå tog det bara tre veckor, så ville du dit igen. Jag försökte med ramsan (”Kjell, Tage...”) men den funkade aldrig före en seans. Jag suckade och följde med. Sällan visste jag vad det skulle komma att handla om. Inte för att vi hade så många trätoämnen, utan för att du kunde fiska upp saker både från periferin och det förflutna och med vidöppna ögon göra dem intressanta. När bilfrågan kom upp för fjärde gången, rådde morsan oss att göra slut.

Jag har aldrig blivit mer förvånad.

Utom när du sa att du var överens med henne om det.

(Utmaning: ”överens”)

Det känns som om vi blir färre och det är tur, det

Kvinna, född i vädurens tecken 1954.

Artros i vänster knä, för övrigt kroppsligt adekvat.

Mentala karakteristika: sinnesro(?)

Hobby: tala på begravningar.

Läser gärna: Vita arkivet

Favoriträtt: landgång.

Hon

Nu kommer hon ut ur nummer sjutton och så böjer hon sig ner – kliar sig på benet? Sen går hon till slaktarn. Jag ser precis hennes vippande stjärt under det madrassrandiga klänningstyget. Den är så frimodig numera, stjärten. Som om någon ger den mycket uppmärksamhet. Vad vet jag. Jag vet inget och vill inte veta men hennes ansikte har också blivit så blaffigt. Självgott. Och jag tittar, jag är den enda som tittar, den enda som uppmärksammar, för förnöjsamhet är inte spännande. För gemene man är det inte det. Och det är det hon är numera. Förnöjsam. Vippande men ändå loj, blaffig men inte påträngande.

Nu kommer hon ut från slaktarn. Den blåvitrandiga klänningen ger bilder av renhet, inte ofrihet. Hon är oantastlig numera. På fingret glimmar hennes ring. De har kostat på sig guld ändå. Rena guldet. Och hennes blaffiga ansikte är... vackert. Porerna sitter glest, hon ser ut som om hon nyss har sovit, sen legat och dragit sig en stund efter sömnen. Vi var de sista gamstintorna på gatan. Berättade allt för varandra om våra mödrars egenheter. En ung flicka får föra sig som hon gör numera men inte en mer än fyrtio år gammal kvinna, en som var kvar.

Nu går hon ut ur mitt synfält. Jag vrider inte litet på huvudet för att se nummer sjutton. Hon går ju in där. Det är klart. Hennes rutiner har inte ändrats nämnvärt, hon dammar när jag dammar, lagar lever när jag så gör. Men till skillnad från mig är hon skrattretande och genant. Hon har tagit för sig utan känsla för det passande. Jag kunde ha berättat för henne om hon frågat mig till råds men allt gick så fort och hon dolde allt för sin enda vän.

Nu går jag ut ur nummer tretton. En bild av kyskhet: med mörka kläder, stram gång skyndar jag till slaktarn. Det blir lever idag. Lever med mycket rimmat sidfläsk. .

(Utmaning: ”numera”)

No man is an island

Vämjelsen kom på femte dagen. Vämjelsen vid romantiken, sanden (överallt, i varje söm, små fina sandkorn), vid... dig. Ytterligare en dag i paradiset. Ytterligare en karbonkopiedag, från ananasjuicen till den grillade fisken med olika såser. Varje dag: samma olika såser. Vi satt där under palmen och läste våra medhavda böcker, de som gjort att vi vunnit resan: jag Donne och du Duras – såna muntergökar är vi – och var det inte så att jag nästan vämjdes vid gamle John Donne också? Att han kom med i samma paket som de vadstumma kärlekspromenaderna runt atollen (varje promenad tog tjugoåtta minuter), de skavande, lojt lustlösa försöken till nattlig intimitet (sand mot sand och skör rödbränna), de stillastående akvarietankarna vid snorklingen på revet... Det var absolut det som var värst: känslan av att få intellektet bortsvett av sol och hav och leda.

Nu satt vi i taxibåten, vi och tre andra par som varit på öde ö-semester. Ett par per resort (och så personalen, förstås).

– Fantastiskt, eller hur? sa en av de andra och hennes ögon var desperata kratrar. Till min fasa kände jag igen mig.

– Mmmm, det är nog det mest romantiska jag varit med om, hjälpte du tappert till. Jag ville inte se dina ögon men jag visste ju att vi blivit zombies allihop.

Då vände sig en slank kvinna med brun knut i nacken över relingen och sa dröjande:

– Sociologiskt blir det förstås ganska intressant. Man undrar hur länge det skulle ta innan...

Där blev hon avbruten av sin man.

– Ja, vi hade med oss schacket. Det gav mycket nöje på kvällarna.

Vi blev tysta. Sju zombies och en Virginia Woolf-lookalike och den maldiviska Karon förstås, han som skulle försöka föra oss till de levandes land igen. Till en flygplats, en tidning, kanske en bar där man kan utbyta tankar med en främmande människa och därmed ofrämliggöra sig själv?

(Utmaning: ”ö”. Tack, Pärlan, för isnpiration)

Efter dådet

Du hade inte tillstånd för din gärning. Jag vet, i ditt tillstånd frågar man inte efter sånt. Min advokat har rått mig att inte yppa något om mitt aktuella tillstånd. Pressen vet bara att jag ännu inte har läkarnas tillstånd att lämna sjukhuset. Själv har jag förbjudit min mamma att gråta annat än på avstånd men när jag är ensam droppar tårarna utan motstånd.

(Utmaning: ”tillstånd”)

Ante och John

Det här var i slutet av sjuttiotalet, så följaktligen kom en del vykort till sommarstugan. En nästan kilometerlång promenad till brevlådan, insekter och överkörda grodor, sen lika långt hem igen, ibland med ett vykort till mig själv i nypan, oftast från någon moster. Många mostrar finns det. Grodorna var alldeles platta och silvriga av grusvägens sand. Men den här dagen var det ett riktigt vykort till mig, från Annelie, som hade krympt ihop sina mikroskopiska bokstäver ännu mer för att få med allt om sin härliga sommar på sin härliga Ö med sina härliga kusiner, Ante och John. Hennes enda bekymmer var vem hon egentligen var kär i, Ante eller John. Varannan dag var det Ante, varannan John. Berätta Inte Det Här För Någon Framför Allt Inte För Mamma. Så här var det varje sommar för Annelie men det var ändå spännande, hon levde ett sånt där flickboksliv på ett lantställe där det hände någonting. Ja, och så Ante och John. Två äldre killar att vara nära och förälskad i en hel sommar. Jag sparkade nästan förtörnad på ett grodlik och så var jag framme vid stugan och la kortet från Annelie under en bok på mitt nattduksbord.

”Och så tänkte jag inte mer på det” kan jag inte säga. Jag gick och dagdrömde om Ante och John i tre hela dagar, ända tills mamma sa retsamt: ”Ante! John! Hon har det inte lätt, Annelie!”

Ibland tror man som barn att ens föräldrar gömmer övernaturliga förmågor att ta reda på saker om en. Nu var jag inte riktigt barn, tretton år fyllda, så det kunde föresväva mig, det som tidigare skulle ha varit omöjligt att tro, och jag vrålade: ”Du har tjuvkikat! Du har läst mitt vykort!” Och mamma, moralens stöttepelare i norra Svealand, nekade inte ens utan sa kolugnt: ”Vykort får man läsa.”

Typiskt vuxna. Ett nytt påbud, när man just börjat känna sig säker i regelverket. Ett var i alla fall säkert: de vuxna vann alltid.

Jag stod med gapande mun och betraktade henne. Sen sa jag hårt: ”Du understår dig inte att berätta någonting för Astrid.” Astrid var Annelies mamma och mammas kollega. Mamma skulle just säga: ”Inte den tonen mot mig”, det såg jag, men hon ändrade sig faktiskt, sa ingenting, fortsatte bara rensa blåbär. Och jag gick till lillbrorsan som ropade. Han hade kommit på att man kunde trycka coola t-shirts med de döda grodorna och hade lånat en stekspade i köket för att få upp stackarna i ett stycke från vägen.

(Utmaning: ”kort”)

Gifta ner sig

Vi befann oss alltid i ditt kök, tyckte jag. Ditt kök som var din farmors kök och som luktade vått ylle större delen av året. Vått ylle och mat stekt i margarin. Din farmor bredde alltid ut handdukar på våra platser när vi skulle fika eller äta för det var stoppade stolar i ditt kök. Trådslitna men stoppade. Kökssoffan var också stoppad. Där brukade din farfar ta en lur.

Det hände alltid något i ditt kök och samtidigt stod tiden stilla. Alltid höll din farmor på med något men matresterna låg kvar i grytorna, från en måltid till den andra. Hon kunde be om hjälp ibland men bara med roliga saker, som att grädda tunnbröd. Annars var vi upptagna med våra pappersdockor. Du hade ett ritblock och vi tog blad för blad. Ett åt dig, ett åt mig. Klippdockorna var från Året Runt och papperet i ritblocket var tjockt, poröst och gulaktigt. Ett tunnare hade varit bättre men vi knogade på tills den dagen din farmor kom med smörpapperet.

– Om ni målar på det här blir det inte så genomskinligt, sa hon bara.

Sen fortsatte hon med sitt och vi började rita aftonklänningar. Nu började det hända något! Efter en stund tog din farmor en tur till köksbordet igen. Hon såg våra klänningar och började berätta: om organza och georgette, för det första, och om debutantbaler och dansprogram och aftonväskor och korsettter och strumpeband och allt, i en forsande ström.

– Har du varit med om detta? frågade du din farmor.

Din farmor rodnade faktiskt när hon nickade.

– Var det så du träffade farfar? fortsatte du hjälpsamt, tvivlande.

Din farmor gav upp ett sordinerat tjut till skratt.

– O, nej. Han var inte välkommen i de salongerna.

Hon strök sig över förklädet och gick tillbaka till spisen. Vi, vi plockade fram vår enda pojkdocka och ritade honom en billig kostym. Sen lekte vi leken, i månader lekte vi den, den som började med att pojken i den billiga kostymen fick syn på den unga damen i aftonklänning av organza och inte kunde glömma henne. Leken som vi drog ut på i evighet men som vi visste skulle sluta med att hon gifte ner sig. Det var ett uttryck vi hört eller läst som gav rysningar. Rysningar gav också leken. Vissa favoritpartier tog vi om flera gånger. En nioårig flicka är aldrig så lycklig som när hon har en bra, episk lek att bosätta sig i.

(Utmaning: ”kök”)

Det blir så här

När det blir så här, vet jag det inte. Det är du som omedelbart ser det, säger: ”Mår du bra?” och jag kör en självskanning och säger, perplex: ”Nä.” Jag har aldrig ljugit för dig.

När det blir så här, vet du vad jag behöver. Sömnen som lagar och bygger hälsa. Jag vet det väl också men när det blir såhär tror jag gärna att jag behöver sitta vid datorn eller sortera något eller åtminstone läsa. Huka i något av mina rum. Fly realiteterna. Men du smeker mig på pannan. Det betyder att jag ska sova. Sen tassar du omkring, gör det som behöver göras. Föder oss och går ut med hunden. Tar tvättstugan när det är våran tur. Vaknar emellanåt för något behov och sen sjunker jag åter in.

När det blir så här, vet man aldrig hur länge det ska pågå. Den här gången tog det närmare ett dygn. Vi satt vid matbordet och du lutade dig fram, höll om min haka och betraktade mina ögon. ”Jag tror det är bra nu”, sa du. Jag kände mig dåsig men visste när du sa det att du hade rätt. Efter maten fick jag diska. Jag var inte bannlyst i köket längre.

När det blir så här, vet vi i efterhand att vare sig min själ höll på att förtvina eller att den annalkande katastrofen hade kommit. Jag ser att jag haft alldeles för mycket att göra, att jag låtsats behovslös, att jag börjat bita ihop och blivit tunnelseende. Du är inte beroende av sådana analyser. Du går direkt på behoven. Så är du uppbygglig för mig.

(Utmaning: ”bygga”)