Midas i vårstädningen

Han är namngiven efter urålderns Midas – ni vet, han som dog av hunger eftersom allt han rörde vid blev guld. Att de aldrig förstod att de skulle mata honom? Eller förvandlade även läpparnas beröring till sur metall?

Han är i alla fall uppkallad efter urålderns Midas och visst glittrar han litet i guld? Hastigt och lustigt blev vi vigda vid varandra – det var i midvintertid och allt verkade ganska normalt. Han var absolut inte lortaktig men inte heller någon städfanatiker. Inte då. Inte före marsljuset.

Det började en morgon när jag vaknade med en naken karl i blickfånget, en naken karl som tvättade dörrar. För en tid kunde jag inte längre sova avslappnat på morgnarna, jag fick vara på språng för att behänga honom med en kysk liten förklädeslapp – en souvenir från något bad i Budapest – innan han gav sig ut i trapphuset med dammsugaren eller innan han gav sig till att hänga ut genom fönstren i tvättariver.

Vänkretsen delade upp sig i två läger, ett som sade att det var fråga om någon sorts mani som eventuellt krävde psykiatrisk vård, ett annat som var mer likgiltigt.

För en tid var jag själv inte i balans. Jag fann det svårt att begripa vad slags liv jag hamnat i med Midas. Svårt att förstå min roll. Min uppfostran och mina mönster kickade omkring i mitt inre, ja, litet ångest var det, tills jag vaknade en morgon. Midas hade redan gjort sitt och satt i gryningsljuset, lugnt och lyckligt, och beskådade sitt verk. Liksom han såg jag alla släta ytor, hur de glänste, som om de berörts av en förtrollad kung. Och jag var inte längre rädd.

(Utmaning: ”Vårstädning”)