Upphastilstang

Du vägrar lära dig ordet. ”Upphastilstang” säger du. Och du säger att upphastilstang inte borde ha något med kärlek att göra. Du säger det för att vi båda så väl vet att bristen på uppehållstillstånd överskuggar vår kärlek. Du säger det för att du inte vill att jag ska tro att du gifte dig med mig för papperets skull. The upphastilstang. Som om vi kunde ha en framtid om du skulle fortsätta vara illegal.

– Lev i Afrika då, säger mannen från Migrationsmyndigheten spetsigt till mig.

Jag pratar med honom minst en dag i veckan medan din ansökan ligger inne. Medan jag ser dig vandra gatorna i Aten. Jag ser tydligt, säger jag när vi pratar på Skype på kvällarna. Och jag berättar att kastanjerna på Drottningholmsvägen har slagit ut.

– Jaha, säger du hastigt, fortsätter sen på viktigare ämnen.

Du är inte mycket för vårtecken. Jag tänker på den lilla flickan i sjuksängen. ”Men till pingsten kan väl hända du får komma hem till mor”. Själv planerar jag i lönndom en fest till midsommar. Då ska du väl vara tillbaka? Vi har inte firat än att vi gift oss. Vännerna lär sig inte mitt konstiga nya namn. En fest, en rörlig helgdag, som får bero på när du är tillbaka. Inbjudnings-PDF:en ligger redo. Det kan ta allt från några veckor till flera månader. Och vi vet att ”fest” är samma ord som ”fasta”.

– Jag fastar och ber, förkunnar du allvarligt på Skype.

Ingen idé att uppmana mig till detsamma. Jag är ju inte frälst.

– Nej, flörta du med Migrationsmannen, säger du i stället och vi häver upp ett trött gapskratt. The Migration man.

– Jag skulle gärna bo i Afrika men mitt hälsoläge tillåter inte att jag uppehåller mig på så långt avstånd från medicinsk expertis, förklarar jag för Migrationsmannen och baxnar: Jag har lånat hans språk. Byråkratiska. I jakten på upphastilstang.

(Utmaning: ”Efterlängtad”)