Trasselmamma

Du. Älskade trasselmamma. I orange ullkappa som svänger från axlarna och en blommig schal. En bred maska på nylonstrumpan. Du ser elegans, jag ser slapphet. Det var inte alltid det fanns mat i kylskåpet men det var inte för att du var sjuk, sa du, utan för att du förvarade din äggoljetempera där. Ändå möglade den. Knäckebröd och vatten till frukost, många glupska vändor i skolbespisningen.

Som du led när du blev fråntagen ditt jobb. Du hade ett jobb där du kunde svassa omkring utan att behöva göra så mycket. Sen gick det nedåt. Ändå minns jag varken vad som kom före och vad som kom efter. Kamraters barndomsminnen vecklar ut sig sävligt och till synes entydigt som när bladen vänds i ett stort fotoalbum. Jag har inte en bild. Bara känslan av vatten som rinner ner i nacken. Pinande hunger. Springa ärenden åt mamma. Täcka upp för mamma. Ljuga för mamma.

Nu, älskade trasselmamma, hänger du kappan över en stolsrygg på Blå porten. Du vet att jag bjuder och du har längtat, lyckligt omedveten om maskan på vänster ben.

– Vi hade det så bra, säger du snart, lummig efter ett svindyrt glas vitt vin och vad du förmodligen har kolkat i dig på förmiddagen.

Kniven skär i mig när jag säger ”mmm”.

– Minns du hur vi brukade sitta på golvet och måla, du, Robert och jag?

– Det måste ha varit nån gång 79-81, ljuger jag, minnet av en viss lägenhet, ett visst ljus tätt inför mina drömögon.

Nu är det du som säger ”mmm”. Du är som ett barn, jag vet. Du får upp en minnesbild eller en idealbild som möjligen är från ett unikt tillfälle och så blir den till ett ”vi brukade”.

– Var det inte roligt...

Kniven hugger igen men jag fyller i:

– … att ha en så glad och söt mamma.

(Utom när du låg ångestpinad i ett hörn och inte orkade se på mig och min bror).

– Var det inte kul...

– … att vi gjorde så mycket bus.

(Som att snatta och att rymma från hyran).

Jag sätter mig rakare i stolen.

– Mamma. Jag ska ha barn. Vi ska ha barn, André och jag.

Din gråt är inte utpräglad fyllegråt. Den röst du plockar ur gråten är svår att karaktärisera men den är sann.

– Jag trodde att du inte ville...

– Inte innan jag träffade André.

– Jag trodde att jag hade märkt dig för livet. Med mitt leverne. Du fick ta så mycket ansvar... Nå. Jag är så glad för er skull.

– Tack, älskade mamma. Tack.

(Utmaning: ”Älskad”)