Arvet efter faster Märta

Hon hade ett hus i glesbygd vars väggar höll henne inne. Instängd med sig själv och med ungarna. Han hade jaktmarker och fiskevatten och arbete på bruket. Var bufflig på nätterna. Och det var som i gångna dagar: det var han som hade pengarna. Ensam. Varje tia fick hon be om och redovisa. Men så dog faster Märta. Lämnade efter sig en handmålad porslinstallrik och trettifemtusen kronor. Det räckte till en gammal Golf. En bensinpott blev det också. Och hon funderade och tänkte och körde på nätterna och när året var nytt började hon utbilda sig till sjukvårdsbiträde. En åtta veckors kurs. Lillflickan gick redan i trean. Maken var arg.

Det behövdes många biträden på lasarettet inne i stan på den här tiden. Hon fick jobb omgående på långvården. Geriatrisk klinik. Det var tyngre än hon kunnat föreställa sig och gladare. Gamlingarna betydde mycket, arbetskamraterna mer och hon umgicks fortfarande med kamraterna från utbildningen. Sysslorna hemma gjorde sig inte själva men hon drog ner på städningen och barnen fick hjälpa till. Maken surade tills hon fick sin första lön.

Varje gång hon skulle fara hem de fyra milen från stan klappade hon bilen, utvändigt och på instrumentbrädan och på ratten. Och hon kom hem till det röda huset som skiftade vagt i grått och det var inget fängelse längre. Hon började anlägga en trädgård. Boade in den mot vädrets härjningar med staket och spaljéer och fick träd och perenner att klara sig som egentligen hörde till helt andra växtzoner. Och livet hade vuxit inifrån, tack vare en liten Golf.

(Utmaning: skriv om att ta språnget)

Dummast

Dummast blir jag när jag är med dig. Du skjuter i mig något så att hjärnan kommer till ro. Synapserna får vila. I stället för att tala söker mina läppar din hud och din mun. I stället för att lyssna känner jag din släta mage, den lätt deformerade naveln. Stumt öppnar du det släta draperiet. Litet ljus kommer in. Detta är vår eftermiddag. Sinnets tomhet är vid som en rymd. Det finns mycket att upptäcka där. Jag är nästan stilla, alldeles dum.

(Utmaning: skriv om att fördumma)

Tankar i en blå Chevrolet

Man måste göra sånt som kostar pengar. Man har att leva i sin egen tid. Jag står på Kungsgatan på Annandan och väntar på brorsan som köper mikrovågsugn för mammas julklappspeng. Står på Kungsgatan i mammas blåa Cheva – Moroccan Blue, automat – och ser medmänniskorna strömma in i köptemplen. De ligger alla där, på Kungsgatan. Siba. Elgiganten. OnOff förr. Jag vet inte om MediaMarkt... Men ändå. Det finns mikrovågsugnar så det räcker till alla. Det finns mikrovågsugnar i överflöd. Snart kommer en ny modell och massor med fullgoda ugnar kastas. Så är det nog. För det får inte ta slut. För att konsumenten ska känna sig som om han eller hon är trygg, med en oändlig tillgång på mikrovågsugnar, måste producenten räkna med en viss överproduktion. I fabrikerna i Asien sitter tjejerna och skruvar på ugnar som kanske ska kastas. Är de ugnarna värda lika mycket som de som sugs upp på marknaden? Om de ändå ska kasta vissa ugnar, varför kan inte min bror få en gratis?

För att det inte funkar så. Riten i templen är förenklad numera – korthantering kallas det – men ändå oändligt viktig för kulten. Trots rabatter och kampanjer ska man fortfarande til syvende og sidst betala för sin vara. Det må verka underordnat men allt bygger på det.

Jag har ingen mikrovågsugn än. Det har inte blivit av. Men jag har investerat i en tryckkokare. Den står hemma på köksbänken, full av kikärter som ligger i blöt sedan i går kväll. Dem ska jag trycka när jag kommer hem. Det räcker med att få upp trycket, sen kan man slå av plattan och låta dem sköta sig själva. Jag ska göra en ljummen sallad med mycket kikärter och mycket örter, rödlök och vitlök. Aaaah. Annandagsmat! Vi överlevde i år igen. Det är redan ett helt år till nästa julbord.

Shopparna på Kungsgatan ser sömnigt yrvakna ut efter två dagars påtvingad konsumtionsfrihet som följt på en månads supershoppande. Det kan vara farligt. En del kanske aldrig kommer tillbaka till templen igen. Avfaller ur kulten. Men det är nog ingen fara. De är inte så många att de gör någon skillnad.

(Utmaning: skriv om att blötlägga)

Nybörjare

Jag är grön, säger du. Du säger att jag är grön. Inte ”ung och” längre. Bara grön. Hur länge jag än har gått på jorden är jag alltid en nybörjare i dina ögon. I våra. Dina och mina. Det är som om varje blå natt grundligt sköljde av all min erfarenhet, tvättade mig grön för världen. Som gräset, det vida, det som lagt jorden under sig. Som äpplet. Som den sura mangon, som ännu inte lärt sig ljuga. Det är inte allt jag lärt som försvinner, det är hur jag lärt det. Och jag vaknar varje morgon, sätter foten i gräset och känner etthundratrettiofyra punkter smärta. Det är rötterna som pressar uppåt. I den utsattheten är jag dömd att leva: var dag ny. Och den kan inte tas ifrån mig.

(Utmaning: skriv om något grönt)

Tillbaka

Gör en u-sväng in i det gångna.
Smeta aska på din kropp.
Din kropp är lika omedveten som ditt sinne.

Och ljuset ska vara obarmhärtigt
för leken ska finnas där.
Det finns bilder av sammanflätade händer,
bevis på att du varit där förut.

Att du tagit del.

Känt frändskap.

Men du känner dig amputerad
i den del där man är släkt.
En stor förvirring inför detta bubblande liv

gesterna,
replikerna,
anspråken.

Smeta aska på ditt huvud.
Lova inte mer än du kan hålla.
Uppslukas inte.
Vänd dig inte heller bort.

(utmaning: skriv om att vända)

Korrekturläsarsjäl

Samtalet böljar över det stora elliptiska bordet. Det är Måns och Katarina och Håkan och Marie och Slumpen och Stina och Hasse och så jag. Vi har hunnit till desserten. Framför var och en en ruta tiramisù. Diskussionen handlar om allt. De svenska framgångarna i rasbiologi och vikten av att se sin historiska skugga. Eurokrisen och välfärdsstatens prekära läge. Vad Slavoj Žižek sagt om det och vad Slavoj Žižek sagt om det. Jag gillar Slavoj Žižek. Han gör mig matt av sina samhällsanalyser, baserade på mainstreamfilm och gammal god marxistisk metod. Men jag säger ingenting. Jag gillar tiramisù. Den här är på riktigt, med de äkta Savioardikexen. Inget fuskverk. Jag berömmer Måns tvärsöver bordet. Han ser nyvaken ut, tvingad ur sin postmoderna debattkostym. ”Tack,” säger han sömnigt. ”Det var Katarina som...” Så ler han tacksamt mot Marie som kommer med ett riktigt inlägg i debatten. Åter kan han spjälka vår värld. Det är väl det postmodernismen handlar om. Jag äter avvägt små, små kvadrater av tiramisùn. Tjattret omkring mig en kupa av liv. Jag behöver inte delta. Men plötsligt griper något tag i mig. Jag hör ord som kräver rättelse. Felaktigheten upprepas igen och igen. Jag får samma glöd som de och häver upp min röst, starkt, med magstöd: ”Ni säger att Žižek är eklektisk. Jag misstänker att ni direktöversätter engelskans 'eclectic', vilket har positiva konnotationer. Alla här förstår ju vad ni menar men det är viktigt att veta att än så länge har 'eklektisk' negativ innebörd på svenska. Om man vill kan man använda ordet 'mångfasetterad' .”

Som väntat blir alla tysta en stund. Jag är belåten. Jag har uttryckt något som ligger mig varmt om hjärtat. Ordens valör. Jag tycker automatiskt att jag har kommit med det bästa inlägget för kvällen. På vägen hem säger Hasse retsamt att jag har en korrekturläsarsjäl. Jag blir tyst. Hundrafemtio meter i snöslasket. ”Skäms du för det?” frågar jag. Han säger inget, slänger en våt snöboll. Det rinner nerför nacken. Hämnd är påkallad. Vi kommer hem genomblöta, slänger av oss kläderna och gnuggar varandra torra med stora frottésjok. ”Skäms du för min korrekturläsarsjäl?” frågar jag igen när han håller om mig hud mot hud. ”Nej,” säger han. ”Den är väldigt bra att ha. Men varför sa du inget annat på hela kvällen? Du gillar ju Žižek?” ”Att läsa, ja,” säger jag. ”Att lyssna på er var som att läsa.” ”Så du är nöjd?” ”Mmm.” Jag begraver näsan i hans korta päls av hår på bröstet.

(Utmaning: skriv om att välja sina strider)

Uppför Volga

”Uppför Volga. Uppför Volga. Da-dam-da-da-da-da, uppför Volga”. Kommer du ihåg Pråmdragarsång, denna klassiker från mellanstadiets musiktimmar? Låg, brummande, enkel bet den sig fast i det där örat innanför örat som bär musiken. ”Uppför Volga”. Och jag såg för mig stora, robusta män som nästan för nöjes skull släpade de tunga båtarna uppströms. Det fanns en sådan självmedveten styrka i sången. Jag såg dem leende, stolta. Kanske delade de en hutt för att stärka sig ibland. ”Uppför Volga”.

Trettiofem år senare ser jag en dag en fantastisk helsida i morgontidningen. Sidan är packad med bilder, många bilder, av oljemålningar. Först drabbar mig de lysande porträtten. Sen ser jag den, bilden av mina pråmdragare. Trasiga, skitiga, hukande, magra. ”Uppför Volga”. Jag ser att de har ungefär lika många rättigheter som slavarna på bomullsfälten i Mississippi. - som för övrigt också hade medryckande arbetssånger.

”Uppför Volga”. Jag luskar ut att bilden Pråmdragare vid Volga är målad av Ilja Repin åren 1870 till 1873. Sidan är nämligen en annons från Nationalmuseum om dess utställning av den ryska Peredvizjnikigruppens konst. Peredvizjniki var anti-konservativt och hade allt: underbara landskap och porträtt men inte minst konst med radikala, politiska budskap. Tolkat till svenska blir dock gruppens officiella namn litet blekt: ”Sällskapet för vandringsutställningar”. En viktig uppgift gruppen tog sig var att föra ut konsten utanför kulturmetropolerna S:t Petersburg och Moskva.

Ilja Repins monumentala verk har jag ännu inte sett i verkligheten men jag har studerat det närmare på min lilla dator och det både värmer hjärtat och skär i det varje gång. I det jag tog för en böjd och bruten massa ser jag individer, människor med namn och liv. Ja, de är trashankar och livegna men de har värdighet och stolthet. Jag tror aldrig att jag förut sett ett motiv med liknande tema – arbetare, marginaliserade grupper – där inte människan underordnats uppgiften. Jag läser på museets hemsida att Ilja Repin lärde känna nästan varenda en av pråmdragarna personligen innan han började måla dem. Det är denna likställighet, denna solidaritet som bränner en eld i bröstet på betraktaren. ”Uppför Volga”

(Utmaning: skriv om att släpa)

Mörkerkörning

De kommer, de rusiga tillfällena, när du äntligen förstår. Oftast är det förstås när du kör bil i mörker. Trygghet och minne. Minne från en annan tid, när kombin var omgjord till barnkammare och du låg därbak och lyssnade till det jämna varvtalet under gatlyktorna, som rytmiskt kastade sina fång av ljus. Busade litet med brorsan eller stumnade belåtet inför natten. Trygghet – mörkerkörning sätter din puls på en släpigare frekvens, hur farligt det än må vara. I verkligheten.

Du sitter med en hand på ratten och tänker inte riktigt men det kommer tankar ändå, som om något utifrån tänker dig. Det är då du förstår: varför Sanna är beroende av att hjälpa dem som har det svårt, varför du själv har en inre säkerhet som inte Maj-Britt har. Du förstår kärlekens mekanismer och hur man kör en bil på ett sådant sätt att den kostar så litet som möjligt i reparation.

Allt detta kommer du att glömma. Det kommer att bli till viskande aningar, som en dröm. Det är helt i sin ordning. Hur skulle världen se ut om alla vore så allvetande som de är när de kör i mörker? Glöm det där med kärleken, Sanna och Maj-Britt. Det är rentav nödvändigt att inte veta sånt, ty vishet gör sig bäst som hummande förnimmelse.

Får jag inte minnas något?

Jo, minns hur du satt i mörkret i en vidgad rymd som vräkte kunskap över dig. Minns att du kommer dit igen, när tiden är mogen. Och det där med att inte slira på kopplingen och att köra mjukt kan du gott minnas, för reparationernas skull.

(Utmaning: skriv om att förstå)

Glömma att betala

Flickan går och handlar åt sin mamma. Det är något hon gärna gör. En tur i förvårstorkan. Gult gräs som stod högt i fjol. Solen som en kapsyl på blekblå himmel. Ett mål för vandringen: Magnetens Livs. Icander står vänlig utanför men affären är mörk, sträcker sig långsmalt in i huskroppen. Hon lär sig aldrig att hitta där.

Hon är inte stor. Räcker väl precis upp lika högt som staketet som omringar det spännande trähuset där alla hippiesarna bor på Grottvägen. Då är hon nästan framme. Hon ser Magneten snett över gatan. Den ser så liten ut. Bara två skyltfönster.

Men innanför finns allt. Hon plockar till sig mjöl och mjölk och jäst och Atamon och en Mjölkchoko. Mjöl och mjölk och jäst och Atamon står på listan och läggs i kundkorgen. Mjölkchokon står ingen speciell stans och hamnar i jackfickan. När hon går igenom kassan känner hon sig oberörd inför vad hon har gjort men skräckslagen att mamma ska få veta. Oberördheten känns skön. Skräcken känns som gammal vanlig skräck. Och ingen har sett henne, mamma får inget veta. I triumf packar hon sina varor och går ut i den veka solen.

Hon har passerat hippiehuset och bilskolan, är nästan ända framme vid Furuhällskiosken när hon drabbas. Drabbas hårt av Vad Hon Gjort. Hon har stulit en trebitars Mjölkchoko från lilla Magnetens Livs, som knappt har några skyltfönster. Hon sjunker ihop i det sträva, urblekta gräset och funderar. Snabbt funderar hon. Hon måste lämna tillbaka godisbiten men hon tänker inte erkänna. Det är vad hon kommer fram till. Allt känns galet. Hon flyger i stället för att gå. Det gäller att Få Det Gjort.

Hon går fram till tanten i kassan när ingen annan är där. Tanten har brandgula kläder, som Icander. Snäll som Icander är hon också. ”Jaså?” säger hon när flickan berättar att hon fått med sig något som hon glömt att betala. Flickan lägger godisbiten på det rullande bandet. ”Då blir det sjutti öre,” säger tanten. ”Tänk om alla var som du och kom tillbaka med det de glömt att betala!” säger hon sen och flickan skäms så att hon blir fuktig av svett. ”Jaa, alla barn är inte som jag,” säger hon med skolrösten. Duktiga rösten. Sen traskar hon hem och mamma frågar om det hänt nåt, när det tog sådan tid, och hon säger ”Näh.”

Tänk, att det var så lätt att stjäla! Att det inte kändes! Hon känner att hon är nästan lika bra på att stjäla som att ljuga – den ärliga uppsynen – och bestämmer sig för att aldrig göra det igen. Stjäla, alltså. Ljuga är hon tvungen att göra.

(Utmaning: skriv om att betala)

Källkritik för sagostundsfolket

Boken är platt och stor och sned och vind och nött. Den är Linda-Los älskling. Klotremsan över ryggen har lossnat en bit både uppe och nere och i hörnen har pappen skiktat sig och blivit svampigt mjuk. Före Linda-Lo har storkusinerna haft boken och före dem deras pappa. Alla har älskat Soroko och de magiska hästarna. Nu älskar Linda-Lo och pappa den. Minst en gång i veckan blir den läst och de detaljrika bilderna av drakar och flygande tigrar, magiska skogar, Soroko själv och förstås de underbara hästarna studeras tålmodigt, lagom rena pekfingrar över sidorna. Alltid hittar man något nytt.

Idag är det en Soroko-dag. En dag när något går sönder om hon inte får läsa Soroko och de magiska hästarna. Hon prövar att titta i den på egen hand. Hon kan alla orden utantill, blir faktiskt fem nästa gång. Och bilderna är ju det viktigaste. Men hon kommer inte in i skogen, med grenarna över sig som ett paraply. Och pappa, han är på bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Kommer hem långt efter att Linda-Lo har somnat.

De brukar skoja om långa ord. Och bostadsrättsföreningsstyrelsemöte är det längsta som det verkligen blir av att de använder, pappa och hon. Bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Det betyder att mamma ska läsa godnattsaga. Linda-Lo står med Soroko och de magiska hästarna rakt ut från kroppen som en bricka och funderar. Mamma och Soroko känns inte riktigt rätt. Men Linda-Lo är så sugen.

– Idag, mamma, ska vi läsa en underbar saga, säger Linda-Lo vuxet när hon krupit upp i sängen.
Hon håller fram sin stötta och nötta bok. Mamma tar den med en liten grimas.

Så läser mamma. Snabbt och med vanlig röst. Pappa brukar liksom halvt hålla andan när de magiska grejerna kommer men mamma läser nästan som dom på nyheterna. Som ett bostadsrättsföreningsstyrelsemötesprotokoll. Det är förskräckligt. Aldrig någonsin stannar hon upp vid bilderna. Linda-Lo försöker smyga dit sitt pekfinger men mamma vänder blad, klatsch. När hon är färdig ser hon bekymrad ut. Hon anar väl att det inte gick så bra. Hon öppnar munnen.
– Linda-Lo, säger hon.
– Mmm.
– Du vet väl att det inte finns några drakar?
Linda-Lo blir trött i hjärtat.
– Mmm, svarar hon till slut.
– Och att varken tigrar eller hästar kan flyga?
Hon vet ju. Hon vet. Men det finns en annan värld, många andra världar... Hur kunde hon vara så dum att hon lät mamma läsa om Soroko?

Eftersom hon inte svarar drar mamma fram ett ritpapper ur skrivbordslådan och en krita ur burken och börjar rita streck och figurer. Det handlar om gravitation. Inte ett särskilt långt ord men svårt. Hon skriver bokstäver också och Linda-Lo fattar ingenting, utom att mamma vill få henne att förstå att vi är tröstlöst bundna vid jorden.
– Och magiska skogar, skrockar mamma. Tror du på sådana amsagor blir du bara mörkrädd!
Det blir tyst.
– Linda-Lo? säger mamma.
– Mmm.
– Jag tycker att det blir bäst om vi läser om sådant som kan hända i verkligheten.
– Mmm, säger Linda-Lo lättat.
För det är nästan aldrig mamma som läser för henne, bara någon gång ibland när pappa är borta. Då ska hon i fortsättningen välja verklighets-verkliga böcker. Med pappa kan hon fortsätta att läsa vad hon vill.
– Är vi överens om det? säger mamma och Linda-Lo säger ”Mmm”.

Soroko och de magiska hästarna blir liggande ett tag i den stora boklådan under Linda-Los säng. Den är förstörd men inte för alltid. På sin födelsedag plockar hon fram den igen och pappa säger:
– Soroko! Underbart! Det var länge sedan.
Och runt sängen står födelsedagspresentsböckerna, de nya, blanka, och tittar på när pappa långsamt och hemlighetsfullt öppnar den slitna älsklingsboken, när den magiska skogen växer över pappa och Linda-Lo och när de fördjupar sig som vetenskapsmän i bilderna. Linda-Los bröst slappnar av och vidgas när hon förstår att hon åter är i en värld där hästar kan flyga.

(Utmaning: ”skriv om magi”)

Allas berättelser

Kvinnor bejakar
män son bejakar
äventyret sig själva.

De sitter där och nickar – kvinnorna –
”o, ja”, ”precis”, ”o, vad bra”
och männen blir vana
vid sin arena,
vid att det de gör är viktigt.

Det är ingen naturlag.
Det är en kulturlag.
Tänk på hur kvinnor pratar om sig själva:
snabbt, urskuldande, i små stolpar mest,
så att de lätt ska kunna bli avbrutna.

Må i kommande generationer
kvinnan lära sig att bre på brett,
bli en självsäker berättare,
och mannen få den dyrbara gåvan
att kunna lyssna. För
båda har historierna,
de underbara, de som
kan få oss att glömma
att slå på Idol.

(Utmaning: skriv om att bejaka)