Det var en förfärlig soppa - här stod jag, misstänkt för olovlig levnad. Jag flydde hem till mamma för att glömma, till henne och småsyskonen, som alla satts på undantag. Vad hände mera?
Där fick jag soppa, misstänkt lik en som kokats på en spik. Ärter, bönor, linser kunde man glömma - det var vatten, utan större undantag. Vad hände mera?
Då ringde pappa, som fått soppa torsk på skogen, misstänkt nära fröken Ekivoks chateau. Nån större empati kunde han glömma men vi satte efter honom utan undantag. Sen hände inget mer. Häpp.
Utmaningen var: Skriv en text som innehåller följande ord: soppa, misstänkt, glömma, undantag.
fredag 30 januari 2009
torsdag 29 januari 2009
Att tilltvinga sig tvångsvård
Grubblar. Grubblar riktigt ordentligt men kan inte förstå brösttonerna om och avskyn för Anna Odells tilltag att tvinga sig till tvångsinläggning på psyket (se tidigare inlägg: Trygghetsnarkoman? ). Hör ni hur konstigt konstruerad den satsen är? "Tvinga sig till tvångsinläggning." Vem är aktör? Vem är egentligen aktör?
Mycket av den mer rationella argumentationen emot vad Anna Odell gjort, går ut på att hon använt resurser som skulle komma dem som är sjuka på riktigt till gagn. En skötare som intervjuades i Aftonbladet i söndags påpekade att de bara var fem som jobbade den natten och att hundra procent av personalresurserna går till ett sådant här fall, med bältesläggning och tvångsmedicinering.
I så fall har ju Anna Odell redan innan hennes konstverk redovisas i maj, satt sökarljuset på en viktig brist på psykkuten på S:t Göran. Det är många nätter som det kommer in en eller fler som det "måste" sättas in tvångsåtgärder emot. Är det sådan här underbemanning för jämnan?
Andra kommentarer, som att Anna Odell förstör tilliten i samhället (post Anna Odell kan vi inte lita på att folk som vill hoppa från broar verkligen vill hoppa från broar, så vi skiter i att hjälpa dem) (jo, allvarligt, en för övrigt väldigt begåvad och insiktsfull ledarskribent har sålunda argumenterat) eller att hon sätter en spottloska i ansiktet på psykiskt sjuka, som vill glömma sina bältesläggningar, med mera, är överdrivna och, tror jag, ytterst motiverade av rädsla och inte att betrakta som argument.
Det kan hända att Anna får böta för vad hon gjort. Fint. Litet materialkostnader får man räkna med när man gör konst. För övrigt ska det bli spännande att se hela verket.
Mycket av den mer rationella argumentationen emot vad Anna Odell gjort, går ut på att hon använt resurser som skulle komma dem som är sjuka på riktigt till gagn. En skötare som intervjuades i Aftonbladet i söndags påpekade att de bara var fem som jobbade den natten och att hundra procent av personalresurserna går till ett sådant här fall, med bältesläggning och tvångsmedicinering.
I så fall har ju Anna Odell redan innan hennes konstverk redovisas i maj, satt sökarljuset på en viktig brist på psykkuten på S:t Göran. Det är många nätter som det kommer in en eller fler som det "måste" sättas in tvångsåtgärder emot. Är det sådan här underbemanning för jämnan?
Andra kommentarer, som att Anna Odell förstör tilliten i samhället (post Anna Odell kan vi inte lita på att folk som vill hoppa från broar verkligen vill hoppa från broar, så vi skiter i att hjälpa dem) (jo, allvarligt, en för övrigt väldigt begåvad och insiktsfull ledarskribent har sålunda argumenterat) eller att hon sätter en spottloska i ansiktet på psykiskt sjuka, som vill glömma sina bältesläggningar, med mera, är överdrivna och, tror jag, ytterst motiverade av rädsla och inte att betrakta som argument.
Det kan hända att Anna får böta för vad hon gjort. Fint. Litet materialkostnader får man räkna med när man gör konst. För övrigt ska det bli spännande att se hela verket.
Utmaning 29 Knäckskalle
Skriv din egen varningstext!
På vägen: Varning!
Lågt flygande humlor
I butiken: Varning!
Här betjänas endast kunder med naturlig hårfärg
På boken: Varning!
Kan innehålla spår av sanning
Skriv sedan en kort scen där någon bryter mot varningstexten.
Det är den bästa butiken i stan men de är stenhårda på sin löjliga regel, som kommer sig av att tant Gertrud, som äger butiken, en gång blev bedragen av sin man med en peroxidblonderad donna i Trelleborg. Förut har jag alltid klarat mig på att skicka in kompisar i affären - det känns skitknäppt, som att vara minderårig och vänta på någon som langar sprit. Men nu. Nu är det behån Goddess jag vill ha, behåarnas "Rolls Royce", och då kan man inte som vanligt stå i gränden och prova. Jag vill ha den så innerligt, att jag är beredd att offra mitt vackra, långa slingade blonda hår som kostar över tolv hundra varje gång att fixa till.
Hur ser folk ut som inte färgar håret? frågar jag mig. De har någon sorts mesig inte-färg. Hur får man fram den? Jag bestämmer mig för sirap och så aska från öppna spisen. Ett visst mått av desperation spelar väl roll. Jag hade ju kunnat gå till frissan och få det gjort men jag känner på mig att tant Gertrud har en överutvecklad förmåga att lukta sig till dem som "fått det gjort".
Det känns förskräckligt. Jag bryr mig inte om att spegla mig innan jag rusar till affären i skymningen, så att ingen ska se mig.
I affären får jag stå länge. Det är som om tant Gertrud givit signal, att expediterna inte får hjälpa mig. Å andra sidan har hon inte kört ut mig. Jag står ståndaktigt mitt i butiken. Åtminstone droppar det inte sirap från huvudet ner på golvet. Så, fem minuter före stängningsdags, säger hon till sin yngsta anställda: "Ta hand om det där knäckäpplet som stått i drag. Jag finns på kontoret."
På vägen: Varning!
Lågt flygande humlor
I butiken: Varning!
Här betjänas endast kunder med naturlig hårfärg
På boken: Varning!
Kan innehålla spår av sanning
Skriv sedan en kort scen där någon bryter mot varningstexten.
Det är den bästa butiken i stan men de är stenhårda på sin löjliga regel, som kommer sig av att tant Gertrud, som äger butiken, en gång blev bedragen av sin man med en peroxidblonderad donna i Trelleborg. Förut har jag alltid klarat mig på att skicka in kompisar i affären - det känns skitknäppt, som att vara minderårig och vänta på någon som langar sprit. Men nu. Nu är det behån Goddess jag vill ha, behåarnas "Rolls Royce", och då kan man inte som vanligt stå i gränden och prova. Jag vill ha den så innerligt, att jag är beredd att offra mitt vackra, långa slingade blonda hår som kostar över tolv hundra varje gång att fixa till.
Hur ser folk ut som inte färgar håret? frågar jag mig. De har någon sorts mesig inte-färg. Hur får man fram den? Jag bestämmer mig för sirap och så aska från öppna spisen. Ett visst mått av desperation spelar väl roll. Jag hade ju kunnat gå till frissan och få det gjort men jag känner på mig att tant Gertrud har en överutvecklad förmåga att lukta sig till dem som "fått det gjort".
Det känns förskräckligt. Jag bryr mig inte om att spegla mig innan jag rusar till affären i skymningen, så att ingen ska se mig.
I affären får jag stå länge. Det är som om tant Gertrud givit signal, att expediterna inte får hjälpa mig. Å andra sidan har hon inte kört ut mig. Jag står ståndaktigt mitt i butiken. Åtminstone droppar det inte sirap från huvudet ner på golvet. Så, fem minuter före stängningsdags, säger hon till sin yngsta anställda: "Ta hand om det där knäckäpplet som stått i drag. Jag finns på kontoret."
onsdag 28 januari 2009
Utmaning 28 Man får skylla sig själv
Det var en gång en skräddare. Han var väl utbildad, hade gått i lära många år, men han hade ett fel: han var slarvig. Så slarvig, att han tyckte det var jobbigt att mäta. Han sade sig vara en så god skräddare, att han kunde mäta med ögonmått. Ibland gick det bra, men oftast kom kunderna rasande tillbaka. "De här byxorna går inte att gå i, de tränger in i skrevet", sa en. En annan påpekade att han inte såg klok ut när gylfen hängde i höjd med låren. Men bättrade sig skräddaren? Icke. En dag kom en ny skräddare till byn. I ett nafs lämnade alla kunder vår skräddare. Så uppstod ordspråket "Utan mått, för långt, för kort - kassan bort"
Utmaningen:
Som man bäddar får man ligga, sägs det. Hitta på en egen metafor som motsvarar ordspråket! Hur vill DU uttrycka att man får skylla sig själv? Bädda (ooops!) in ditt ordspråk i en kort scen.
Utmaningen:
Som man bäddar får man ligga, sägs det. Hitta på en egen metafor som motsvarar ordspråket! Hur vill DU uttrycka att man får skylla sig själv? Bädda (ooops!) in ditt ordspråk i en kort scen.
tisdag 27 januari 2009
Utmaning 27 Skämmas - en sann historia
Varför finns det så många vuxna som kan berätta om hur de mobbats och så få som kan berätta om hur de mobbat? Beror det på skammen? Eller snarare på skammens ytliga syster bortträngningen?
Nittionio procent av skammen i världen är onödig. Vi skäms för det som egentligen bara är prestigeförluster. Eller för saker vi inte kan rå för. Men skäms vi när vi är manipulativa? När vi inte är raka? När vi ägnar oss åt skitsnack? Jag har börjat öva på att skämmas av rätt anledning och så har minnet kommit tilbaka:
Jag mobbade.
Jag var bara sex år och gick på lekis men jag mobbade.
Det var andra året på lekis. En ny flicka började i gruppen, Katarina. Det blev kärlek direkt mellan oss. Vi lekte så likt, pratade så likt, men hon var också annorlunda och intressant. På sommaren skulle jag få åka till hennes lantställe. Det var också exotiskt. Det låg i Trödje utanför Gävle och man måste åka långt för att komma dit. Där fanns det mycket ormar. Det var inte som vårt lantställe, som låg alldeles utanför stan. Löfte var utverkat av samtliga inblandade föräldrar. Vi var saliga i vår lilla bubbla och skulle nog så förblivit om inte Ann-Sofie varit.
Ann-Sofie var en ledartyp och en av dem jag lekt mest med innan Katarina kom. En dag tog Ann-Sofie mig avsides. Elisabet var också med. Vad som exakt timade vet jag inte riktigt men efter samtalet hade jag - självständiga, kloka jag - nästan övertygats: Katarina var äcklig. Katarina var inget att vara med. Nu, många år senare, kopplar jag det till någon sorts eksem hon hade i ansiktet, men det kanske är en efterhandskonstruktion.
Efter den dagen lekte jag inte med Katarina. Jag var inte direkt elak mot henne, utan, vad värre är, jag låtsades bara som om hon inte fanns. Skammen när mamma efter någon månad frågade om planerna på att åka till Trödje var olidlig. När jag nu skriver minns jag, att jag önskade att jag kunnat gå tillbaka till Katarina. Varför tyckte jag att jag inte kunde det? Jag gissar på något så simpelt som stolthet.
Jag minns den här tiden som en tid av stor förvirring. Jag märkte att Ann-Sofie hade makt men jag kunde inte lista ut varför. Jag var van vid att göra som de som hade makt sa. Jag saknade Katarina. Jag behandlade inte bara en kamrat illa, jag hade själv fått det tråkigare på kuppen.
Och så skämdes jag. Skammen gick djupt, djupt. Det var en obehaglig känsla som var något annat än den obehagliga känslan när man visste att man skulle få skäll av mamma. Den var något annat än jag någonsin upplevt. Jag kände verkligen in i själen att jag gjort fel.
Så kom sommaren. Ingen Trödje-resa förstås. Trödje blev en skimrande ikon i mitt medvetande. Något underbart som kunde ha hänt. Vara stor. Åka och hälsa på en kompis långt bort.
På hösten hamnade Ann-Sofie, jag och Elisabet i en skola, Katarina i en annan. Glömskan satte in. Men skam fäster. Jag fortsatte tycka att det sociala spelet i skolan var svårt att förstå men jag lät mig inte manipuleras på just det här sättet igen.
Jag bär alla mina åldrar i mig. Jag vill sträcka ut handen över tidens avgrund och säga "förlåt" men jag har lärt mig att man ska tycka att man var en annan person i det förgångna. Att man ska inse att man, med Sten Selanders ord, inte kan "lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män."
Dagens utmaning: Skriv om någon som har anledning att skämmas
Nittionio procent av skammen i världen är onödig. Vi skäms för det som egentligen bara är prestigeförluster. Eller för saker vi inte kan rå för. Men skäms vi när vi är manipulativa? När vi inte är raka? När vi ägnar oss åt skitsnack? Jag har börjat öva på att skämmas av rätt anledning och så har minnet kommit tilbaka:
Jag mobbade.
Jag var bara sex år och gick på lekis men jag mobbade.
Det var andra året på lekis. En ny flicka började i gruppen, Katarina. Det blev kärlek direkt mellan oss. Vi lekte så likt, pratade så likt, men hon var också annorlunda och intressant. På sommaren skulle jag få åka till hennes lantställe. Det var också exotiskt. Det låg i Trödje utanför Gävle och man måste åka långt för att komma dit. Där fanns det mycket ormar. Det var inte som vårt lantställe, som låg alldeles utanför stan. Löfte var utverkat av samtliga inblandade föräldrar. Vi var saliga i vår lilla bubbla och skulle nog så förblivit om inte Ann-Sofie varit.
Ann-Sofie var en ledartyp och en av dem jag lekt mest med innan Katarina kom. En dag tog Ann-Sofie mig avsides. Elisabet var också med. Vad som exakt timade vet jag inte riktigt men efter samtalet hade jag - självständiga, kloka jag - nästan övertygats: Katarina var äcklig. Katarina var inget att vara med. Nu, många år senare, kopplar jag det till någon sorts eksem hon hade i ansiktet, men det kanske är en efterhandskonstruktion.
Efter den dagen lekte jag inte med Katarina. Jag var inte direkt elak mot henne, utan, vad värre är, jag låtsades bara som om hon inte fanns. Skammen när mamma efter någon månad frågade om planerna på att åka till Trödje var olidlig. När jag nu skriver minns jag, att jag önskade att jag kunnat gå tillbaka till Katarina. Varför tyckte jag att jag inte kunde det? Jag gissar på något så simpelt som stolthet.
Jag minns den här tiden som en tid av stor förvirring. Jag märkte att Ann-Sofie hade makt men jag kunde inte lista ut varför. Jag var van vid att göra som de som hade makt sa. Jag saknade Katarina. Jag behandlade inte bara en kamrat illa, jag hade själv fått det tråkigare på kuppen.
Och så skämdes jag. Skammen gick djupt, djupt. Det var en obehaglig känsla som var något annat än den obehagliga känslan när man visste att man skulle få skäll av mamma. Den var något annat än jag någonsin upplevt. Jag kände verkligen in i själen att jag gjort fel.
Så kom sommaren. Ingen Trödje-resa förstås. Trödje blev en skimrande ikon i mitt medvetande. Något underbart som kunde ha hänt. Vara stor. Åka och hälsa på en kompis långt bort.
På hösten hamnade Ann-Sofie, jag och Elisabet i en skola, Katarina i en annan. Glömskan satte in. Men skam fäster. Jag fortsatte tycka att det sociala spelet i skolan var svårt att förstå men jag lät mig inte manipuleras på just det här sättet igen.
Jag bär alla mina åldrar i mig. Jag vill sträcka ut handen över tidens avgrund och säga "förlåt" men jag har lärt mig att man ska tycka att man var en annan person i det förgångna. Att man ska inse att man, med Sten Selanders ord, inte kan "lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män."
Dagens utmaning: Skriv om någon som har anledning att skämmas
måndag 26 januari 2009
Trygghetsnarkoman?
En (vad jag vet) ännu okänd konstfackselev, Anna Odell, har gjort bragden att spela psyksjuk så trovärdigt att hon blivit omhändertagen av polis på stan och förd till psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm, enligt tidningen Metro idag. Detta är en del av ett konstverk som kommer att redovisas i vår. Det är enligt mitt förmenande också en del av en tunn och viktig historietråd som sträcker sig åtminstone ett par decennier bort, till Pockettidningen R:s fenomenala nummer där en handfull "friska" wallraffare tog sig in på psyket och rapporterade.
Döm om min förvåning när annars så coole psykakutschefen, David Eberhard, som vunnit cred - och förmodligen en del klöver - på att döma ut Sverige som "trygghetsnarkomanins land", med anledning av Anna Odells tilltag blir "rasande" och anklagar henne för att ha "förolämpat patienter och personal" (allt enligt Metro). Trygghetsnarkomani på gamla ingådda S:t Göran, månne?
Ooooh. Lay back, David. Eller lider du av "lokalt paniksyndrom"? Varför så rädd? Du har väl ingenting att dölja??
Forza Anna! En omröstning på Metros hemsida visar i skrivande stund att 88 procent anser att detta inte är en "okej metod att använda i ett konstprojekt". 88 procent kan ha fel. Ett land som inte klarar av att en galenpanna låter sig tvingas in bland galningar är ett land som inte ser sitt eget bästa. Var vaksam på de platser där konstnärer och journalister måste lura sig in. En gång är det kanske du som är där. Och då kan du behöva dem. För din trygghets skull. Det kan göra ont att ligga i spännbälte. Jag vet.
Döm om min förvåning när annars så coole psykakutschefen, David Eberhard, som vunnit cred - och förmodligen en del klöver - på att döma ut Sverige som "trygghetsnarkomanins land", med anledning av Anna Odells tilltag blir "rasande" och anklagar henne för att ha "förolämpat patienter och personal" (allt enligt Metro). Trygghetsnarkomani på gamla ingådda S:t Göran, månne?
Ooooh. Lay back, David. Eller lider du av "lokalt paniksyndrom"? Varför så rädd? Du har väl ingenting att dölja??
Forza Anna! En omröstning på Metros hemsida visar i skrivande stund att 88 procent anser att detta inte är en "okej metod att använda i ett konstprojekt". 88 procent kan ha fel. Ett land som inte klarar av att en galenpanna låter sig tvingas in bland galningar är ett land som inte ser sitt eget bästa. Var vaksam på de platser där konstnärer och journalister måste lura sig in. En gång är det kanske du som är där. Och då kan du behöva dem. För din trygghets skull. Det kan göra ont att ligga i spännbälte. Jag vet.
Utmaning 26 I en bit bröd
Detta inlägg tillängnas - men handlar inte om - journalisten Dawit Isaak, politisk fånge i Eritrea sedan 2001.
Varje afton putsar han sina tunga kängor och varje morgon ber han sin enkla bön: "Låt din vilja ske". Om och om igen bara detta: "Låt din vilja ske". Han tänker på Lilja och barnen därhemma, på föräldrarna och syskonen, på sitt blödande land. "Låt din vilja ske". Så många år har gått och hans liv är bara denna kvadrat av mörker samt stenbrottet med sitt obarmhärtigt klara, flödande ljus. De smidda fotbojorna. Kamraternas ryggar. Då och då ett par förstulet bytta ord. "IWAA är fortfarande vid makten". "Hela byar har förts bort". Hur lyckas de få in sådan information? En gång, en enda gång, fann han i ett bröd en lapp från döttrarna: "Men glädje", stod det. Och en liten blomma. En tecknad blomma är allt som smugglats in till honom i lägret, och det har givit honom oändligt hopp. Må vara att han inte kunde ge någon ny information till sina medfångar, men blommans budskap har färgat hans dagar och närt hans böner. Hur många dagar, hur många nätter? En frasande bit papper i en tugga bröd. I stället för att informera sina medbröder, sjunger han för dem. Gamla sånger, som mödrarna sjungit vid vaggorna. Nya sånger om rätten till landet. Inga texter behövs, det räcker med de nynnade melodierna, för att orden ska framkallas i kamraternas sinnen. Han var en ledare därute. Här inne är han bara en som överlever med ryggen rak. En bärare av hoppet. "Låt din vilja ske."
Dagens utmaning var: Skriv om en person som lever på hoppet, trots allt.
Varje afton putsar han sina tunga kängor och varje morgon ber han sin enkla bön: "Låt din vilja ske". Om och om igen bara detta: "Låt din vilja ske". Han tänker på Lilja och barnen därhemma, på föräldrarna och syskonen, på sitt blödande land. "Låt din vilja ske". Så många år har gått och hans liv är bara denna kvadrat av mörker samt stenbrottet med sitt obarmhärtigt klara, flödande ljus. De smidda fotbojorna. Kamraternas ryggar. Då och då ett par förstulet bytta ord. "IWAA är fortfarande vid makten". "Hela byar har förts bort". Hur lyckas de få in sådan information? En gång, en enda gång, fann han i ett bröd en lapp från döttrarna: "Men glädje", stod det. Och en liten blomma. En tecknad blomma är allt som smugglats in till honom i lägret, och det har givit honom oändligt hopp. Må vara att han inte kunde ge någon ny information till sina medfångar, men blommans budskap har färgat hans dagar och närt hans böner. Hur många dagar, hur många nätter? En frasande bit papper i en tugga bröd. I stället för att informera sina medbröder, sjunger han för dem. Gamla sånger, som mödrarna sjungit vid vaggorna. Nya sånger om rätten till landet. Inga texter behövs, det räcker med de nynnade melodierna, för att orden ska framkallas i kamraternas sinnen. Han var en ledare därute. Här inne är han bara en som överlever med ryggen rak. En bärare av hoppet. "Låt din vilja ske."
Dagens utmaning var: Skriv om en person som lever på hoppet, trots allt.
söndag 25 januari 2009
Utmaning 25 Den tredje mannen
Han som samlade drömmar fick lämna mig tomhänt. Han som bar en falk på axeln likaså. Men han som luktade svett och avlopp fick en härlig mandarin och löfte om att komma tillbaka.
Han skulle komma den första torsdagen i månaden. Jag färgade mina händer med saffran, badade fötterna i jasmin. Sidenet i min dräkt var tunt som spindelväv och speglade månen. På bordet stod fikon och sockrade violer. Vi hade ett avtal. Jag hade ett avtal med luffaren och han bröt det. Han skulle straffas.
Först sände jag ut falkenerarna. Deras cirklande fåglar ville inte hitta honom. Men ingen falkenerare fick min gunst.
Sen sände jag ut drömsamlarna. De kom tillbaka med sagor och hade alla funnit honom, i varsin by. I gryningen avrättades de.
Och jag drog själv åstad att finna honom, mannen som doftade svett och avlopp och en aning mandarin. Ingen utom jag vet varför jag letar efter honom. Ingen annan känner hans hemliga tecken. Det är för att jag söker honom jag är här hos er. Och jag berättar alltid samma historia.
(Utmaning: Släpp allt du har för händerna och skriv. Nu! Vadsomhelst men NU! )
Han skulle komma den första torsdagen i månaden. Jag färgade mina händer med saffran, badade fötterna i jasmin. Sidenet i min dräkt var tunt som spindelväv och speglade månen. På bordet stod fikon och sockrade violer. Vi hade ett avtal. Jag hade ett avtal med luffaren och han bröt det. Han skulle straffas.
Först sände jag ut falkenerarna. Deras cirklande fåglar ville inte hitta honom. Men ingen falkenerare fick min gunst.
Sen sände jag ut drömsamlarna. De kom tillbaka med sagor och hade alla funnit honom, i varsin by. I gryningen avrättades de.
Och jag drog själv åstad att finna honom, mannen som doftade svett och avlopp och en aning mandarin. Ingen utom jag vet varför jag letar efter honom. Ingen annan känner hans hemliga tecken. Det är för att jag söker honom jag är här hos er. Och jag berättar alltid samma historia.
(Utmaning: Släpp allt du har för händerna och skriv. Nu! Vadsomhelst men NU! )
lördag 24 januari 2009
Utmaning 24 Röster från förr
Ska jag minnas änglarnas röster ur det förflutna? Skriva upp ord för ord vad de har sagt? Nej, änglarna minns jag bara som skymtande skuggor, blott vissa av dem har jag märkt, de som tvingat mig att lyssna. Ändå minns jag inte deras ord.
Doris. Vassnäst, vasstungad ängel i page och Busnel. Ansvarig för undervisningen i modersmålet i den humanistiskt orienterade naturvetarklassen. Ohöljt favoriserande. Uppsatsskrivningarna för henne var högtidsstunder. Jag fabulerade vilt. Det var så lätt, att jag inte tänkte på att det var en förmåga. Jag hade hennes oreserverade stöd. Som specialarbete skulle jag skriva en sagobok. För att den skulle vara nyttig, gjorde jag den till en sagobok för fred - det låg i tiden. Prestationsnoja. Skrivkramp. Arbete de sista nätterna. Sen vassnäst dom: "Det märks att sagoformen inte är ditt rätta element". Visserligen med ett leende men ändå. Högt. Inför klassen. När jag för första gången skrivit något eget, inte efter förestavat uppsatsämne. Hennes många uppmuntrande ord kommer jag inte ihåg men det gör säkert
Håkan. Ängeln i mitt liv med de mjuka armarna. Han gick i samma klass och har ett lysande minne. "Oh, sweetie", säger han när han läst något jag har skrivit. Nu som då. "Det var fint". Eller "Det var vackert". Eller så säger han ingenting. Jag vet inte alltid vad han tycker men han är och var betydelsefull som läsare, inte som kritiker. Det känns gott när han har läst. Jag visste och vet att han tror på min förmåga, även när han tycker att jag inte är på topp. Han räknar med att jag är bra. Inte på ett sätt som urartar till krav, utan på ett lätt sätt. Ett lättsamt sätt. Lättheten är hans särmärke. Så är det med alla änglar. På sätt och vis också med
Cina, som dock komplicerar alltför mycket för sig själv. Men när det gäller andra har hon lätthet. Det är änglarnas dygd. Cina är vännen, själv sångerska, som alltid tagit för självklart att vi jämbördigt diskuterar konstens villkor, fastän jag bara varit en wannabe, en icke utövande, en sleeping agent. Som gett mig en identitet som skribent långt innan jag hade den. Utan de där bävande samtalen med henne, skulle jag aldrig ha vågat försöka och stå för att jag försöker.
Tre änglar. En från förr, en i alla tider närvarande och en som varit med mig i femton år. Att lyssna till dem har lärt mig höra de andra änglarnas röster, Ewas och mammas, Annikas och Annikas, Charlottes och Elisabets, Moas och Lars Øivinds. Kommentarerna här. Nu har jag förmåga att höra komplimangerna likaväl som kritiken. Det gör det onekligen lättare att jobba. Och ännu roligare.
Utmaningen var:
Res i tiden. Skriv upp tre personer som i det förflutna tagit ställning för din kreativitet. Var exakt. Vartenda uppmuntrande ord räknas. Även om du misstror en komplimang ska du skriva upp den. Den kan vara sann.
Doris. Vassnäst, vasstungad ängel i page och Busnel. Ansvarig för undervisningen i modersmålet i den humanistiskt orienterade naturvetarklassen. Ohöljt favoriserande. Uppsatsskrivningarna för henne var högtidsstunder. Jag fabulerade vilt. Det var så lätt, att jag inte tänkte på att det var en förmåga. Jag hade hennes oreserverade stöd. Som specialarbete skulle jag skriva en sagobok. För att den skulle vara nyttig, gjorde jag den till en sagobok för fred - det låg i tiden. Prestationsnoja. Skrivkramp. Arbete de sista nätterna. Sen vassnäst dom: "Det märks att sagoformen inte är ditt rätta element". Visserligen med ett leende men ändå. Högt. Inför klassen. När jag för första gången skrivit något eget, inte efter förestavat uppsatsämne. Hennes många uppmuntrande ord kommer jag inte ihåg men det gör säkert
Håkan. Ängeln i mitt liv med de mjuka armarna. Han gick i samma klass och har ett lysande minne. "Oh, sweetie", säger han när han läst något jag har skrivit. Nu som då. "Det var fint". Eller "Det var vackert". Eller så säger han ingenting. Jag vet inte alltid vad han tycker men han är och var betydelsefull som läsare, inte som kritiker. Det känns gott när han har läst. Jag visste och vet att han tror på min förmåga, även när han tycker att jag inte är på topp. Han räknar med att jag är bra. Inte på ett sätt som urartar till krav, utan på ett lätt sätt. Ett lättsamt sätt. Lättheten är hans särmärke. Så är det med alla änglar. På sätt och vis också med
Cina, som dock komplicerar alltför mycket för sig själv. Men när det gäller andra har hon lätthet. Det är änglarnas dygd. Cina är vännen, själv sångerska, som alltid tagit för självklart att vi jämbördigt diskuterar konstens villkor, fastän jag bara varit en wannabe, en icke utövande, en sleeping agent. Som gett mig en identitet som skribent långt innan jag hade den. Utan de där bävande samtalen med henne, skulle jag aldrig ha vågat försöka och stå för att jag försöker.
Tre änglar. En från förr, en i alla tider närvarande och en som varit med mig i femton år. Att lyssna till dem har lärt mig höra de andra änglarnas röster, Ewas och mammas, Annikas och Annikas, Charlottes och Elisabets, Moas och Lars Øivinds. Kommentarerna här. Nu har jag förmåga att höra komplimangerna likaväl som kritiken. Det gör det onekligen lättare att jobba. Och ännu roligare.
Utmaningen var:
Res i tiden. Skriv upp tre personer som i det förflutna tagit ställning för din kreativitet. Var exakt. Vartenda uppmuntrande ord räknas. Även om du misstror en komplimang ska du skriva upp den. Den kan vara sann.
fredag 23 januari 2009
Utmaning 23 Skandalen på debutantbalen
Sett i Veckan är tyst. Svensk Fjanttidning är belagd med munkavle. Men vad hjälper det? Hela societeten vet, och det är societeten som räknas. Societeten vet vad som skedde sistlidna lördag, på den årliga debutantbalen, där familjen von Leeringskiöld, knapadel från Sigtunatrakten, skulle anmäla sin enfödda dotter Rut. Det bar sig inte bättre än att Carl Johan von Leeringskiöld, familjeöverhuvudet, tappade roliga pillret - det blåa - i välkomstdrinken. Cocktailen verkade tydligen omedelbart, för han vände sig till värdinnan, friherinnan Aulalia af Adelssparre, och gormade: "Vad i djävulens namn är detta för soppa, Aulalia? Den smakar värre än din fittsaft!" Rut slog sig förskräckt för ögonen, hennes mor kompletterade för säkerhets skull med händerna för dotterns öron och musiken tystnade. Friherinnan viftade med armen. Motvilligt drog musiken igång, som ett trögvevat positiv. von Leeringskiöld korsade sprättigt golvet och drog till sig hasselnötsögde snutfagringen unge herr af Adelssparre, känd som tvestjärt av alla som räknas, utom av mor Aulalia själv. Efter en våldsam mazurka med den stackars ynglingen - egentligen beundransvärt utförd till de såsiga tonerna av As Time Goes By - drog von Leeringskiöld honom till sig och kysste honom passionerat. Friherren svimmade. Friherinnan lånade honom luktsaltet, vevade åter igång musiken och klappade till bords. Carl Johan von Leeringskiöld höll sig lugn till kanapéerna men när soppan burits in, stod han plötsligt på bordet och doppade något i terrinen. Bara Rut kunde ana vad det var. Rut, som i nervositeten hade glömt kuvertväskan och anförtrott fadern sina ägodelar. Rut, som av försynen nu tilläts svimma innan von Leeringskiöld triumferande höll upp tingesten, en droppande tampong.
- NU får det vara nog! utbrast Aulalia - ganska godtyckligt, som om det ena var värre än det andra - och reste sig upp.
- Förhåna inte kvinnokönet! Den var oanvänd! orerade von Leeringskiöld jovialiskt.
Vad som hände sedan? Vela Hela Veckan har som sagt publiceringsförbud. Och i sanningens namn har jag själv fått en dusör för att hålla tyst. Men om du verkligen vill veta... (visk, visk)
Dagens utmaning: Skriv om en person som överskrider alla sociala gränser på ett party!
- NU får det vara nog! utbrast Aulalia - ganska godtyckligt, som om det ena var värre än det andra - och reste sig upp.
- Förhåna inte kvinnokönet! Den var oanvänd! orerade von Leeringskiöld jovialiskt.
Vad som hände sedan? Vela Hela Veckan har som sagt publiceringsförbud. Och i sanningens namn har jag själv fått en dusör för att hålla tyst. Men om du verkligen vill veta... (visk, visk)
Dagens utmaning: Skriv om en person som överskrider alla sociala gränser på ett party!
torsdag 22 januari 2009
Utmaning 22 Hommage à Totte
Varm. Mamma borta. Liten 'tund. Mamma borta liten 'tund. Varm. Aj! Uäähh! Bilen varm.
Tanten tittar. Uäähh! Tanten tittar mera. Bilen varm. Fönstret. Handen. Tanten nära. Tantens näsa. Där är tanten. Uäähh! Tanten låter. Pratar tanten?
Varmt. Bajs i blöjan. Sticker. Aj! Uäähh! När är liten 'tund? Mamma 'baka. Vill att mamma 'baka. Aj! Uähh! Bort, tant! Vill mamma! Vill mamma nu! Uäähh! Uäähh! Uäähh!
Bälte kliar. Blöja kliar. Bilen varm. Bort bilen! Bort blöja! Bälte bort! Uäähh! Uäähh!
Mamma kommer. Mamma glass. Lillan sur. Nej säger lillan. Tanten sur. Skriker mamma. Uäähh! Uäähh! Lillan skriker. Mamma skriker. Alla skriker.
Brrrrum. Ååååååh. Najs. Air-con.
Utmaningen var: Gestalta en väntan som är så tråkig att det kryper i kroppen
Tanten tittar. Uäähh! Tanten tittar mera. Bilen varm. Fönstret. Handen. Tanten nära. Tantens näsa. Där är tanten. Uäähh! Tanten låter. Pratar tanten?
Varmt. Bajs i blöjan. Sticker. Aj! Uäähh! När är liten 'tund? Mamma 'baka. Vill att mamma 'baka. Aj! Uähh! Bort, tant! Vill mamma! Vill mamma nu! Uäähh! Uäähh! Uäähh!
Bälte kliar. Blöja kliar. Bilen varm. Bort bilen! Bort blöja! Bälte bort! Uäähh! Uäähh!
Mamma kommer. Mamma glass. Lillan sur. Nej säger lillan. Tanten sur. Skriker mamma. Uäähh! Uäähh! Lillan skriker. Mamma skriker. Alla skriker.
Brrrrum. Ååååååh. Najs. Air-con.
Utmaningen var: Gestalta en väntan som är så tråkig att det kryper i kroppen
onsdag 21 januari 2009
Utmaning 21 (från: skrivpuff.blogspot.com)
Nu har det hänt igen. Nu måste jag in på hispan. Har jag stigit in i ettan på något annat våningsplan? Nej, mitt namn står på dörren och där är mina skyltar, inklusive "Varning för kaos". Det kan man verkligen säga. Som sagt, det blir psyket. Vad har jag gjort den här gången? Har jag möblerat om som den tok jag är hela natten och sen glömt det? I så fall blir det säkert Störningsjouren igen. Eller har jag återigen lånat ut lägenheten till någon hemlös? Då blir det också Störningsjouren, som här har flyttats och baxats och skjutits och skrapats...
När jag lugnar mig märker jag, att allt är mitt. Inget har än så länge tagits ifrån mig. Det är bara det att allt är på fel plats. Där sekretären stod, är meditationsplatsen riggad. Är det någon sorts feng shui -mästare som varit här, en som tycker att jag ska ägna lika mycket tid åt meditation som åt att skriva? En väldigt konventionell mästare, i så fall: hon har flyttat fåtöljen till rummet och köksbordet till köket. Håhå, jaja. Varför tror jag att det är en 'hon'? Min älskade säng står fånigt placerad snett ut från sydvästra hörnet av lägenheten och stjäl golvutrymme. Vad värre är: alkoven är omgjord till arbetsrum. Mina vackra konsolhyllor, som suttit assymmetriskt på söderväggen, har arrangerats rakt och tråkigt under varandra. Och det absolut värsta: mitt i alkoven, vänd mot österväggen, utan utsikt, utan ljus, står sekretären. Och den är städad! Det är infamt! Jag kommer aldrig att hitta något mer.
Just när jag kommit fram till Taxi Stockholm och har beställt bil till psykakuten, hoppar en uppenbart amerikansk, glädjestrålande man ut ur badrummet. Där har jag inte kollat, i hastigheten. "Smile, you're on Candid Camera!" vrålar han och får i nästa ögonblick min telefonlur i huvudet. Resten av TV-teamet störtar oroliga fram mot hans nedsegnade kropp. "Lugn, det kommer en taxi", säger jag. "Men någon får stanna kvar och hjälpa mig att röja."
Dagens utmaning var:
Favoritplatsen i ditt (eller din huvudpersons) hem blir omdesignad av ett TV-team utan din vetskap. Skriv om reaktionen när det uppdagas.
Den bygger på gårdagens utmaning: Skriv en kort text om favoritplatsen i ditt (eller din huvudpersons) hem, som följer här nedan:
Mitt hem är trettiotre kvadrat och tjugofyra karat. Varje plats är en favorit. Det går inte att ha det annorlunda när man bor trångt. Men hur mycket jag än älskar sängen, fåtöljen i köket, meditationsplatsen, badkaret; är det nog sekretären jag tycker bäst om. Sekretären, min oas av oordning, även när resten är städat. Sekretären, där jag har min laptop och för det mesta sitter flera timmar om dagen. Sekretären med alla små lådor, där jag hittar allt. Lådorna är i masur, ja, hela sekretären är i björk och på utsidan betsad i olivgrönt. I pengar är den inte särskilt värdefull, sekretären; fyrtiotal, skulle jag tro, liten och nätt. Varje dag längtar jag till den och dess matchande stol, buntad, med ett modernt linnetyg med päron på. Platsen är replipunkt för mina äventyr i världen. Här sitter jag nu.
När jag lugnar mig märker jag, att allt är mitt. Inget har än så länge tagits ifrån mig. Det är bara det att allt är på fel plats. Där sekretären stod, är meditationsplatsen riggad. Är det någon sorts feng shui -mästare som varit här, en som tycker att jag ska ägna lika mycket tid åt meditation som åt att skriva? En väldigt konventionell mästare, i så fall: hon har flyttat fåtöljen till rummet och köksbordet till köket. Håhå, jaja. Varför tror jag att det är en 'hon'? Min älskade säng står fånigt placerad snett ut från sydvästra hörnet av lägenheten och stjäl golvutrymme. Vad värre är: alkoven är omgjord till arbetsrum. Mina vackra konsolhyllor, som suttit assymmetriskt på söderväggen, har arrangerats rakt och tråkigt under varandra. Och det absolut värsta: mitt i alkoven, vänd mot österväggen, utan utsikt, utan ljus, står sekretären. Och den är städad! Det är infamt! Jag kommer aldrig att hitta något mer.
Just när jag kommit fram till Taxi Stockholm och har beställt bil till psykakuten, hoppar en uppenbart amerikansk, glädjestrålande man ut ur badrummet. Där har jag inte kollat, i hastigheten. "Smile, you're on Candid Camera!" vrålar han och får i nästa ögonblick min telefonlur i huvudet. Resten av TV-teamet störtar oroliga fram mot hans nedsegnade kropp. "Lugn, det kommer en taxi", säger jag. "Men någon får stanna kvar och hjälpa mig att röja."
Dagens utmaning var:
Favoritplatsen i ditt (eller din huvudpersons) hem blir omdesignad av ett TV-team utan din vetskap. Skriv om reaktionen när det uppdagas.
Den bygger på gårdagens utmaning: Skriv en kort text om favoritplatsen i ditt (eller din huvudpersons) hem, som följer här nedan:
Mitt hem är trettiotre kvadrat och tjugofyra karat. Varje plats är en favorit. Det går inte att ha det annorlunda när man bor trångt. Men hur mycket jag än älskar sängen, fåtöljen i köket, meditationsplatsen, badkaret; är det nog sekretären jag tycker bäst om. Sekretären, min oas av oordning, även när resten är städat. Sekretären, där jag har min laptop och för det mesta sitter flera timmar om dagen. Sekretären med alla små lådor, där jag hittar allt. Lådorna är i masur, ja, hela sekretären är i björk och på utsidan betsad i olivgrönt. I pengar är den inte särskilt värdefull, sekretären; fyrtiotal, skulle jag tro, liten och nätt. Varje dag längtar jag till den och dess matchande stol, buntad, med ett modernt linnetyg med päron på. Platsen är replipunkt för mina äventyr i världen. Här sitter jag nu.
tisdag 20 januari 2009
Ny dag, ny blog...
... min första, as it happens. Den tillägnas förstås Barack Obama, som svär presidenteden om en halvtimme, men handlar blott i överförd bemärkelse om politik. Dock dristar jag mig denna historiska dag till att utmana Mr. Obama att avsvära sig stödet för dödsstraff medan han sitter som president.
Utmaningar är just vad min blog kommer att röra sig om mest, skrivutmaningar som finns på skrivpuff.blogspot varje dag det här året. Jag har trofast antagit dem varje dag men det är först nu jag åbäkar mig och gör en blog.
Så här skrev jag när utmaningen var: "Börja en text med orden: 'Jag är författaren som...'":
Utmaningar är just vad min blog kommer att röra sig om mest, skrivutmaningar som finns på skrivpuff.blogspot varje dag det här året. Jag har trofast antagit dem varje dag men det är först nu jag åbäkar mig och gör en blog.
Så här skrev jag när utmaningen var: "Börja en text med orden: 'Jag är författaren som...'":
Jag är författaren som efter ett halvt liv har slutat drömma om skrivandet och i stället börjat sitta ner och faktiskt skriva.
Jag började med att ålägga mig en kvart om dagen.
Snart blev behovet så stort att jag inte behövde ha någon piska längre.
Nu skriver jag mestadels de här utmaningarna och så sitter jag och vaskar igenom min Nästan Färdiga Roman, om och om igen, det allra sista och sen det allra, allra sista, otåligt,
den har gått fort att skriva men jag vill bli färdig med den, skicka iväg den, så att jag kan få börja på en ny och ännu bättre.
Jag är författaren som alltid skrivit dagbok.
Jag är författaren som alltid skrivit dagbok.
Som varit en skrivande människa även när prestationsskräcken gjorde skönlitterärt skrivande omöjligt.
Jag tror att det hjälper mig nu, när jag äntligen skriver.
Jag är författaren som upptäckt att ju mer man skriver, desto fler uppslag får man.
Jag är författaren som upptäckt att ju mer man skriver, desto fler uppslag får man.
Som konstnär måste man slösa. En konstnär är någon som är fattig och som slösar och därigenom upprätthåller balansen i kosmos.
Jag är författaren som upptäckt det sköna i att strama åt. Som ser skönheten i ordmosaiken plötsligt lysa fram när jag lyfter bort ett adjektiv som dittills tett sig helt oumbärligt.
Jag är författaren som har två motton fastsatta med häftmassa på min sekretär. Det ena har jag skrivit själv: "Det som aldrig tystnar. Dyk genom den polyfonin av röster. Dyk dit där det bara finns ett ord att hämta. Lösgör det lugnt och försiktigt och för det tillbaka." Det andra är av Samuel Beckett: "Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fall again. Fall better."
Jag är författaren som upptäckt det sköna i att strama åt. Som ser skönheten i ordmosaiken plötsligt lysa fram när jag lyfter bort ett adjektiv som dittills tett sig helt oumbärligt.
Jag är författaren som har två motton fastsatta med häftmassa på min sekretär. Det ena har jag skrivit själv: "Det som aldrig tystnar. Dyk genom den polyfonin av röster. Dyk dit där det bara finns ett ord att hämta. Lösgör det lugnt och försiktigt och för det tillbaka." Det andra är av Samuel Beckett: "Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fall again. Fall better."
Tack för att du läser!
marmoria
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
