Utmaning 24 Röster från förr

Ska jag minnas änglarnas röster ur det förflutna? Skriva upp ord för ord vad de har sagt? Nej, änglarna minns jag bara som skymtande skuggor, blott vissa av dem har jag märkt, de som tvingat mig att lyssna. Ändå minns jag inte deras ord.

Doris. Vassnäst, vasstungad ängel i page och Busnel. Ansvarig för undervisningen i modersmålet i den humanistiskt orienterade naturvetarklassen. Ohöljt favoriserande. Uppsatsskrivningarna för henne var högtidsstunder. Jag fabulerade vilt. Det var så lätt, att jag inte tänkte på att det var en förmåga. Jag hade hennes oreserverade stöd. Som specialarbete skulle jag skriva en sagobok. För att den skulle vara nyttig, gjorde jag den till en sagobok för fred - det låg i tiden. Prestationsnoja. Skrivkramp. Arbete de sista nätterna. Sen vassnäst dom: "Det märks att sagoformen inte är ditt rätta element". Visserligen med ett leende men ändå. Högt. Inför klassen. När jag för första gången skrivit något eget, inte efter förestavat uppsatsämne. Hennes många uppmuntrande ord kommer jag inte ihåg men det gör säkert

Håkan. Ängeln i mitt liv med de mjuka armarna. Han gick i samma klass och har ett lysande minne. "Oh, sweetie", säger han när han läst något jag har skrivit. Nu som då. "Det var fint". Eller "Det var vackert". Eller så säger han ingenting. Jag vet inte alltid vad han tycker men han är och var betydelsefull som läsare, inte som kritiker. Det känns gott när han har läst. Jag visste och vet att han tror på min förmåga, även när han tycker att jag inte är på topp. Han räknar med att jag är bra. Inte på ett sätt som urartar till krav, utan på ett lätt sätt. Ett lättsamt sätt. Lättheten är hans särmärke. Så är det med alla änglar. På sätt och vis också med

Cina, som dock komplicerar alltför mycket för sig själv. Men när det gäller andra har hon lätthet. Det är änglarnas dygd. Cina är vännen, själv sångerska, som alltid tagit för självklart att vi jämbördigt diskuterar konstens villkor, fastän jag bara varit en wannabe, en icke utövande, en sleeping agent. Som gett mig en identitet som skribent långt innan jag hade den. Utan de där bävande samtalen med henne, skulle jag aldrig ha vågat försöka och stå för att jag försöker.

Tre änglar. En från förr, en i alla tider närvarande och en som varit med mig i femton år. Att lyssna till dem har lärt mig höra de andra änglarnas röster, Ewas och mammas, Annikas och Annikas, Charlottes och Elisabets, Moas och Lars Øivinds. Kommentarerna här. Nu har jag förmåga att höra komplimangerna likaväl som kritiken. Det gör det onekligen lättare att jobba. Och ännu roligare.

Utmaningen var:
Res i tiden. Skriv upp tre personer som i det förflutna tagit ställning för din kreativitet. Var exakt. Vartenda uppmuntrande ord räknas. Även om du misstror en komplimang ska du skriva upp den. Den kan vara sann.