Grubblar. Grubblar riktigt ordentligt men kan inte förstå brösttonerna om och avskyn för Anna Odells tilltag att tvinga sig till tvångsinläggning på psyket (se tidigare inlägg: Trygghetsnarkoman? ). Hör ni hur konstigt konstruerad den satsen är? "Tvinga sig till tvångsinläggning." Vem är aktör? Vem är egentligen aktör?
Mycket av den mer rationella argumentationen emot vad Anna Odell gjort, går ut på att hon använt resurser som skulle komma dem som är sjuka på riktigt till gagn. En skötare som intervjuades i Aftonbladet i söndags påpekade att de bara var fem som jobbade den natten och att hundra procent av personalresurserna går till ett sådant här fall, med bältesläggning och tvångsmedicinering.
I så fall har ju Anna Odell redan innan hennes konstverk redovisas i maj, satt sökarljuset på en viktig brist på psykkuten på S:t Göran. Det är många nätter som det kommer in en eller fler som det "måste" sättas in tvångsåtgärder emot. Är det sådan här underbemanning för jämnan?
Andra kommentarer, som att Anna Odell förstör tilliten i samhället (post Anna Odell kan vi inte lita på att folk som vill hoppa från broar verkligen vill hoppa från broar, så vi skiter i att hjälpa dem) (jo, allvarligt, en för övrigt väldigt begåvad och insiktsfull ledarskribent har sålunda argumenterat) eller att hon sätter en spottloska i ansiktet på psykiskt sjuka, som vill glömma sina bältesläggningar, med mera, är överdrivna och, tror jag, ytterst motiverade av rädsla och inte att betrakta som argument.
Det kan hända att Anna får böta för vad hon gjort. Fint. Litet materialkostnader får man räkna med när man gör konst. För övrigt ska det bli spännande att se hela verket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det som stör mig är att jag tror (eller åtminstone hoppas, och vill tro) att de som tog hand om henne faktiskt brydde sig. Om man bryr sig om någon som är trasig, och den personen sen hoppar upp och säger "haha, gick ni på det?", blir man lurad. Att bli lurad när man bryr sig om gör ont. Även om det inte är jag som råkat ut för det kan jag tänka mig känslan, och den skär.
SvaraRaderaJa, låt oss hoppas och tro att de brydde sig. Men de gjorde det faktiskt i sin professionella gärning. Och så visade det sig, att just denna enda person också var ute i professionellt ärende. De tar fortfarande hand om tusentals psykvrak som är genuina. Om EN person fejkar tycker jag att det kan vara smällar man får ta som proffs, särskilt om personen i fråga är ute efter att blottlägga något viktigt.
SvaraRaderaOops nu lägger jag mig i. Jag jobbar i en av de myndigheter som blir kallade att hantera sådana här fall. Där någon försöker begå självmord. För oss är det ytterst traumatiskt, många gånger. Sådant vi måste bearbeta ett tag, särskilt som vi inte alltid lyckas förhindra självmorden. Det är en rejäl psykisk anstränging, går åt mycket resurser både personellt och personligt och vi är då bara en del i länken av dem som ska hantera och försöka skydda och rädda människor i nöd och kris. Jag tycker inte att detta är roligt alls. Jag vet hur det är när man har fått kämpa mot de krafter som en människa i sådan nöd kan uppbåda. I de fall där människor mår så dåligt spottar de, slåss och fräser. Det är okej, för fokus är enbart på de räddande åtgärderna. Men har man då blivit lurad, skulle i vart fall jag ha blivit otroligt förbannad. Vi slits mellan än det ena än det andra, skyndar mellan olika platser och olika miljöer, från människa till människa. Och hinner inte ändå, många gånger. Har man då lagt all den kraften på en människa som luras, klart man blir ursinnig. Jag tror att hon vill göra ett statement! Samhället klarar dåligt att hantera psykiskt sjuka! Men det vet vi ju redan. Belastningen är hög, resurserna snåla. DEt vet vi! Vare sig det ena eller andra blir särskilt mycket bättre utnyttjat för att Anna Odell ger sig ut och leker psykotisk.
SvaraRaderaSom du märker är jag ganska upprörd!:)
Hälsningar
Cissi
Med all respekt, Cissi. Jag upprepar vad jag tidigare sagt: ni är proffs. Ni får tåla en del. Jag skulle ha större förståelse för den här "man blir kränkt när folk luras"-argumentationen om det fanns en störtflod av konstnärswannabes som lurades hela tiden men nu är det EN människa som gjort det EN gång och inte i primärt syfte att luras. (Jag är också upprörd, även om det inte märks!)
SvaraRaderahälsningar
maria
Jag tycker att det är skönt med konst som provocerar. Jag gillar det, även om det finns en massa kloka och mindre kloka invändningar. Det är väl det som är bra? Debatten, åsikterna, att det blir ett jävla liv. Jag tycker att det är för mycket jävla liv om t ex Lets dance och för lite jävla liv om psykvården. För att ta ett exempel.
SvaraRadera