Utmaning 27 Skämmas - en sann historia

Varför finns det så många vuxna som kan berätta om hur de mobbats och så få som kan berätta om hur de mobbat? Beror det på skammen? Eller snarare på skammens ytliga syster bortträngningen?

Nittionio procent av skammen i världen är onödig. Vi skäms för det som egentligen bara är prestigeförluster. Eller för saker vi inte kan rå för. Men skäms vi när vi är manipulativa? När vi inte är raka? När vi ägnar oss åt skitsnack? Jag har börjat öva på att skämmas av rätt anledning och så har minnet kommit tilbaka:

Jag mobbade.
Jag var bara sex år och gick på lekis men jag mobbade.

Det var andra året på lekis. En ny flicka började i gruppen, Katarina. Det blev kärlek direkt mellan oss. Vi lekte så likt, pratade så likt, men hon var också annorlunda och intressant. På sommaren skulle jag få åka till hennes lantställe. Det var också exotiskt. Det låg i Trödje utanför Gävle och man måste åka långt för att komma dit. Där fanns det mycket ormar. Det var inte som vårt lantställe, som låg alldeles utanför stan. Löfte var utverkat av samtliga inblandade föräldrar. Vi var saliga i vår lilla bubbla och skulle nog så förblivit om inte Ann-Sofie varit.

Ann-Sofie var en ledartyp och en av dem jag lekt mest med innan Katarina kom. En dag tog Ann-Sofie mig avsides. Elisabet var också med. Vad som exakt timade vet jag inte riktigt men efter samtalet hade jag - självständiga, kloka jag - nästan övertygats: Katarina var äcklig. Katarina var inget att vara med. Nu, många år senare, kopplar jag det till någon sorts eksem hon hade i ansiktet, men det kanske är en efterhandskonstruktion.

Efter den dagen lekte jag inte med Katarina. Jag var inte direkt elak mot henne, utan, vad värre är, jag låtsades bara som om hon inte fanns. Skammen när mamma efter någon månad frågade om planerna på att åka till Trödje var olidlig. När jag nu skriver minns jag, att jag önskade att jag kunnat gå tillbaka till Katarina. Varför tyckte jag att jag inte kunde det? Jag gissar på något så simpelt som stolthet.

Jag minns den här tiden som en tid av stor förvirring. Jag märkte att Ann-Sofie hade makt men jag kunde inte lista ut varför. Jag var van vid att göra som de som hade makt sa. Jag saknade Katarina. Jag behandlade inte bara en kamrat illa, jag hade själv fått det tråkigare på kuppen.

Och så skämdes jag. Skammen gick djupt, djupt. Det var en obehaglig känsla som var något annat än den obehagliga känslan när man visste att man skulle få skäll av mamma. Den var något annat än jag någonsin upplevt. Jag kände verkligen in i själen att jag gjort fel.

Så kom sommaren. Ingen Trödje-resa förstås. Trödje blev en skimrande ikon i mitt medvetande. Något underbart som kunde ha hänt. Vara stor. Åka och hälsa på en kompis långt bort.

På hösten hamnade Ann-Sofie, jag och Elisabet i en skola, Katarina i en annan. Glömskan satte in. Men skam fäster. Jag fortsatte tycka att det sociala spelet i skolan var svårt att förstå men jag lät mig inte manipuleras på just det här sättet igen.

Jag bär alla mina åldrar i mig. Jag vill sträcka ut handen över tidens avgrund och säga "förlåt" men jag har lärt mig att man ska tycka att man var en annan person i det förgångna. Att man ska inse att man, med Sten Selanders ord, inte kan "lämna kulor igen och trösta pojkar som stelnat till män."

Dagens utmaning: Skriv om någon som har anledning att skämmas