Ung och stolt

ung och stolt juvensis et magnificus sjunger Eva Dahlgren och vi far genom natten ford transit delar tuggummi i långa strängar växelspaken kladdig av våra misslyckade försök att hålla den klibbiga tråden vid liv juvensis et magnificus du får inte säga nånting nu du får inte säga att det är som en navelsträng det förstör allt det förstör allt som du pratar vi ser ut som lady och lufsen när mötande bilars lyktor lyser upp styrhytten juvensis et magnificus och vi är ute på ett uppdrag men det spelar ingen roll vilket uppdrag det är bara vi slipper sitta utan syfte i den sega natten ja natten är seg som tuggummi och vi är dåliga på det vi gör men det märks inte i natt du kör som de kör i filmer ibland liksom vickar på ratten fram och tillbaka hela tiden du gör så jämt en gång försökte du öppna det där där luftfiltret sitter med en bordskniv för vi har ingen verktygslåda juvensis et magnificus vi har ingen verktygslåda och alla tycker att det är ditt fel för du är kille du är kille och jag är kreativ och det är lite mobbningsstämning mot dig för att du är udda kanske och inte har någon sångröst det skulle vara en med sångröst egentligen men vi hittade bara dig och jag skäms för oss hela tiden på turnén skäms jag för oss så mycket så att jag inte är kreativ längre och jag är inte snäll mot dig det är jag inte juvensis et magnificus nej nu sjunger hon titta på mig strålkastare lyser upp oss lady och lufsen på kamikazeuppdrag nån dag säger någon hur dåliga vi är och då kommer jag att dö måtte det bli snart. Dö.

(Utmaning: ”Stolt”)

Lisa

”Det var ju normalt att någon kom.” (näst sista meningen på sidan 38 i Hundra år av ensamhet av Gabriel García Marquez)

Jag smeker över Lisas ådriga, brunfläckiga händer. Naglarna är korta, trubbiga. Det är mitt verk. Hon kan bli aggressiv och manikyreras varje torsdag. Det är första gången jag gjort det och någonstans i kroppen finns en upplöst klump. Lättnad. Lisa frammanar allt från respekt till skräck. Själv har jag känt mig dragen till hennes kärvhet ända sedan jag kom för fyra dagar sedan.

– Hur har du det? frågar jag, kanske henne, kanske mig själv.

Hon vrider huvudet mot mig och det vita borstiga håret vippar. Ögonen är bara pupill.

– Det är helt klart annorlunda mot förr.

Hon håvar in händerna, tar kommandot över dem.

– Det var ju normalt att någon kom. Syjuntor. Kafferep, Middagsbjudningar. Och vanliga visiter, förstås. Visitkort med vikta hörn. Förlovade par. Ensamma herrar. Det var så...

Hon tystnar, ser ner på de plockande fingrarna.

– Linneskåp att hålla reda på. Galltvål och såpa. Stenmangeln i källaren. Damast som bara blev vackrare med åren. Ja, man var drottning i sitt eget rike... för tjänstefolk hade man ju inte råd att ha.

Ögonens svärta, med avglans, som riktigt gamla mynt. Graciöst höjer hon händerna, formar en krona på hjässan.

– Drottning i sitt eget rike!

– Saknar du den tiden? försöker jag avrunda.

Det är dags för mig att gå. Jag tror att hon känner det. Händerna faller livlöst, och hon låter inte övertygad när hon säger:

– En gång drottning, alltid drottning.

Jag ler, borstar naglarna från tidningen och tar noga reda på nagelklipparen.

– Så ska det låta, Lisa. Vi ses i morgon.

Jag låser ut mig, klär om och cyklar tankfull in mot stan. Det är 80-tal och mentalsjukhusen ska tömmas men Lisa på psykiatrisk geriatrisk avdelning är väl för gammal för att komma någonstans. Jag är rörd över hennes erfarenheter... Rörd över att hon delat med sig... Rörd. Jag är rörd och berörd av de här gamlingarna, även sedan Karin, avdelningsföreståndaren, dagen därpå förklarar för mig att Lisa hittat på allt. Hon var nitton när hon kom in efter ett sent missfall 1933. Lika gammal som jag är nu.

– Det är inte alltid bra för dem att prata så mycket, säger hon uppfordrande.

– OK.

Modfälld går jag och hjälper till vid matvagnen. Lisa sitter i lilla matsalen. Våra ögon möts över en rosa bricka. Hennes fortfarande bottenlösa men liksom muntra när hon ser mig och jag får åter kraft. Småprata litet kan man alltid. Karin behöver inget veta. Och inget behöver vara särskilt sant.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig sida i början av boken. Skriv en text baserad på näst sista meningen på sidan. ”)

Nunnekör

Jag minns hur ni stod som en medeltida kör – snörpta nunneansikten – och mässade er förtret och era dubier. Jag var oförstående. Han hade ju alltid fascinerat mig. Och du, Angelica, sa ”Fascinerat? Dig? Han?” Små tuppar i diskanten långt ovanför mumlet från er andra; tre ettriga frågor som inte var värdiga något svar.

Ja, jag tillmätte ofta det betydelse som ratades av andra. Inte bara betydelse – tjuskraft. Inte bara tjuskraft – oemotståndlighet.

”Han är femton år äldre!!!” sa du, Patricia, med eftertryck på varje stavelse och hymnen, er hymn, fick plötsligt rytm.

Som om det bestämde allt. Men han var narig på skinkorna, det måste jag tillstå.

Djärvast var du, Marguerite. Du bara stod där och skakade på huvudet och er sång blev ett stilla sus.

Jag blev beklämd över er åsikt att när jag nu för en gångs skull blivit bedårad så hade jag... bedragit mig. Hårdnackat höll jag fast vid honom, även – ja, allra helst – när jag uppdagat att han hade nagelsvamp.

Och jag blev tjugotre och tjugofyra. Ni blev vana vid att komma på middag. Han var en hygglig kock. Du, Angelica, kunde förlora dig i samtal med honom om Liverpools öden efter att Kevin Keegan försvunnit och om PSG:s utvecklingspotential medan du, Patricia, fick massage. Men jag hade aldrig glömt era ord.

Och dagen kom, idag, när kören återsamlades. Sjutton månader har gått och jag kallade er till tjejträff. ”Ni hade rätt,” sa jag över biljardbordet. ”Vaddå 'rätt'?” sa ni i stämmor. ”Jag har gjort slut!” sa jag belåtet, färdig att slicka mitt beröm. Men ni gnölade och larmade, tog er ton. Jag var orättvis och korttänkt, ja, dum rentav, såg inte hans storhet. ”Mig har han då alltid fascinerat!” sa du, Marguerite, stjärnstrålande. ”Ja mig med!” sa du, Patricia, och du, Angelica, höll med. Jag stötte en fulländad stöt och sänkte nian i miljön. Sen gick jag.

Nu står jag här, på trottoaren utanför Biljardpalatset på Tynningegatan, och undrar vad jag ska tänka och tro. Inte om honom. Inte om er. Om människan. Mig har hon alltid fascinerat. 

(Utmaning: "Fascinerat") 

Maktlöshet

Readymade today:

"I det fallet är du besynnerlig,
du danar oss på ett alldeles särskilt vis,
stora oppå oss eller tjurskalliga
eller vad som helst,
och sedan förbrukar du liven våra
till att underrätta oss om
att just sådana ska vi icke vara,
int ska vi vara
oppå just det särskilda vis
som du har skapat oss."
                      Torgny Lindgren
               Ormens väg på hälleberget

Appfinnare för en natt

Idag går det långsamt för Sofie. Hon knastrar sig fram uppför gången till huset ett tungt steg i taget. Ryggan far inte med en snärtig smäll in i hörnet i hallen utan landar tyst vid hennes fötter, där hon står och biter i en test av det långa håret. Hon har en ny läxa till i morgon, hon ska säga vad hon vill uppfinna, för de har pratat om Edison som uppfann glödlampan och massor med andra saker (fast Victor säger att Edison bara kom-mer-si-a-li-se-rade glödlapan. När Victor säger det tittar magistern upp i taket. Han gillar inte att Victor läser så mycket. Men han måste säga att det är bra, för lärare ska säga så.)

– Tänk utanför boxen nu! hade magistern sagt och gjort Sofie ännu mer förbryllad.

Uppfinna glödlampor är väl inte att tänka på. Det finns så många redan. Allt bra som behövs finns ju redan. Elvispen och Barbie och tvättmaskinen. Pappa har berättat hur de förfrös när de tvättade i vakar på vintern förr-i-tiden. Och elvispen är bra för födelsedagstårtor och hur skulle man kunna leka instängda-prinsessor-som-räddas-av-Ken utan Barbie? Tankfull som en professor sätter hon sig med kritor och papper. Och kommer på något!

– Jag är inte uppfinnare, jag är appfinnare! säger hon triumferande till magistern dagen därpå.

Nu är hon inte långsam längre, det går så fort att magistern måste stoppa henne och be henne ta det från början.

– Vad ska du göra för app, då? frågar magistern när han börjar greppa vad hon säger.

– En pappapp.

– En app av papp?

– En app för pappor, fattar du väl. Som gör att de går igenom besiktningen och inte har handsvett när de ska på dejt och kommer ihåg tvättiden och... sånt.

Hon tystnar. Det som var så stort igår kväll, så finurligt och viktigt att hon inte hade berättat om det för pappa ens, för hon trodde ett tag att hon faktiskt skulle kunna göra den här appen och göra honom glad, känns nu barnsligt.

Hon tittar sig hastigt omkring. Det är inte så många som har kommit in i klassrummet än.

– Berätta det inte för de andra, ber hon tyst. Jag kom inte på något, det var det jag ville säga.

Och de få stegen ner till hennes bänk är alldeles som att gå i lera på våren och hon böjer ansiktet djupt för att skydda det från de andras ögon.

(Utmaning: ”Uppfinna”)

Den vår de svage kallar höst

När vi kommer fram till Öland blir vi lite, lite tokgalna. Vi drar ut solstolarna på de drivor av löv vi skulle räfsa bort, tar fram dunjackor och termosar och böcker och lägger oss tillrätta. Vinden biter litet i kinderna, fingrarna vilar skyddade i syntetvantar som följde med våra telefoner. Vi kan bläddra.

– Löv till läkedom, svarar du min outtalade fråga.

Jag tänker efter.

– Den skrev han väl när han konverterat till judendomen?

– Kanske. Huvudpersonen är i Jerusalem här i andra delen av boken.

– Äh, jag vet inte egentligen. Det är en gammal bok. Åttital?

– Ja... Jo... Det här är en nyutgåva.

– Ojdå! Känns den aktuell?

– Vet inte. Högtravande teknikdysfori.

– Låter muntert.

– Även vi tråkiga måste ju få ha våra böcker. Och du? Björnbusarna kommer igen?

– Nästan. The Golden Notebook.

– Snacka om gamla böcker.

– Och tråkiga! Den är lika tjattrig som vi.

– Det är kanske därför vi läser så mycket? För att vi pratar medan vi håller på, så att vi inte tänker på hur tråkiga böcker vi egentligen läser.

– Undrar om Nobelkommittén gör likadant?
– I så fall kanske vi borde anmäla oss.

Sista timmen på söndagseftermiddagen sätter vi fart, med avlopp och vatten och löv till navelhöjd. Vi hinner allt vi tänkt ägna helgen åt, men slarvigt. Solen en blekgul strimma utefter horisonten när vi startar vår gamla Yaris. Tandklatter och full värme på. Benmärgen har inte tinat på någon av oss.

– Det här var väl verkligen den vår...

– … de svage kallar höst!

– Ja, han fick också Nobelpriset.

– Och satt i Svenska Akademien!

– Ytterligare en anledning att anmäla oss.

(Utmaning: ”Löv”)

SOS

Vid förtäring, ge omedelbart dryck. (Mening från Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger)

Nån gång på fyrtiotalet, eller kanske det tidiga femtiotalet, inföll den så kallade SOS-tiden. Nu menar jag inte sångaren Sven-Olof Sandberg, trots att han också kallades SOS och var mycket populär vid samma tid. Nej, i det här avseendet står SOS för Smör, Ost och Sill, som på små assietter for in och ut genom restaurangkökens svängdörrar. Ja, många hävdade att det var samma assietter med samma mat som var i omlopp hela tiden, eftersom de aldrig rördes av gästerna. Smör, ost och sill var det minsta i matväg som man kunde beställa, nämligen, och mat måste man beställa för att få ta in en snaps. Allt detta vet jag för att jag slukade gamla samlingar med texter av Olle Carle (kåsören Cello) som barn. De hette saker som Några stycken i någras tycken och Varför blommar inte hembiträdet? och lärde mig misogyni och ordvitsar. Om det syns i mina skriverier såhär fyrtio år senare vet jag inte men ingen skugga över Cello om jag fått något i ovanstående kulturhistoriska ögonblicksbild om bakfoten.

(Utmaning: ” Ta en bok. Slå upp en slumpmässig sida i mitten. Skriv en text baserad på femte meningen på sidan. ”)