Tappa inte bort denna riktning

Det hände mig: jag tappade dig. Vi tappade dig alla. En liten stund och du var borta. Ett sista andetag och sedan intet. Så går ett liv förbi. Så tyst och liksom avmätt. Utan resonans. Långt ifrån ensam vill jag bevara min ensamhet, min utan-dig-het.

De säger så mycket. De säger att den normala sorgen går över efter sex veckor och att begravningen är ett lämpligt avslut

De säger ”normal”, de säger ”lämplig”.

Sexveckorsfristen har gått över men jag vill ännu hiva upp en stege på vinden och ropa ut det från hustaket, det oerhörda, det onormala, det ytterst olämpliga: att vi tappat dig. Att det tog en liten stund och du var borta. Att universum näppeligen kan gå på enligt sin avsedda rytm längre. Att din frånvaro borde vara avläsbar på så gott som samtliga vetenskapliga instrument.

Ännu läser jag med oförstående ögon dikter som tröstat mig förr. ”Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få.” Djupt, tänkte jag då. Nu säger jag: ”snömos, Harry”

Och så är det telefonen. Den är död för att du är det. Den är en oförskämdhet, för att den aldrig mer blir ringd av dig. Den är ett hån för att saknaden inte minskar.

Stirrande på telefonen får jag så plötsligt min idé om ett lämpligt avslut: Jag ska utföra en handling som för arvet efter dig vidare. Den ska passa minst tre av dina mångomtalade fasetter och den ska vara praktisk och positiv. Snabbt går jag upp i varv: Tänk om vi, alla vi, som tappat dig, skulle göra samma sak... Då skulle...

Men nej. Det här är min läxa till mig. Vad andra gör kan jag inte ha kontroll över. Min läxa kanske tar år att genomföra. Det är varken lämpligt eller normalt. Men när jag står där och utför den så vet jag: det här var avslutet. Och sedan saknaden att bära.

(Utmaning: tappa)