I mjuka sandaler av gummi

Armén var understödd av England och Sovjet och hade grova kängor på. De hördes lång, lång väg. Vi gick till strid i mjuka gummisandaler. Den enda gång vi hördes var när någon skorpion bet eller när en bruten kvist gick igenom sulan. De marscherade om nätterna, vi smög om dagarna. Eric hade sitt radband hängande om bajonetten. Den gjorde ändå det den skulle. Det sägs att smärtan är olidlig, tillsammans med den skarpa doften av metall. Metall mot blod. Metall mot inälvor. Eric var bäst av oss alla på att genomtränga mellangärdet, sedan vrida bajonetten i nittio grader och föra den nedåt så långt det gick, allt i en lång, graciös rörelse. Han dog av en handgranat, Eric. Den briserade i huvudet på honom. Det sprängdes bort nästan helt och hållet. Kroppen fortsatte springa några steg. Den dagen var han femton år och en dag. Kvällen innan hade han för första gången legat med en kvinna. Hon var med på det. Fick litet salt och litet garri.

Vi visste ju aldrig när vi skulle dö. Onyeka uppskattade att vi fotsoldater i genomsnitt hann tjäna i drygt ett år. Jag vet inte hur han kom fram till den uppgiften. De enda fakta vi fick från raspiga högtalare var Biafra ska vinna. Biafra vinner, långt efter att territoriet krympt till en liten triangel runt Owerri, Orlu och Uli och vi visste att det egentligen var slut. Kriget blev en liten saga på tre år. En saga där miljoner civila dog och tiotusentals stridande.

Jag dog inte. Jag lever som krigsfånge och får bättre mat än jag fick när jag stred. Sagan är över, kriget har blivit en skam. Vi förlorade. Ingen kommer någonsin att berätta vår historia.

(Utmaning: strid)

Obs! Inte fullständigt faktagranskad text!