Världen
är ute nu. Där, där det händer. Det är utanför nu. Och mitt liv
har pågått under en kupa ända sedan jag valde att inte vara
med om punken. Det är inne men för kvavt. Mitt liv – ett bevis
för att man kan leva utan syre. Utan syre, utan beröring, utan det
som i högstämt tal kallas Möten. Visst rör man sig litet
långsammare. Tar inte ut svängarna så mycket. Det är svårt att
föra gaffeln till munnen. Man ser skumt av någon anledning även en
strålande dag, som den här. Här har jag levat. Mina frusna
handleder. Min korrespondens med Vetenskapsakademin. Du kommer
vänligt utanför glaset. Om jag förstår dig rätt, frågar du om
jag skulle välja annorlunda.
– Om
det vore 1977 igen? ekar jag förbluffat din följdfråga och strupen
dras ihop. Jag förmår bara gestikulera. På dina slocknade ögon
märker jag att du inte förstår och jag suckar.
Det
är ofta så här.
(Utmaning:
instängt)
Med eller utan syre. Välkommen tillbaka.
SvaraRaderaNästan alltid är det sådär. Välkommen tillbaka igen.
SvaraRaderaÅ. Mittenpartiet. Korrespondensen med Vetenskapsakademin. Förtjust över det och dom frusna handlederna, i det mesta utom slutmeningen, denna lilla styggelse.
SvaraRadera