Jaha?

Töm mig på år och levnad, töm mig på det du kallar erfarenhet, och som ett skrynkligt fodral ska jag kastas åt sidan, kastas, föreställer jag mig, bland andra varelser som är lika skrynkliga och trista; vi är spädbarn med historia, en samhällsfarlig kraft - ja, en tickande bomb av intighet.

(Utmaning: "Tömma")

Avbrott

Mina tankar skulle vara alldeles normala om det inte vore för alla...

Det hänger sig för mig liksom, som en diabild som fastnat i en gammaldags projektor och om man inte har glas på bilderna börjar det lukta bränt. Nej, jag menar inte att mina tankar luktar bränt. Jag fastnade i min egen bild. Min diabildsbild av mitt tankeliv, som alltså lider under störande...

Fast jag vet inte om det egentligen är tankarna som stannar. Mig veterligt sker det bara när jag talar och påpekas främst av andra. Man skulle lika gärna kunna tala om talstopp som om tankestopp. Men den vedertagna termen är tankestopp. Tankestopp är ett lindrigt tecken på schizofreni. Så är jag schizofren när jag utsätts för dessa..?

Fast ingen har förstås frågat om jag lider av mina...

Ingen har frågat vad som händer inom mig när det kommer ett...

Det är ganska intressant, faktiskt, för samtidigt som det är slut på tanketråd, eller på just den tanketråd jag börjat på, så kan jag tänka riktigt stora tankar ändå. Det är som om en blåval kommer in på Kungsgatan, ridande på en halv ocean. Vem kan koncentrera sig på en futtig tanketråd då?

Som en diabild eller som en strandad val. Du ser, jag kan tänka. Jag tänker till och med vackert ibland. Det är bara det att jag stirrar så konstigt när det kommer ett...

Skulle du inte göra det om du såg motsvarigheten till en val på Kungsgatan. Skulle du inte det?

(Utmaning: ”Avbrott”)

Ta med

Hon skruvar kroppen i en jämmerlig båge över rullatorn men man tror henne inte när hon säger att hon är åtti. Det är det klara, snabba talet, det är smilgroparna och det faktum att hela kalufsen är kastanjebrun.

– Håret har de aldrig fått bukt med fast jag ätit cellgift i omgångar. Ja, nästan jämt, säger hon och för en test tillrätta.

Hon är välklädd utan att utmärka sig. Dea Axelssons är gott nog. Sedan hon fick garageplats för sin älskade Chevrolet har livet blivit lättare. Hon kör med lätthet de femti milen till sin bästis i Örnsköldsvik.

– Med händerna på ratten är jag besvärsfri och stark!

Hon hatar att identifieras med sin sjukdom men det är den som är lättast att tala om. Själv vill hon tala om döden.

– Barna sa emot mig när jag ville ha Pelle Karlsson på begravningen. Ja, inte Pelle Karlsson själv, förstås, men sången. När du går över floden.

Hon börjar sjunga, frimodigt och litet skevt:

När du går över floden går du ensam.

När du går över floden lämnas allt.

Inga vänner följer dig,

rikedomen räknas ej,

när du går över floden lämnas allt...

– Jaha? Var de emot det?

– De tyckte att det var för kärvt. Att Jesus hjälper en över och sådär. Gullegull. Men jag tror verkligen på att själva passagen mellan liv och död är det mest ensamma man kan vara med om. Har du suttit vid dödsbäddar?

– Nej, faktiskt inte.

– Nå. Det har jag.

– Och?

– Äsch, jag tar väl Tänk när släkt och vänner alla mötas där i stället.

(Utmaning: "Ta med")

Omplanterad

Samfundets cykler passade inte med läsårets gång. Det var en analys hon gjorde långt senare, eftersom den krävde en överblick man inte har som barn. Pastorerna byttes vid Mickelsmäss, i en process inte olik de stora fotbollsklubbarnas spelarköp, och var installerade lagom till kyrkoårets början vid advent. Hennes pappa var pastor i Samfundet. Således satte hon ofelbart första spiken i kistan genom att kunna svaret på frökens fråga: ”Vad betyder advent?” men hon var en positiv natur och ägnade inte kistan mycket uppmärksamhet. Hon vågade bara se de små förtretligheterna, som att hon redan gjort en slöjdpåse men däremot aldrig virkat ett gosedjur. Virkning blev aldrig del av hennes uppsättning färdigheter, däremot stickade hon med lätthet, och hon löste problemet med de två slöjdpåsarna genom att använda den ena till att bära de mineraler hon samlade på fritiden.

– Jag känner mig som en blomma utan rötter, bekände hon en dag för mor pastorskan, som jobbade deltid som florist.

– Nej, men du har nog dragits upp med rötterna litet för många gånger, gumman...

Det blev tyst.

– … och inte fått den extra gödning du behövt när du planterats om.

Det här samtalet ägde rum i början av hennes tonår. Mamman anade inget om kysstävlingarna, häxblandningarna och Svarta Madame. Det kändes som om de var gödning nog för henne, de, eller den status hon fick som en som sa ”nej” senare än de flesta. Hon var stolt över sina säkra tungrörelser och hur hon behärskade de mest komplicerade hångeltekniker och inte minst över att hon aldrig tycktes bli full.

– Är det lättare eller svårare nu när du går i högstadiet? frågade mamman.

– Lättare, sa hon tveklöst.

Hon var en positiv natur. Hon trivdes. Att populariteten var spetsad med förakt såg hon inte och aldrig undrade hon om hennes mödor hade blivit annorlunda om hon inte bytt stad och klass fem gånger på åtta år.

Mamman log och strök henne över håret.

– Det var verkligen roligt att höra. Vi skulle nog prata lite mer på tu man hand, du och jag.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp sid 19. Skriv en text baserad på första meningen på sidan.”

Ur On Natural Selection av Charles Darwin: ”Hence, also, we can see that when a plant or animal is placed in a new country among new competitors, though the climate may be exactly the same as in its former home, yet the conditions of its life will generally be changed in an essential manner.”)

Snabba vyer -- en promenad

Jag har också börjat med hörlurar nu men du manar mig att se. Jag går med Om du tuggar Toy-låten i huvudet och runt det och missar nästan rönnen, vars yttersta blad just börjat slå över i rött. Måste stanna för att se. Var och en sitt eget soundtrack dessa dagar. Hur många mer än jag tror att de är huvudpersoner i en film i någon favoritgenre? Rönnens röda – jag vet inte om det är för banalt eller inte men ljuset är ändå för dunkelt för ett foto. Och jag går vidare medan jag funderar på vilken månad det var som rambutanförsäljerskorna fick Havelock Road att slå ut i tokrött. De sålde durian också men de högarna fastnade inte lika lätt i den mentala bilderboken. Jag sliter upp telefonen i tid för att kolla vad Om du tuggar Toy-låten egentligen heter: Stråkkvintett i E, Opus 13, av Boccherini. Föresatsen att googla rambutansäsongen dör i glömskans töcken. Tyvärr kommer Boccherini att göra den sällskap. Rönnen är redan glömd.

– Vad har du sett på promenaden? säger du förväntansfullt.

Du står framför mig i turkosa kalsonger, i handen en gigantisk hålslev. Jag har inget att tillföra.

– Bilder som är för sköra för att delas, ljuger jag och ditt ansikte slocknar.

(Utmaning: ”Se”)