90-årsdag, morgon

I eftermiddag samlas änkorna. Nu går solen upp. Jag vinkar lamt åt dess bleka skiva, rostar erfaret men darrande två bitar bröd. Allt är enkelt och perfekt. Det är Kimbokaffedag. Jag mäter upp och nynnar som så ofta Anders F. Rönnbloms gamla åttiotalslåt Chimborazos vackra lava... Tänk att man kan! Så länge sen! Då levde alla karlarna. Ja, hade knappt hunnit bli män ens. Och nu är det som om de varit borta så länge. Hela liv. Så här i klump är de ganska mycket att bita i. Så här i klump, som när jag möter de andra änkorna.

Vi är tre änkor. De andra kommer alltid till mig på min födelsedag. Anna och Karin. Vi är krumma men starka i rösterna och runt omkring oss skyn av guddöttrar. Mina guddöttrar. Min födelsedag. Då ordnar de alltid allt. Förr var det mycket båtar. Helsingfors och Riga. När vi orkade. Sen blev det mycket spa, tills Anna fick klåda. Nu åker vi färdtjänst till T-bar på Strandvägen och förbrukar fyra dagars krafter på att äta en god lunch. Mindre slitsamt men inte så stillsamt blir det när vi sen far direkt till Karins lilla skolåda till hus i södra förorterna och slurpar single malt ur hennes autentiska Folkkampanjen mot kärnkraft-muggar. Vi lyssnar på musiken som får oss att vakna: Anders F., förstås, och Allegris Miserere. Berättar gamla historier tills guddöttrarna blir lediga och kommer och tar rätt på oss. De luktar mysk och sandelträ och har mjälla händer. Snart pensionsmässiga är de trots allt ännu som finlemmade flickor. Jag får åka i Lovisas gungande cykelbil till mitt hem vid Hornstull. Det är tryggt som att flyga med en humla. Jag ser för mig hur vi alla går ner för landning, var och en vid sin egen hemstation, litet dragna men mest vakna. Bakom styret en spröd guddotter med starka ben.

Jag suckar lätt till sista slatten latte. Det ska nog gå i år också. Vi är bara tre som levt så långa liv. Som bär vår enorma börda av levda dagar, in i den gryningssol som också kallas döden. Det är som om vi varje morgon kliver in i den. Vi har pratat om det också. Det finns inget vi inte har pratat om. Det är också en börda. Som vi så ofta har sagt.

(Utmaning: ”90-årsdagen”)