Duckar

Av alla syltkakor är antagligen hallongrottorna de mest förföriska. En del hävdar att man ska baka dem på vaniljsåspulver, andra att det ska vara vanlig mördeg. Jag duckar för den debatten också. Är inte bra på åsikter, vill bära allt inom mig, allt. Så aspirerar jag också på att vara författare – men är inte det en undanflykt?

Alltid hållit med den jag sist talat med. Sägs det. Jag har ingen tydlig bild av omständigheterna. För att vara en vindflöjel måste jag väl vara ganska högröstad? Jag kan ta mig ton. Eller hur är det?

Iakttar inte direkt mig själv. Det finns så många andra hjärnvindlingar att skåda in i. Ja, det är hjärnvindlingarna jag är mest intresserad av men jag uppskattar också att betrakta människors olika rörelsemönster. Det gåtfulla i en strykning över håret kan slå mig. Det hänförande i en skarpt vinklad armbåge. Du förstår.

Det kanske var så här att hallongrottorna uppfanns i en kaktävling i, säg, Året Runt, och att tävlingsreceptet, originalreceptet, innehöll vaniljsåspulver – kanske med det hemliga syftet att kakan skulle sticka ut extra mycket, förefalla djärv. Sen har husmödrar under årens lopp genomskådat kuppen och kommit fram till att det går lika bra med mördeg på vanligt vis.

Det kan också ha varit tvärtom. Eller på ett annat sätt. Jag är inte så intresserad som det verkar. Uppskattningsvis halva min tid ägnar jag åt teorier om företeelsers uppkomst, teorier som jag genast förkastar om företeelser som egentligen inte berör mig. Jag följer helt enkelt den inslagna vägen från universitetet: skriv aldrig uppsats om något du brinner för – då har du inte rätt kritiska avstånd för att kunna kamma hem högsta betyg.

”Brinn aldrig för något”, skulle man också kunna säga men det är en onödig uppmaning till någon som jag. Någon som tvekar inför utmaningen att göra klart för sig själv om han älskar hallongrottor eller ej. Medan åren går. Medan klockan tickar och slår.

(Utmaning: ”Syltkakor”)