Utmaning 85 Han som står bredvid

Nu har han gjort det igen. "Igen" och "igen" - det är alltid något nytt. Nu är det en stor portal i trä på södra infarten, alldeles invid hans egen villa, vars staket smyckas av hans egenhändigt utsågade måsar. Den är olivgrön, portalen, och längst upp står det "Välkommen till Daltuna - 25 000 inv." Jag ska här varken beskriva eller uttala mig om portalen. Det räcker att säga att den är grön. Det har jag redan sagt. Och vidare?

Jag är inte avundsjuk. Oh, nej. Min konst ger mig en tillfredsställelse han aldrig skulle förstå. För mig går inte livet ut att hamna på framsidan av Daltunabygden i tid och otid. Jag trakteras ej av det storvulna eller det halvjästa. Och Daltunabygden har ingen egentlig kulturbevakning. Det sorgliga är, att på en så här liten ort tas ofta det vana för det sanna och den som skriker högst får den största astrakanen. Så kommer det alltid att vara.

Men jag bidar min tid. Ödmjukt väntar jag. I en gränd i Gamla Stan finns ett litet galleri som heter Nationalgalleriet. Där kan jag tänka mig en enkel utställning vad det lider. En blänkare i På Stan. Det smäller ändå högre än att bli utfläkt i Daltunabygden. Ingen kommer att ha hört talas om mig i Stockholm, förstås. Där kommer de också att se min konst för vad den är.

Sen vet jag inte vad som händer. Jag är inte den som stöper drömmar. Men jag vet att Daltuna kommun kommer att komma krypande. Be om en utsmyckning. Och jag ska artigt säga att jag tyvärr inte kan hitta tiden. Men att de gärna kan återkomma. Så ska jag säga.

Två konstnärer är en för många på en liten ort. Och lika bra är det. Så pressas den sannaste, mest ödmjuka, den som alltid stod vid sidan, att visa upp sig på en mycket större arena. Det är ett kall, och det är mitt.

(Utmaning: Skriv om något grönt)

Utmaning 78 Hörspel i fyra korta akter

Flickan (på tunnelbanetåg i Stockholm mellan stationerna Stora Mossen och Alvik):
- Å han ba: ja dör ba.
- Gubben?
- Aaaa.
- På bänken?
- Aaaa.
- Gu va spooky!
- Amen haja, de va på riktit!

Modern (i brev till klassföreståndaren):
Jag är rädd för att Terese traumatiserats svårt av att ha närvarat när en äldre herre hastigt gick ur tiden på en bänk i Vasaparken. Var mild mot henne om hon inte förmår följa undervisningen.

Fadern (i telefonsamtal till pastorsexpeditionen):
-Inte ert bord? Inte ert bord? Tillåt mig då undra vad som är ert bord dessa dagar? Vart ska jag vända mig med mitt yrkande? Ett fjortonårigt barn ska inte behöva bevittna dödsfall ute i det fria och om så sker ska hon kompenseras av berörd myndighet. Eller motsvarande. Och det måtte väl för helige Josefus vara ni!
- ...
- Nähä inte? Det får vi allt se!
- ...
- Vi yrkar på ersättning motsvarande halva begravningskostnaden för min dotters räkning. Notera att familjen ombesörjt insamlandet och iordningställandet av en bukett vilda blommor som lagts på platsen för dödsfallet. För detta kräver vi ingen ersättning.
-...
- Nähä inte? Det får vi allt...

Brodern (sammanbitet för sig själv):
- Inte ens liljekonvaljjävlarna plockade hon själv, det slöa aset!

(Utmaning: En bild att skriva till)

Utmaning 72 Fyndet på förstubron

Det var inget speciellt med lådan, utom att den var gigantisk och stod placerad på förstubron till min lilla stuga. Inte för ett ögonblick fick den mig att associera till spädbarn i koltar märkta med kronkrönta monogram - den var helt enkelt för stor. Hiskeligt stor. Dessutom brukar de kronkrönta vila i korgar. Dessutom är chansen att få tag på en prins eller prinsessa i förklädnad åtskilligt mindre om man inbillar sig att det är fråga om en tronföljare eller -inna redan när man öppnar paketet. Man ska vara så att säga oskuldsfull.

Full av bristande förväntan öppnade jag lådan. Där fanns en bal med hushållspapper. 64 rullar. Dubbelt. Extra sugande. På bipacksedeln stod det: "Välkommen som kund hos Pappersknallen". Ja, och så några siffror, förstås.

Nu har jag sextiofyra hushållspappersrullar. Med dem kan jag bygga ett tunnelsystem som är tretton och en halv meter långt, till båtnad för mössen. Jag känner mig full av iver. Jag har inte räknat på om jag kan svepa in min stuga i papperet. A la Christo. Jag känner mig dum medsamma jag försöker. Däremot har jag uppskattat ungefär hur lång tid det kommer att ta för mig att konsumera upp allt papperet. Cirka tjugofem år. Det är praktiskt, det där med tunnelsystemet, för med det ser jag lätt när jag ska göra en ny beställning hos Pappersknallen. När det är en meter tunnel kvar, börjar det brännas - då är det vid pass två år kvar tills jag står med mitt sista tomma lilla papprör.

(Utmaning: Skriv om vad du (eller din huvudperson) hittar i lådan som placerats utanför dörren!)

Utmaning 66 Through the Passage

I want to know how a Songline works. I want to strip naked and enter the parallell Universe of the Dreamtime, where the ancestors live. Their ancestors. Not mine. I have to turn to fellow human beings on the other side of the world in order to know how to sing the land again. Going on a walk-about is the pivotal rite of passage. The doors to the Dreamtime should never be closed again. The passage is open. Swinging doors into the land of no excuses. The land of dream, creation, psychosis. The mystic land which lies all around us.

How do I know that not all land once was sung? Sometimes, in my clearheaded nights of insomnia, I see my ancestors rise from out of the ground even here. Disoriented finns, little people; the conquerors of inland Scandinavia were the lowliest of the lowly. If my Songline exists it was sung by them. My line, which wiped out the original lines of those to whom the land belonged, because they didn't own a sliver of it.

(Utmaning: Ta ut den tredje boken från höger på tredje hyllan i din bokhylla. Slå upp sidan 33. Läs och skriv av den tredje meningen. Slå ihop boken och skriv en helt egen fortsättning. )

Den bok jag hittade var Songlines av Bruce Chatwin.

Utmaning 63 Livet då

Den var så oskuldsfull, vår uppväxt på 2000-talet. På sommarlovet satt vi hela förmiddagarna och spelade World of Warcraft, medan mamma sådde spenat i en bård kring potatislandet. Lugn och reflektion.

På eftermiddagarna drogs vi obönhörligt till stora landsvägen, där vi satte oss i vägrenen och messade de passerande bilarnas registreringsnummer till våra vänner längre uppåt landet. Om vännerna inte såg samma bilar, bevisade det att bilarna svängt. Sådant var roligt att veta.

Om kvällarna öppnade vi våra stora Excelblad, förde in den senaste bilstatistiken. Ibland tog vi någon timme World of Warcraft igen. Ja, det var ett annat liv på den tiden. Mer sansat.

(Utmaning: En bild att skriva till)

Utmaning 62 Extrautrustad

Det var min väninna som bävande och i hemlighet visade mig annonsen, som hon klippt ut ur en kvällstidning. "Bli hermafrodit över en natt!" stod det. Jag var inte inkännande och lyhörd.
- Men då skulle du ju ha snopp!! sa jag.
Hon nickade bara. Andlöst.
- Är du någon sorts transperson? frågade jag.
- Nej, jag vill ha båda, viskade hon.
- Du fattar väl att du inte kommer att kunna befrukta dig själv?
Jag förstod redan hur det skulle komma att bli. Jag skulle bli tvungen att följa med henne. Vissa människor vill dela sina intimaste upplevelser med andra.

Kliniken, i alla fall väntrummet, gick i oxblod. Oxblod, trärent och vita orkidéer. Ingreppet skulle ta ett tag. Det är svårare att göra en snopp än en snippa. Jag slog mig till ro med ett av klinikens marknadsföringsmaterial. Glättat papper och många sidor. Det gick upp för mig att de verkligen inte bara höll på med genitalier. Jag fann mig mer och mer engagerad. Spontant reagerade jag med viss hänförelse på att få ett extra bröst inopererat mellan mina två befintliga. Jag försökte utröna varför men gick bet. Så, på sista sidan, hittade jag mitt öde, min chans:

"Få äntligen ögon i nacken!", stod det.

Nej. Jag är inte paranoid. Men jag vill gärna kunna ha sikten klar åt alla håll när jag petar mig i näsan. Dessutom är jag ibland bisittare åt min åldrige far när han jagar älg.

På torsdag skall jag få min operation. Jag har bara råd med ett öga. Ett blått ska det bli, inopererat i hårfästet. Jag föreställer mig att kanten av hår - jag är kortklippt - ska rama in det snyggt, som ett stort och buskigt ögonbryn.

(Utmaning: Skriv om en kroppsdel som du - eller din påhittade person - skulle vilja ha fler av)

Utmaning 61 Tysta Annika

"En tyst, grå mus" tänkte jag.
"Kaxig med ful väska", tänkte Annika.
Det var på stationen i Linde vi träffades. Det var på vårterminen i tvåan, introduktionshelg, nu skulle jag äntligen få sommarjobba på det mytomspunna Uskavi. Jag kände mig som fisken i vattnet redan vid folkabussen på stationen. På den tiden kunde jag känna mig så utan att ha något som helst fog för det.

Några skulle komma söderifrån om en halvtimme. Vi slog ihjäl tiden med allmänt prat, jag och de två äldre tjejerna som kom och hämtade. Den ena hette Ninni. Ninni Skagerlid. Finlemmad och klok. Henne skulle jag komma att tycka mycket om. Den andra såg jag knappt. Ännu hade hon inte yttrat ett ord efter att hon presenterat sig: "Annika" hade hon sagt liksom omständligt, som om det låg mer i namnet än man kunde ana. Därefter var hon tyst. Fnissade ibland när Ninni Skagerlid sa något.

På väg mot Uskavi, kursgården där vi skulle börja jobba så snart skolan slutade, svarade Ninni vänligt på en fråga:
- Nej jag ska sluta. Jag är här bara medan lägerskolorna varar.
Jag försökte hålla masken. Sa tillkämpat:
- Du då, Annika?
- Jag blir kvar, sa hon tyst i framsätet.
- Kul.
Halva hjärtat var inte med.

Den helgen var första gången jag fick smak för selleribiff. Ninni Skagerlid hade lagat. En skiva rotselleri, panerad, lagom stekt. Jättegott. Annika såg jag knappt skymten av, ens om vi satt vid samma bord. Alla andra sommarjobbare i min ålder var antingen halvt utvecklingsstörda eller från Tibro. Jag hakade inte fast i någon.

När jobbet väl började, var Ninni borta men det var några andra intressanta typer där i stället. Janne och Teddy. Hel-lena från Knivsta.

Det tog bara till midsommar innan Annika och jag fann varandra. Det var när vi bar träd åt Hel-lena. Hel-lena ville ha ett träd, vi ville ge henne ett. Inte kunde vi ana att husmor vikt de stora höganäskrukorna till saftsoppa och kräm. Vi hade vikt en av dem för ett träd. Ett träd vi grävde upp enligt konstens alla regler.

Om man plockar ettt träd tillsammans i midsommarnatten, är det svårt att inte bli vänner för livet. Den tjugonde mars kommer Annika och hälsar på mig. Då är det snart tjugoåtta år sedan vi sprang runt och larvade oss på ängarna kring Uskavi under den ljusa,ljusa natten.

Utmaning 60 En lappad dröm

De har hållit på i månader, mor och Lovisa. Först ritade Lovisa sin balklänning på några bildlektioner, omständigt och med många skisser. Sen fick hon hjälp av textilslöjdsfröken att klippa till mönsterdelarna i tunt, frasigt papper. Hon rullade ihop dem fint och tog hem dem. Tygen hade hon redan valt för länge sedan på Sidencarlsson, en tunn organza i turkos och ett underbart råsidentyg som skiftar. Mor säger att varpen och inslaget är i olika färger. Det är nästan två klänningar, för organzan ska vara ovanpå rådsidenet. Hon har varit så försiktig när hon har sytt. Mor har hjälpt till, förstås. Nästan varenda kväll i maj har symaskinen varit framme på köksbordet. Det svåraste är ringningen. Klänningen har bara ett axelband, som Kate Winsletts på oscarsgalan. Hon kommer att se ut som om hon är på oscarsgala. Hon kommer att vara vacker, med sitt buffelbruna hår i svinrygg och några klädsamma lockar kring ansiktet. Och klänningen!

När hon kommer hem från skolan tar hon fram den och stryker över tyget, känner hur organzan glider över råsidenet. Ja, hon provar den också, fast mor har avrått henne. Mor är rädd att det ska komma fläckar. Men Lovisa är försiktig. Ändå vill hon inte visa mor att hon provar. Det är en privat ceremoni framför spegeln i hennes rum. En hyllning till hennes vuxenblivande. Nu går hon ut nian. Hon ska gå mediegymnasium. Hoppas på att bli journalist, jobba med teve. Hon sitter faktiskt och mimar framför spegeln, som en barnunge, iklädd den turkosa drömmen. Är så inne i sina fantasier att hon inte hör att någon kommit hem.
- Lovisa! ropar pappa.
Hon rycker till. Flyger upp. Det hörs ett underligt krasande. Klacken har hon haft på balklänningens fåll. Hjärtat seglar upp i höjd med tonsillerna. Det är inte sant. Det har blivit en lång reva i organzan, den går långt ovanför knät.

Far hittar sin stora flicka i sängen, gråtande. Så också mor, några timmar senare. Tröst finns inte. Tyg finns inte. Tid inte heller, och knappt råd.
- Vi får lappa, säger mor. Jag ska göra det riktigt fint.

Visst är hon fin på balen. Det är säkert ingen som märker något. Mor har gjort ett bra jobb. Men för Lovisa är drömmen förstörd. Det blir ingen Oscar, klänningen är bara en klänning och hon undrar om inte det enda axelbandet ser litet vulgo ut.

(Utmaning: Skriv om att lappa ihop)