Förstår inte

Det är många år sen nu och skymning. Vi står i en förvildad berså. Det är jag och Mia och Nilla och deras medvetna kamrater. Jag försöker verka cool och mystisk. Jag vill vara som de. Det är inte lätt. Alla är minst tio år yngre än jag och jag är sjuk. ”Försök med Markus!” säger Mia. ”Han är en mycket läkande person.”

Det tar ett tag. Sen drar jag hem till Stockholm. Det är gångavstånd till Markus' mottagning. Markus är en liten gnom, defensiv om sina holistiska övertygelser. Det defensiva gör mig nervös. Jag står i mina rutiga byxor som katten har rivit trådar ur och försöker utstråla klientskap. Han vill vara vän och jag är så trött. Det är något fel på målarfärgen i taket på hans etta. Den hänger lös i stora sjok. Dem betraktar jag när vi idkar slött sexualumgänge vid några tillfällen. Alltid hos honom. Alltid under detta tak. Jag förstår inte vad meningen är med någonting.

(Utmaning: ”Läkande”)