Stumhetens rop

Ja, läsare, jag kommer att överge också er, ty det finns en tystnad som bett om sin närvaro, och det med sådan styrka att man inte säger nej. (En mening i sista stycket av Skimmer av Göran Tunström)

När lyssnar du till stumhetens rop, som först kommer till dig ur trädkronorna och ur snäckorna på stranden, sen ur själva myllan och ur maskarnas dån? Ja, det är i allmänhet ur naturen hon ropar men när du vant dig kan du höra henne överallt, ur tegelstenarna, inte minst, och ur bensinpumparna när de står vilande på OK och på Preem. Det är till dig hon riktar sig, stumheten, och du vet det så väl. Känner dig lyckad, rentav, lyckad och liksom sann, när du stillnar en minut nu och en stund då. Me-di-ta-tion, bevars. Tystnad. Inre samling. I de stunderna känner du att du har nått dit du är ämnad att gå och du njuter, njuter enkelhet, tystnad, vakenhet, ro. Sen går du direkt och skriver en krönika om tystnadens helande kraft.

Ja, du har rätt. Du har gått dit du är ämnad att gå. Men inte för att smutta, snutta, ta dig en slurk. Du skulle stanna där, i tystnaden. Dricka bägaren i botten. De som sett den botten har aldrig förmedlat hur den ser ut eller förnims. Och du är så rädd, så rädd, för att beträda obenämnd erfarenhet. Tystnad.

(Utmaning: ”Ta en bok. Välj en slumpmässig menig i slutet av boken. Skriv en text baserad på den. Ange gärna vilken bok du valt.”)