Resa med Anna K

Det går inte att sitta på ett tåg i vintermörkret utan att tänka på Tolstoj och olyckliga kvinnor, olyckliga familjer, en olycklig mänsklighet. Där! Vem gick förbi? Frasandet av en stärkt svart burgunderspets...Var det inte Anna Karenina själv? Något klirrar. Det är en gammaldags vattenkaraff i sin hållare. Något sådant finns överhuvud taget inte på X2000. Kommer ni ihåg? Folk som fick åka med ögonbindlar för att de blev så åksjuka i de doserade kurvorna. Mänskligheten vänjer sig. Olyckan breder ut sig, trots att de olyckliga som var utan ID sorterades bort redan före sundet.

Det går knappt att sitta på ett tåg i vintermörkret utan att klottra i ett block. Tåget har förstås WiFi men han är konservativ på vissa punkter. På resa ska det vara olinjerat kollegieblock, storlek A5, samt möjligen en pocketbok men helst Kupé, SJ:s egen tidning. Godtycklig lättsamhet tjusar honom ibland. Han borde prenumerera på Hemmets Veckotidning.

Det går sällan att sitta på ett tåg i vintermörker utan att slösa pengar på svindyr bira. Drivet och skoningslöst tecknar han en människoskock på marsch, på marsch mot en löpsnara i motljus. Den fuktiga ringen från en ölburk blir som ett sigill, där partiklar från hans mjuka blyerts simmar. Det frasar åter från en punkt snett ovanför hans öra. Han tittar hastigt. Det är förstås inte hon men tåget saktar in och stannar. Nästa stund han förmår registrera står han på perrongen, huttrar i bara skjortärmarna och fördömer sitt storhetsvansinne. Varför ska han behöva dra hela mänskligheten med i fallet? Han kan försvinna utan störa mer än han skulle göra om han drog korken ur en flaska. Plopp. Och ingenting skulle förändras. Ingenting.

(Utmaning: ”Tåget saktade in och stannade”)