Inte att föredra

Klockan slog ett. Vi skulle återsamlas i plenum. Glömsk av allt stod jag i hissen, som vi stannat mellan sjätte och sjunde våningen, och lät mig ätas rå av den burkinske delegaten, en piggögd, kortvuxen man i vältrimmad kostym.

Detta hade väl inte gjort så mycket om det inte vore så att det just klockan ett var meningen att jag skulle föredra den globala styrelsens grannlaga förslag om utfasningen av Seychellerna som programland.

Efter fadäsen blev jag prompt och utan misskund utmanövrerad från den globala styrelsens exekutivkommitté. Burkiniern for tillbaka till Ouagadougou med en fjäder i hatten, utan att höras av vidare. Något annat var kanske inte att vänta men jag närde ett eklatant och egenartat hopp.

Kvar stod jag med skammen. En annan händelseutveckling hade varit att föredra.

(Utmaning: ”föredra”)

Blanda

Jag tror ännu mer på cross-over när det gäller människor än när det gäller mat.

(Utmaning: "Blandning")

Om pilgrimer och hundägare

Jag skaffade hund för att minnas att livet är en vandring. Böjd nacke, gummistövlar plöjande genom gula löv. Leran. Aningen av en brun kåpa med smutsad fåll, snäckskalet som dunsar mot bröstet – i en annan tid, kanske en annan verklighet. Själens glada pilgrimsgång. Ja. Glädjen. Och all leran.

Men hunden dog och jag skaffade ingen fler. Vandringshågen var inte stillad, det var inte det. Det var det att man aldrig kom någonstans. Även en skogspromenad, aldrig så lång, slutade där den började, vid den egna ytterdörren.

Pilgrimen lär sig inte varenda trädstam och ginsthäck i närheten av huset.

Överallt där pilgrimen går är det nytt. Vackert – kanske, plågsamt – säkert, farofyllt – ibland. Och nytt. Nya frukter, nya fält.

Hundägaren som kavar genom leran på en pliktskyldig promenad ser kanske på pilgrimen som passerar med samhörighet men aldrig tvärtom. Aldrig tvärtom.

(Utmaning: ”gå”)

Strand

Blästrad fin och vit av sanden

fin och vit på stranden

fin och skynke som ett segel

– turkost mot allt det blåa –

seglar, fint och självklart

en omöjlighet som smattrar

du en möjlighet som snattrar

med mig många långa steg

här i sanden. Men på stranden

har solen dalat – plums!

Och det vita fina

svider och

är rött.

(Utmaning: strand)

När jag står på trappstenen och tjuter

När jag står på trappstenen och tjuter tänker jag på mosters förmak, plyschgardinerna, draperingarna, dammet – tänker jag på dammet eller på dammvippan av strutsplymer? Jag tänker på dammvippan som jag närmast religiöst för från veck till veck i den bordeauxfärgade plyschen. Religiöst – jag tror på det borgerligt ombonade. Inte på det här. Inte på grässlätten, det skavt gråröda i panelen på huset, den magra hästen, den alltför blyga potatisblasten. Potatiskål'n säger vi häruppe. Till och med språken stångas mot varandra, mosters fina, mammas grova. Som om mamma vore uppväxt här och inte i en skollärarbostad.

Moster är min tursläkting. Moster som gifte sig uppåt (mamma gifte sig uppenbarligen neråt), moster som inte törs ta i mina vilda syskon med tång men som älskar mig som har läshuvud och kan föra mig. I precis en termin har jag bott hos moster nu, varit en i familjen, knappt ens märkt att jag haft ett litet städbeting också. I precis en termin har jag slipat min själ. För att höra dit? Eller för att slippa höra hit? Det är inte nödvändigtvis ett och detsamma. Jag har slipat min själ och rösten är själens spegel. Jag säger inte längre potatiskål när jag nu kommer hem på ferie. Jag säger inte potatiskål och får bannor för det. För det och för annat. Nu har jag fått spö med strigeln av mamma och hon har randat mig så hårt att jag fortfarande efter flera minuter skriker utan vila. Hon skrek också medan hon slog. Hon skrek:

Vi schläng int fö'an. Aldrig att vi schläng fö'an.

Hon var rasande. Hade kommit på mig med vad som för henne måste ha sett ut som ett vansinnesdåd: jag hade slängt en hel brödlimpa. Döm om hennes förvirring när jag inte bara erkände detta outgrundliga beteende utan började argumentera för det. Ivrigt: Men mamma, det var visserligen bara små mögelfläckar på brödet men mögelsporerna finns i hela limpan och de är farliga. Ny kunskap att stolt sprida. Krock mot stolt moral: att aldrig slänga mat. Jag förstod alltihop. På några månader hade jag blivit en annan. Som den som stod mellan två kulturer var jag den som förstod mest. Jag var tvungen att förstå och förlåta mamma som man förstår och förlåter ett barn, en mindre vetande. Det som fick mig att tjuta så att röken stod ur munnen på mig var kanske mindre själva rappen och mera en levandets ödslighet jag nu flyttat in i som var som att bli vuxen alldeles för tidigt.

(Utmaning: ”Mögel”)

Oidiomatiskt

På ett sätt är du väldigt bra på svenska. Du har tagit dig sen den gången du bad mig vattna dina blommor genom att säga: ”Du ska sätta vatten i gräset”. Nu är ditt ordförråd enormt och du envisas fortfarande med att uttrycka dig personligt, även när jag träder in i syrummet dagen före vårt bröllop och ertappar dig med att slå in något litet i vackert marmorerat papper. ”Vad är det där?” säger jag oskyldigt fast du hastigt gömmer det bakom ryggen. ”Vät inte din näsa!” fräser du och rodnar.

(Utmaning: ”blöt”)

Ingen titel

Träd varsamt. Slut tårna

om myllan i varje steg.

Jag lämnar dig här

att lyssna till sniglarna.

Hur de hukar för din ankomst.

(Utmaning: ”träd”)

Ge av din förmåga åt litteraturen!

Skänk åt den fege en hingst. Den står ungefär mitt i mammas bokhylla, på M, och titeln lockar så mycket att jag vet att jag aldrig kommer att läsa den. Jag läser sällan böcker från mammas bokhylla, det är för mycket Stilla flyter Don och Den goda jorden, jag tänker att de äger en långsamhet jag inte mäktar med, en sådan där långsamhet som mamma tycker är... tjusig. Men Skänk åt den fege en hingst! Jag tror att det kan vara något i stil med Isaac Bashevis Singer, som jag heller aldrig läst. Mustigt? Mustigt. Klezmer och en outplånlig sorg.

Så kan man stå vid en bokhylla och låta associationerna ta en utan att man ens har rört vid böckerna, än mindre läst dem. Man kan rentav, om man har mycket tid för slöa reflektioner, känna det som om man kan böckerna. Man erkänner beredvilligt att man aldrig läst dem men utifrån titeln och kanske bokhyllan boken står i känner man den.

Försök:

Natt klockan tolv på dagen.

En flykting korsar sitt spår.

Försök med ett århundrade.

Kärlek i kolerans tid.

Fadder Teiresias vår.

En handfull på måfå. Nu ger vi oss glatt på att skriva berättelserna (om vi inte fuskat och redan läst dem). Åtminstone baksidestexterna. Om vi låter våra själar riktigt slå sig till ro, blir det inte ett famlande i intet efter ord och begrepp, utan det blir som att avtäcka någonting hos oss själva från damm och rost och spindelväv. Så. Gnugga vidare och se: du kan och känner Fadder Teiresias vår!

(Utmaning: ”donera”)