När jag står på trappstenen och tjuter

När jag står på trappstenen och tjuter tänker jag på mosters förmak, plyschgardinerna, draperingarna, dammet – tänker jag på dammet eller på dammvippan av strutsplymer? Jag tänker på dammvippan som jag närmast religiöst för från veck till veck i den bordeauxfärgade plyschen. Religiöst – jag tror på det borgerligt ombonade. Inte på det här. Inte på grässlätten, det skavt gråröda i panelen på huset, den magra hästen, den alltför blyga potatisblasten. Potatiskål'n säger vi häruppe. Till och med språken stångas mot varandra, mosters fina, mammas grova. Som om mamma vore uppväxt här och inte i en skollärarbostad.

Moster är min tursläkting. Moster som gifte sig uppåt (mamma gifte sig uppenbarligen neråt), moster som inte törs ta i mina vilda syskon med tång men som älskar mig som har läshuvud och kan föra mig. I precis en termin har jag bott hos moster nu, varit en i familjen, knappt ens märkt att jag haft ett litet städbeting också. I precis en termin har jag slipat min själ. För att höra dit? Eller för att slippa höra hit? Det är inte nödvändigtvis ett och detsamma. Jag har slipat min själ och rösten är själens spegel. Jag säger inte längre potatiskål när jag nu kommer hem på ferie. Jag säger inte potatiskål och får bannor för det. För det och för annat. Nu har jag fått spö med strigeln av mamma och hon har randat mig så hårt att jag fortfarande efter flera minuter skriker utan vila. Hon skrek också medan hon slog. Hon skrek:

Vi schläng int fö'an. Aldrig att vi schläng fö'an.

Hon var rasande. Hade kommit på mig med vad som för henne måste ha sett ut som ett vansinnesdåd: jag hade slängt en hel brödlimpa. Döm om hennes förvirring när jag inte bara erkände detta outgrundliga beteende utan började argumentera för det. Ivrigt: Men mamma, det var visserligen bara små mögelfläckar på brödet men mögelsporerna finns i hela limpan och de är farliga. Ny kunskap att stolt sprida. Krock mot stolt moral: att aldrig slänga mat. Jag förstod alltihop. På några månader hade jag blivit en annan. Som den som stod mellan två kulturer var jag den som förstod mest. Jag var tvungen att förstå och förlåta mamma som man förstår och förlåter ett barn, en mindre vetande. Det som fick mig att tjuta så att röken stod ur munnen på mig var kanske mindre själva rappen och mera en levandets ödslighet jag nu flyttat in i som var som att bli vuxen alldeles för tidigt.

(Utmaning: ”Mögel”)