Om pilgrimer och hundägare

Jag skaffade hund för att minnas att livet är en vandring. Böjd nacke, gummistövlar plöjande genom gula löv. Leran. Aningen av en brun kåpa med smutsad fåll, snäckskalet som dunsar mot bröstet – i en annan tid, kanske en annan verklighet. Själens glada pilgrimsgång. Ja. Glädjen. Och all leran.

Men hunden dog och jag skaffade ingen fler. Vandringshågen var inte stillad, det var inte det. Det var det att man aldrig kom någonstans. Även en skogspromenad, aldrig så lång, slutade där den började, vid den egna ytterdörren.

Pilgrimen lär sig inte varenda trädstam och ginsthäck i närheten av huset.

Överallt där pilgrimen går är det nytt. Vackert – kanske, plågsamt – säkert, farofyllt – ibland. Och nytt. Nya frukter, nya fält.

Hundägaren som kavar genom leran på en pliktskyldig promenad ser kanske på pilgrimen som passerar med samhörighet men aldrig tvärtom. Aldrig tvärtom.

(Utmaning: ”gå”)