Vansinne, vår

”Att smuts kunde betraktas som ett skydd, en värnande hinna över kroppens mjuka hud och sårbara inre, var inte helt ologiskt.” Karin Johannisson: Livets gränser – Födelse, sjukdom och död 1750 – 1900 ur antologin Bryta, bygga, bo – svensk historia underifrån.

Våren andas tungt i mig och runt mig och jag rämnar. Varje år denna smärta, liksom präglad i musöronen, eller utskvätt som kalkaktiga fläckar av förgängliga vitsippor. Liv som återvänder och luktar precis som död, vår efter vår. Outhärdligt. Eruptioner av det. Jag rämnar, rivs upp; retirerar sen in i min gamla grotta där jag smetar mig med ruttna löv och humus. Min enda barriär mot ljuset, mot det som förkrossar, men den hjälper föga. Just när jag kladdar, kanske, men sedan är jag mest bara kall. Skymningens utdragna, genomlysta plåga och jag darrar fastklamrad vid mig själv. Sen mörker äntligen och jag smyger över gräs och grus mot huset. Det enda som hjälper är en lång, varm dusch. Sen börjar alltihopa om igen.

(Utmaning: ”Ta en bok. Slå upp valfri sida mitt i boken. Välj en mening och skriv en text baserad på den. Berätta gärna vilken bok du valt.”)