Geniet

Vi var aldrig älskande, tror jag, men vi gick i samma klass på högstadiet – glåmigt sjuttiotal, suspekta byggnadsmaterial och begagnade snusar i taken. Portionssnus var inte uppfunnet. Ingen av oss snusade heller. Du spelade klarinett, klarinett och piano, och jag var tjej. Ja, jag spelade också klarinett men inte på din nivå och jag var förtjust i genier. Därför, kanske därför, har jag kvar affischen du gjorde strax innan vi slutade nian. Du hade fått tag på en tom affisch från kyrkan i Steghärad, som ligger alldeles utanför stan. Där hade du präntat med grön spritpenna: ”John Larsson framför Toccata och fuga i d-moll”. Du var insnöad på Bach. Nedanför var den stiliserade kyrksilhuetten och ”Steghärads kyrka” i sans serif och allra längst ner, med dina bokstäver: ”Annandag påsk 2014”. Året vi skulle fylla femtio.

Högre eller längre sträckte sig inte dina drömmar. Jag bannade dig för det men du sa bara långsamt:

– Orgeln i Steghärad är inte alls dålig. Svårspelad men inte dålig.

Nej, vi var aldrig älskande men jag tyckte om pianisthänder med fjun runt knogarna. Du började på musikgymnasium någonstans och vi tappade kontakten, förstås. Men jag har alltid spanat på affischerna, verkligen förväntat mig att du ska dyka upp som solist. Jag har fått min mamma att fråga din mamma varje gång de träffas på stan. Så jag vet.

Jag undrar om det hade blivit annorlunda om du hade gått över till orgel, som jag är säker på att du helst velat.

Du var så sluten i ansiktet när du spelade klarinett. Du var ekvilibristisk, javisst, men jag tyckte alldeles för sällan att det egentligen var vackert.

Och du började supa redan när du gjorde lumpen i musikpluton 1983-84. Tårar strömmade nerför Anita Larssons vida ansikte på Storgatan i vår lilla stad, när hon stod mitt emot min mamma många år senare och berättade. Det är din enorma begåvning som gör att du fortfarande kan jobba, hävdade hon, och jag vet att det inte bara är en lögn hon klamrar sig fast vid.

På annandag påsk 2014 gör jag en pilgrimsfärd till den stad i Sverige som har den minst betydande symfoniorkestern. Tårar rinner nedför mitt ansikte när jag hör Mozarts femtonde symfoni, som avslutar konserten. Mina taffliga öron kan inte urskilja tredje klarinetten men jag vet att du spelar väl, bidrar till att ge stadga åt verket. I famnen ligger min relik, den hoprullade affischen. Jag sitter i mitten av en bänk, kan sitta kvar länge när allt är över.

Jag skulle inte ha känt igen dig om jag inte vetat att du skulle vara där. Vet inte om jag kommer att göra det på nära håll, heller, men efter en stund i bänken har jag fattat beslutet. Affischen gömmer jag knöligt hopvikt i innerfickan och jag går mot personalutgången. Jag vet inte vad jag ska säga. Du kan redan ha gått. Jag vet att jag inte ska konfrontera dig med några drömmar från förr. Sånt beteende har jag plötsligt vuxit ur. Jag ska bjuda på en kaffe – jag vet att du är nykter alkoholist – och vi ska tala om musik eller om konst eller om vår gamla hemstad eller om vad som faller oss in. Vi ska mötas utan fjättrar.

(Utmaning: ”Framför”)