Wonderful Rose of Love (2)

'Twas night in a garden enchanted,

As under the star-lit sky

We lingered amidst the sweet roses,

And whispered a soft good-bye.

I dream of your kiss divine,

And I know that your pure heart is mine.

You were just a poor common soldier

Off to a meaningless war.

Yes, war is devoid of meaning –

I didn't realize that before

You made me eat that rose

And the garden around us froze.

(Bildutmaning från Flickr: http://www.flickr.com/photos/brizzlebornandbred/12029710956/sizes/z/in/photostream/ )

Embryonalt

Mamma, du svävar, en klocka av dunkel över mina distinkta ögonbryn, där du läser mig hårstrå för hårstrå. Om nätterna viskar du: du väntar... på någon... på mig! Jag griper efter fosterhinnan, vill säga dig att jag är här, det är vi, det är såhär vi ska vara, vi, så nära, i din klocka av dunkel. Men så kan jag inte nå dig och du pratar om annat. Om en far. Om små. små plagg av tyg, Om köld och hetta, om fara, om gryning, och åter detta: Kom till mig! Kom snart! Så vi kan leka mera. Jag smeker mig över pannan, generad av din okunskap. Vi är här, svävande. Det här är allt. Om det funnes, det du kallar värld, skulle väl jag ha någon kontakt med det.

(Utmaning: ”Tillit”)

Vi får måla

Vi får måla allting vitt: väggarna och taket men inte speglarna och fönstren. Till taket har vi en lång stång som vi sätter på rollern. Extra lång, för vi är bara sju år. Fast Jamaica är sjuochetthalvt. Det är Jamaica, Louise och jag som målar. På verandan sitter Jamaicas farmor. Hon har en blå klänning och mustasch och röker pipa. Klänningen går till golvet, nästan. Till vristerna. Det droppar när vi målar taket men det gör ingenting, för Jamaicas pappa har täckt hela golvet med papper och tidningar. Var femte sekund gnäller det till ute på verandan. Det är när Jamaicas farmor gungar på gungstolen. Hon sitter tyst och gungar och ryker ur munnen. Hennes ögon är som Tintins, små svarta prickar bara, och de ser långt, långt ut i skymningen som också blivit svart.

– Vad ser hon på i mörkret? andas jag i Jamaicas öra och Jamaica frågar tillknäppt:

– Vem?

– Din farmor, förstås!

Då tränger Louise in i samtalet, Louise med vita ränder i sitt hår, som en slöja:

– Jamaicas farmor är konstig!

Och på samma gång, alldeles då, står tanten i dörröppningen, hon som satt i gungstolen nyss, och stolen gnäller, den gungar fortfarande och hon säger... Jamaicas farmor säger med en röst som inte alls är grov:

– Du anar ej, mitt barn, med vilken mildhet det går att uttala de ord du sade nyss.

Nej, rösten är som Dinos panflöjt och hon hinner inte säga orden förrän hon sitter igen i stolen, som aldrig tappar rytmen, gnäller dubbelt eller så. Jag målar taket invid fönstret mot verandan, ser tydligt hennes nackhår och röken och funderar på om hon vuxit eller krympt med det hon sagt. Jamaica slabbar friskt i mitten av rummet och Louise torkar snart näsan och går hem.

(Utmaning: ”Konstig”)

Lose-lose

För mer än tjugo år sedan lämnade Ingemar Unge Dagens Nyheter och började på tidningen Vi. Han skrev sämre när han skrev mindre – Vi var ju inte dagstidning – och Namn och Nytt-sidan i DN blev aldrig mer lika rolig.

(Utmaning: ”Unge”)