Vi får måla

Vi får måla allting vitt: väggarna och taket men inte speglarna och fönstren. Till taket har vi en lång stång som vi sätter på rollern. Extra lång, för vi är bara sju år. Fast Jamaica är sjuochetthalvt. Det är Jamaica, Louise och jag som målar. På verandan sitter Jamaicas farmor. Hon har en blå klänning och mustasch och röker pipa. Klänningen går till golvet, nästan. Till vristerna. Det droppar när vi målar taket men det gör ingenting, för Jamaicas pappa har täckt hela golvet med papper och tidningar. Var femte sekund gnäller det till ute på verandan. Det är när Jamaicas farmor gungar på gungstolen. Hon sitter tyst och gungar och ryker ur munnen. Hennes ögon är som Tintins, små svarta prickar bara, och de ser långt, långt ut i skymningen som också blivit svart.

– Vad ser hon på i mörkret? andas jag i Jamaicas öra och Jamaica frågar tillknäppt:

– Vem?

– Din farmor, förstås!

Då tränger Louise in i samtalet, Louise med vita ränder i sitt hår, som en slöja:

– Jamaicas farmor är konstig!

Och på samma gång, alldeles då, står tanten i dörröppningen, hon som satt i gungstolen nyss, och stolen gnäller, den gungar fortfarande och hon säger... Jamaicas farmor säger med en röst som inte alls är grov:

– Du anar ej, mitt barn, med vilken mildhet det går att uttala de ord du sade nyss.

Nej, rösten är som Dinos panflöjt och hon hinner inte säga orden förrän hon sitter igen i stolen, som aldrig tappar rytmen, gnäller dubbelt eller så. Jag målar taket invid fönstret mot verandan, ser tydligt hennes nackhår och röken och funderar på om hon vuxit eller krympt med det hon sagt. Jamaica slabbar friskt i mitten av rummet och Louise torkar snart näsan och går hem.

(Utmaning: ”Konstig”)