Embryonalt

Mamma, du svävar, en klocka av dunkel över mina distinkta ögonbryn, där du läser mig hårstrå för hårstrå. Om nätterna viskar du: du väntar... på någon... på mig! Jag griper efter fosterhinnan, vill säga dig att jag är här, det är vi, det är såhär vi ska vara, vi, så nära, i din klocka av dunkel. Men så kan jag inte nå dig och du pratar om annat. Om en far. Om små. små plagg av tyg, Om köld och hetta, om fara, om gryning, och åter detta: Kom till mig! Kom snart! Så vi kan leka mera. Jag smeker mig över pannan, generad av din okunskap. Vi är här, svävande. Det här är allt. Om det funnes, det du kallar värld, skulle väl jag ha någon kontakt med det.

(Utmaning: ”Tillit”)