Välsignat tillstånd

De lever intensivt med sin graviditet

hela tiden

från de ömmande bröstvårtorna

till de molande äggstockarna...

De lever intensivt med sin graviditet.

Alla fyra dagarna.

Man får inte bli för ledsen.

Det stör hormonerna.

(Utmaning: ”intensiv”)

Vägg av eld

Branden står där den står, en vägg av eld på andra sidan Kolbäcksån, som kröker just vid vårat hemman och ger oss vår lilla badvik. ”Under normala omständigheter ger oss”, som min nioåring Sandra skulle rätta, om hon hade chansen. Ingen går nära ån. Kindhåren sveds på hundrafemtio meters håll.

Hon är skickad till mormor i Västerås, Sandra. Där ser de inte domkyrkotornet och inte stadshustornet heller, inga av landmärkena, för all rök. ”Och lukten sätter sig ju så i kläderna”, gnäller Sandras mormor, min mor. Jag bryr mig inte om att säga att jag fortfarande har blod på mina händer efter att ha nackat de tretton hönorna. De var inte sunda längre, raglade omkring på gårdsplanen så långt från ån som möjligt. Kanske var det röken som på något sätt satte sig på hjärnan på dem, kanske någon sorts värmetrauma. Men jag tror på röken. Mamma har rätt. Den är ond.

Så står jag hönslös på gården och kisar mot ån och över till andra sidan. Pilarna som sopar vattenytan – som vi älskat dem. Nu är de en möjlig brandbro, det som kan föra elden över till den här sidan, så att den kan sluka Virsbo och Västanfors, ja, allt som västerut är. Men först knastrande äta vårt eternithus på minuter. Inte ens spara murstocken. ”Om elden tar sig över ån kommer det att gå så fort att ni inte hinner evakuera”, sa brandmästaren som var uppe här och språkade.

I morfars gamla dragspelsväska med trälister packar jag de tretton kropparna, svepta i plast och blankt papper. Det gör tungt i mig, det arbetet, och jag skyndar inte på. Ovanpå slänger jag den grönblommiga klänningen jag haft hela sommaren och Sandras bebisalbum. Mitt och Stefans med. Vi ska inte med i någon buss. Vi ska vara självständiga, i vår egen Volvo 740, och åka till morsan i Västerås med våra nyslaktade hönor. Hoppas hon har plats i frysen. När vemodet blir för svårfamnat får vi smaka mustig fågel från vårt nedbrunna hemman. Man vet aldrig vad man har och vad som blir kvar. Aldrig.

(Utmaning: ”brand”)

Etik i bil

– Det som är fel för mig är rättare kanske för dig, relativiserar jag å det tolerantaste.

Vänder mina stora violblå emot dig. Väntar mig frid. Vi är på biltur tillsammans, i tjänsten, och jag tänker att ett samtal om etik och moral kan liva upp under de fyrtio milen.

– Döda, menar du? Skära bort klitoris i hederns namn eller förslava?

– Nja, nu menar jag kanske inte... det där är ju ohyggligheter.

– Och vem sätter gränserna för det hyggliga? Den upplysta västvärlden som har dödat, kränkt och förslavat sig fram till sin position?

– Det här blir en litet större diskussion än jag hade tänkt, mumlar jag och fingrar modstulet på bilradion.

Ut kommer överkonstapel Bastians röst, ren och klar. Ja, överkonstapel Bastian från Kamomilla stad:

”Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till -

men för övrigt kan man göra som man vill.”

– Ja, för övrigt kan man göra som man vill! klämmer vi i tillsammans i omkvädet.

Ler mot varandra, den ena litet skevare än den andra, men det är inte längre så hiskeligt långt till Laholm.

(Utmaning: ”fel”)

Ärende

I Helenelund och hämtat en klocka.

Om ni undrar.

Var jag varit.

Det tar tid att åka till Helenelund

och tillbaka.

Köra fel i Kistatrakten.

Det tar en stund.

Vackra, stenlagda rondeller:

som gigantiska ur

eller små stenkrossar.

(Utmaning: ”ärende”)