Hon hade ingen buköppnare

Hon hade ingen buköppnare. Ett förbiseende, tänkte jag, eller kanske någon sorts kvinnlig ödmjukhet: inte skulle väl hon skjuta, första dagen i första jaktlaget, från branten ovanför Långtjärnsmyren... Men det gjorde hon. Jag gick med hunden och var snart framme i myrkanten, där hon stod böjd över älgtjuren med en enkel morakniv som redskap. ”Har du nån sked?” frågade jag när jag hälsat. ”Eller du kan sticka in två fingrar för att skydda våmmen.” Hon tittade upp med ett leende man inte är van vid i älgskogen, ett leende utan prestige och förbehåll, hon såg ut som reklam för bregott eller keso. ”Det ska nog gå bra,” sa hon lugnt och böjde sig ner igen. Med ett raskt snitt öppnade hon upp. Hunden gnydde som tokig och fick en testikel och mjuka berömmande ord. Jag stod rakt upp och ner och höll hunden, medan tjejen grävde i ryggsäcken och fick upp ett par plasthandskar... Det var nog då jag blev nästan kär. Eller när hon med en svepande rörelse lät våmmen falla ur. Eller när hon rakade ur tarmarna och knöt upp dem. Eller när hon sträckte på ryggen och gav mig det där kesoleendet igen och flätändarna var doppade i blod. Jag visste inte om det var hon eller djurkroppen som ångade. ”Du kär nya metoden”, fick jag fram. ”Ja”, sa hon. ”Jag är ju ny på det här.” Hon gav Tito den andra testikeln.

(Utmaning: ”Med ett raskt snitt)

Mycket begärt

Det kändes som om att den där turen ner till centrum slutade med att det stod en karl i varje gathörn och mässade: ”Det är mycket begärt, det är mycket begärt” Men inte polacken. Det var honom jag vände mig till först. ”Kan du lukta på mig?”, frågade jag och han log med dåliga tänder och sa: ”Inte förstå.” Så jag gick vidare till nästa snubbe och frågade samma sak. Han såg konfunderad ut men det syntes att han förstod, så jag förtydligade: ”Jag får nämligen inte röka men nu har jag gjort det i alla fall och jag undrar om du kan hjälpa mig genom att känna efter om jag luktar rök.” Han sniffade knappt synbart i luften. ”Nej,” sa jag kraftfullt. ”Närmare. Djupare. Mera.” Då försvann han. Men det var faktiskt några karlar som stod kvar så länge, att jag fick fram min egentliga begäran: ”Det är nog bäst att du ger mig en ordentlig tungkyss. Du förstår, det är min man jag tjuvröker för och det är viktigt för mig att veta om han skulle komma att märka något när han välkomnar mig hem. I så fall är det bara för mig att vräka i mig mer saltlakrits.”

Det föreföll mig aldrig att fråga kvinnor. De kanske skulle ha varit mindre svårflörtade.

(Utmaning: ”Mycket”)