De
fortsätter att stråla, avenyerna och gatorna och boulevarderna från
Paris många torg, och jag hänger inte med. Det är
tunnelbanestationerna jag kan på sin höjd. Paris underifrån.
Étoile
säger jag trevande. Det betyder stjärna har jag lärt mig. Jag går
upp vid Étoile
och knockas av gatorna, som är avenyer här allihopa. Själva torget
är som ett stort runt ingenmansland. Man hukar i blåsten.
Champs-Elysées är
tjusig sa jag till dig en gång för att visa att jag hade vågat gå
ovan jord någonstans i innerstan. Du fnös. Började prata om femte
arrondisementet. Och det sjätte, där Jean-Paul och Simone höll hov
på Cafè de Flores. Jag har googlat Jean-Paul och Simone på min nya
telefon. Alltid litet rädd för den men inte lika rädd som för den
här staden, i vars utkanter jag vandrar, med tidningar på nätterna,
reklam på dagarna. Springskor av dålig kvalité. Dig hittade jag på
en av mina tidningsrundor. Du var full då, så jag visste inte att
du var kulturell. Natten därpå la jag en lapp i din låda. I
want to be friends with you /the paper man – och
så telefonnumret. Jag vet inte varför du accepterade, om det var
för att jag hade hjälpt dig när du var packad. Ditt tjocka svarta
hår till midjan luktar alltid gott, kanske av mysk. Jag är förtjust
i dofter. Du är från Marocko. Eller vad det är du är – du är
född här och det gör skillnad. Till dig törs jag inte säga att
jag är rädd för den här staden men det är du som fått mig att
inse det. Du studerar på Sorbonne. Du sitter i kassan på Monoprix.
Din hobby är gratiskultur. Min är att sova. Intresserar du dig inte
för någonting, Chibuike? frågade du en gång och jag svarade som
varje igbo skulle svara: Jag intresserar mig för pengar och för
Gud. Mina intressen leder mig till någon tunnelbanestation och en
gatuadress. Ett namn, ett nummer. Dina intressen tar dig med till
hela stadsdelar och deras historia. Marais...
säger du och himlar med ögonen. Jag fattar ingenting men himlar jag
med. Det är som om det är kortare mellan dina hjärnceller än
mellan mina. Du skrämmer mig, som staden, men förtjuser mig med.
Jag har börjat göra korta turer in till stan ibland för att erövra
dig helt. På sikt. För att förstå dina ögon. Det är svårt.
Gammalt är vackert, nytt är fult – men inte alltid. Täta trådar,
trassliga, att nysta i är dina koder. Jag är hjälplös men stolt.
Jag är kär.
(Utmaning:
”Stråla)
