Sagan om Saqer

Detta är ett internt budskap till alla som skriver och skrivit på Skrivpuff de senaste åren.

Sagan om Saqer har kommit till ett slut. För en dryg vecka sedan lämnade vår skrivarkamrat Saqer livet på jorden, den jord han så värnade om; den, vars mest medkännande och ömsinta invånare han var. Må han ha funnit frid.

Vi kände honom som en klurig och ytterst originell skribent – han återgav epitetet ”underfundig” dess existensberättigande. Han utmanade oss med sitt ordvrängeri och med de nya tankar han ingav oss.

Vi kände honom också som en ytterst samvetsgrann kommentator till våra egna texter. Aldrig ett ogenomtänkt ord eller en standardformulering. Ofta fick vi erfara att våra texter blev nya för oss efter Saqers behandling.

De av oss som fick ynnesten att känna Saqer personligen hade en vänfast vän, som särskilt drogs till de ytligt sett ynkliga, värnlösa och sköra. Han var vetgirig och empirisk, med en intelligens som både var praktisk och teoretisk. Han var, han var, han var ... Och han var en som dog älskad och älskande. Nu är han inte längre här. Nu seglar han bortom horisonten. Må han ha vind. Må han ha funnit frid.

Maria (marmoria) och Ylva (Y)

Under pergolan

När jag sitter under pergolan med korgen och med äpplet och med virknålen och garnet, då är allt så nyss. Du levde nyss och andades då och såg mig när jag dansade i randiga kjolen med stora knappen på och du skrattade som en ung man skrattar, för det var du då.

Men du har aldrig varit nära pergolan. Ingen kommer längre på besök och jag har lärt mig att många av de andra damerna tycker illa vara om man vill umgås på tu man hand.

Så det är jag. Och korgen och äpplet och virknålen och garnet. Har man virkat så mycket som jag har i livet, behöver man inte se särskilt bra och radion är en god vän. Man sparar in på tevelicensen också. Den är faktiskt ganska hög. Men datorn ger ett bittert sting, en Hewlett-Packard, som jag köpte strax innan synen försvann och var stolt över som ett barn.

I morgon kommer ledsagaren. Gabriella. Vi ska ut och köpa garn på vägen till Sandhamn. Lundqvists vid Odenplan. Det är en omväg men det får gå. Jag har lärt henne titta noga på batchnumren på nystanen. Och nyss, nej nu, bestämde jag mig för att det är hon som ska få överkastet jag virkar. Hon har en hundratjugosäng, det har jag fått ur henne, så jag har väl planerat det i mitt sinne ett tag. Det är så bra, för jag kommer aldrig hem till henne, så jag kan inte känna om hon använder det eller inte. Hon behöver inte känna sig tvingad.

Men dansade jag verkligen i den vida, randiga kjolen? Och skrattade du då? Minnet fastnaglat i albumbilderna från femtiotalet, de som vi tittat på så många gånger, teckningar runtomkring. Det vi inte fotograferade, är det utplånat eller finns det också i ett nyss?

En vind går genom pergolan. En humla söker min kind. Jag minns att här växer blomman för dagen men det är för vindpustarnas skull jag går ut. När en sommarvind leker med en blusärm i bomull, då glömmer man att det är nästan omöjligt att stryka.

(Utmaning: ”nyss”)

Ingrid, Fabian och jag

Grimaserande åt klyschan konstaterar jag att det är ett stampat jordgolv jag sitter på. Ett ostampat jordgolv är väl knappast ett golv, utan ett osått land. Alltså: stampat jordgolv. Stampat stumt. På ytan, under mina händer, små, små pärlor av finfördelad lerjord. Trots värmen kommer en lätt råhet ur marken, direkt in i handflatorna, genom tunn bomullskjol upp i rumpan, som om jordens innandöme inte vore magma. Fast den är långt borta, magman. Och jag resonerar bara för att hålla rädslan borta.

Handklovarna nöter på handlovarna. Jag känner mig som Evert Taube. Tappad i en monsun. Det rasslar därute av regn, ändå är jag inte säker på att jag inte befinner mig under jordytan. Kylan! Och jag som har lätt för att få urinvägsinfektion! Och mörkret. Som att sitta inne i en bit grafit, fastän jag övat ögonen från första början. Jag tänker på Ingrid Betancourt. Hon satt i över sex år. Men hon var inte ensam.

Gisslan. Är det inte något litet löjligt över det, särskilt här i landet, där det bara är för pengar. Nu blir jag ett fall för min pensionerade morsa och min brorsa, vars sambo i och för sig ärvde någon miljon i fjol. Jag uppskattar att jag suttit i tre timmar utan att höra ett knyst och redan har jag tänkt på hur frånstötande mitt passfoto är, det som kommer att läggas ut på kvällstidningarnas framsidor därhemma. Det är något löjligt över det också, minst sagt. En löjlig situation ger löjliga tankar.

Fuktig i baken av golvkylan. En löjlig darrning i knäna, som från benens märg. Ingrid Betancourt satt i sex år. Hon hade snyggare foton än jag någonsin kan åstadkomma. Mamma skulle aldrig hitta de acceptabla på mig (i mappen acceptabla på mig) (i molnet). Ska jag smuggla ut ett brev till UD om det? Så jag slipper figurera i tidningarna i gestalt av en som ser ut som ett fall för rättspsyk?

Å, jag önskar att mitt bortförande hade med politik att göra. Det skulle liksom ge mig en sorts gloria. I det här fallet är jag bara en vit trashank som ses som rik för att det inte finns annat att jämföra med. Sibas Fabian Bengtsson har mer gloria än jag. Han var i alla fall rik på riktigt.

Är det verkligen tre timmar? Man överdriver den uppfattade tidsutdräkten när man är i en stimulifri miljö. Om inte golvfukten räknas som ett stimulus?

I en sådan här situation ska man kunna dikter och citat. Det är bra för den mentala hälsan. Vi spelade kula i torget en dag, en liten folkskolegrabb och jag... Det är det enda jag kan. Och Let me inside you into your room I've heard it's lined with the things you don't know.... Låttexter! Där har vi det! Jag kan sjunga! Protestsånger, kanske. Bli känd som den sjungande rebellgisslan. Sångerna banar sig väg ur mörkret och får hennes kidnappare att gråta. Min chans, min enda chans, till en gloria! Få se nu: Where have all the flowers gone Long time passing... Om inte golvet var så fuktigt. Våta trosor som äter sig in i skrevet. When will they ever learn? When will they ever learn?

(Utmaning: ”Golv”)