Under pergolan

När jag sitter under pergolan med korgen och med äpplet och med virknålen och garnet, då är allt så nyss. Du levde nyss och andades då och såg mig när jag dansade i randiga kjolen med stora knappen på och du skrattade som en ung man skrattar, för det var du då.

Men du har aldrig varit nära pergolan. Ingen kommer längre på besök och jag har lärt mig att många av de andra damerna tycker illa vara om man vill umgås på tu man hand.

Så det är jag. Och korgen och äpplet och virknålen och garnet. Har man virkat så mycket som jag har i livet, behöver man inte se särskilt bra och radion är en god vän. Man sparar in på tevelicensen också. Den är faktiskt ganska hög. Men datorn ger ett bittert sting, en Hewlett-Packard, som jag köpte strax innan synen försvann och var stolt över som ett barn.

I morgon kommer ledsagaren. Gabriella. Vi ska ut och köpa garn på vägen till Sandhamn. Lundqvists vid Odenplan. Det är en omväg men det får gå. Jag har lärt henne titta noga på batchnumren på nystanen. Och nyss, nej nu, bestämde jag mig för att det är hon som ska få överkastet jag virkar. Hon har en hundratjugosäng, det har jag fått ur henne, så jag har väl planerat det i mitt sinne ett tag. Det är så bra, för jag kommer aldrig hem till henne, så jag kan inte känna om hon använder det eller inte. Hon behöver inte känna sig tvingad.

Men dansade jag verkligen i den vida, randiga kjolen? Och skrattade du då? Minnet fastnaglat i albumbilderna från femtiotalet, de som vi tittat på så många gånger, teckningar runtomkring. Det vi inte fotograferade, är det utplånat eller finns det också i ett nyss?

En vind går genom pergolan. En humla söker min kind. Jag minns att här växer blomman för dagen men det är för vindpustarnas skull jag går ut. När en sommarvind leker med en blusärm i bomull, då glömmer man att det är nästan omöjligt att stryka.

(Utmaning: ”nyss”)