Hon
berättade historier ur sitt liv som hon förutsåg att jag skulle
glömma. Det var något om att bo på landet i Norge och ta hand om
sin gamle far. Jag lyssnade ihärdigt. Hon gick fritt i trosor och
t-shirt på köksgolvet. Mager. Inga bröst. En intressant vinkel
mellan lårets baksida och rumpan. Jag försökte lyfta blicken mot
hennes ansikte men mäktade inte. Hon såg att jag tittade. Det var
då hon sa att jag skulle komma att glömma allt hon berättade. Jag
sa emot. Då smällde hon igen badrumsdörren bakom sig. Själv kände
jag inte för att duscha. Jag var mycket loj, minns jag, orkeslös.
När hon kom ut ville hon boka om sin biljett. Jag tänkte hjälpa
henne men alla rusade till och motade bort mig, som om jag var
radioaktiv eller något värre. Då gick jag ut och tänkte på
Tjernobyl. Där vandrar radioaktiva rävar och vargar nu. När
utbrottet skedde stannade geigermätarna på 3,6, en säker siffra.
De var inte gjorda för att visa mer. I själva verket var värdet
15000. Jag är inte farlig. Jag lånade fyrhjulingen och drog ner
till sjön. Där tänkte jag stanna medan hon hetsade tillbaka till
Norge. Om jag nu var så hemsk skulle jag inte vara i vägen det
minsta. Jag hade investerat två dagar i den där spetiga damen.
Lärt henne grilla, lärt henne dansa, lånat ut min regnjacka. OK,
jag får tvära lynneskast men jag är inte farlig. Förresten var
hon litet lynnig, hon med.
(Utmaning:
lyssna)
