Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 20 februari 2010

Loftgången

Vi bodde inte alldeles intill varandra men vi delade loftgång ute i Fisksätra. Jag såg dem ofta – mamma, pappa, tre barn. Tätt mellan barnen. Barnvagnar och pulkor slarvigt uppställda utanför dörren. Jag var tvungen att passera varje gång jag skulle hem. Ibland var det svårt att kryssa fram med sina kassar.

Fisksätra. Om det finns ett helvete heter det Fisksätra.

O, vad jag mådde dåligt de där åren. Det har jag förstått efteråt.

Så, plötsligt en dag fanns han inte med i bilden längre, pappan, en gänglig man med alldeles för stor mustasch och ett arbete man blir smutsig av. Vad spelar det för roll. Han var borta. Barnen var väl sju till fyra då. Jo. Pulkorna var kvar men inte barnvagnarna.

I mina minnesbilder från Fisksätra är det alltid vinter. Pulsa på oplogade gångstigar, den förskräckliga yrande snön på loftgången.

Jo, han var borta. Och mamman fick en annan ton. Vi hade aldrig pratat med varann, aldrig hälsat, bara nickat när jag passerade hennes dörr men jag hörde henne med barnen, auktoritär, retlig, inkonsekvent. Barnen var alltid där. Det verkade som om de aldrig var hos sin pappa. Var han kanske död? Människor i den åldern dör väl inte nuförtiden.

Jag hade mitt jobb att tänka på. De oändliga resorna med Saltsjöbanan. Pulsandet. Livsmedelsaffären med sitt undermåliga sortiment. Först var jag bara glad att det var så tyst på loftgången. Men sen en dag – det var faktiskt vår då – började jag undra. Jag undrade var barnen var. Hos sin pappa, intalade jag mig. Men det var som om det fanns en närvaro mitt i tystnaden. Jag kunde inte släppa det. Jag började speja förstulet in mot lägenheten när jag gick förbi. Köksfönstret vette mot loftgången men aldrig var någon i köket. Där fanns bara en massa disk. För mycket för en person, vad jag kunde förstå. Mamman såg jag titt som oftast, vi hade ungefär samma tider, men jag kunde inte förmå mig att fråga. Efter alla dessa år.

En lördagsmorgon i maj gick jag hemifrån vid tiotiden. Som vanligt vände jag nyfiket uppmärksamheten mot familjens lägenhet. Då hörde jag genom brevlådan ett svagt tjirpande läte, som från en fågel, eller flera fåglar. Jag satte mig på huk. ”Vad vill ni?” viskade jag. Jag visste inte när mamman skulle vara tillbaka en lördag. ”Släpp ut oss!” viskade det tillbaka i en sorgesam liten kör.

Jag ringde omedelbart Veronica, som jag skulle träffa inne i stan, och ställde in. Sen gick jag hem och bläddrade nervigt i telefonkatalogen. Mina händer skakade när jag sökte någon socialjour eller något i Nacka kommun. Jag vet inget om sådant. Till slut gav jag upp och ringde polisen. Jag tänkte att det kanske var att skjuta mygg med elefantgevär. Samtidigt tänkte jag att mina privatspanardagar var över. Att det var tid för proffsen att ta vid. Resten har ni kanske sett i tidningen.

(Utmaning: skriv om att anmäla)

fredag 19 februari 2010

Papperet

Plötsligt fann hon sig ha initiativet. Det var så lätt. Alla dessa år i styrelsen, alla hennes välmenande, genomtänkta förslag, framställda i gällt tonläge under punkten övriga frågor, med många ”mmm...”, ”liksom...”, samtidigt som hon snurrade en stripa av sitt hår på pekfingret. Allt som inte gått igenom för att hon trott att det här styrelsebordet var ett som man kunde snacka kring som vanliga människor snackar, låta samtalet leta sig fram som en bäck och så småningom nå samsyn.

Att reagera hade varit lättare än att komma med förslag. Hon brukade få mer genomslag när hon reagerade på lagda förslag. Då hade någon annan redan erbjudit strukturen och hon kunde komma med sina alldeles egna infallsvinklar, sina tankegångar som ingen annan hade men alla kände igen när de fick höra dem från hennes mun. Ordföranden sa ofta det, att hon var så värdefull för att hon hade ett så speciellt perspektiv. Att hon tänkte på sidospår som var viktiga. Men några förslag fick hon aldrig igenom.

Förrän nu. Nu hade hon äntligen räknat ut hur det skulle gå till. Hon hade mailat VD:n och anmält sin fråga innan styrelseutskicket skulle gå ut. Till mailet hade hon fogat ett dokument, två sidor långt bara, men stringent formulerat och med tre att-satser på slutet. Hon kunde dem utantill:
att vi ska bilda en fond för de hemlösa
att alla medel som insamlats till kungliga förlovningskassan ska tillfalla denna fond
att medel ur denna fond kan äskas inte bara av de hemlösa själva, utan också av personer som är beredda att öppna sina hem för hemlösa.

Inget mummel, inga hårlockar, bara: ”Jag hänvisar till bilaga 7”. Om man lägger ett papper på bordet har man i princip redan vunnit. Och ordet blev fritt. Det blev litet diskussion om huruvida man skulle komma att lura dem som trott sig bidra till förlovningen men i stort var alla ense. Och samtalet porlade som en liten bäck och snart nådde man samsyn. Det var ett par styrelsemedlemmar som visade sig villiga att låta någon hemlös komma och bo hos dem en period – utan ersättning, förstås, skyndade de sig att säga. Och klubban föll. För första gången på fem år hade hon fattat hur man baxar igenom en fråga. Hon var inte trög men hon var naiv.

(Utmaning: skriv om ett initiativ)

torsdag 18 februari 2010

I sin värld

Hon måste vara på jobbet. Hon måste till och med gå och handla. Ta i bröd och grönsaker som andra kanske tagit i före henne. Och hon klarar det. Det är inte det. Men under de fjorton timmar som återstår av dygnet vill hon vara som hon är ämnad att vara. Hon går med nedböjt huvud på gångstigen hem till hyrestvåan, plastkassarna slår då och då mot benen, människor hon bott nära i tiotals år får inte en hälsning, ens när de håller upp porten. Hon plockar fram nyckelknippan, låser upp säkerhetslåset först, sen assalåset. Redan när hon kliver över tröskeln höjer hon något på huvudet. Med en van rörelse låser hon bakom sig. Nu är hon i sin värld, den dunkla. Ljuset når aldrig in. De svarta persiennerna är ständigt neddragna. Nu är hon fri. Inlåst mot omvärlden. Hon sköljer noga det hon handlat. Lagar sig en liten måltid. Aldrig ett besök. Aldrig ett telefonsamtal. Ingen bio. Inga vänner. Hon har det bra. Det finns en lagrad smärta i bröstet som pyser ut, evaporerar, varje gång hon kommer hem och vet att hon ska få vara ensam, särskilt till helgerna, förstås. Då tittar hon på Let's Dance och På spåret. Kanske någon film. Hon gör allt det som andra människor gör, kan hänga med i samtalen vid kaffet på jobbet; om än mest som en stum bisittare. Det är en stor uppoffring att ha ett jobb men vad skulle hon annars göra? Hon är en normal människa. Normala människor jobbar. Oftast behöver hon inte prata. Mest sitter hon böjd över datorn. Det funkar. Ibland vid fikabordet tänker hon längtande på sin värld, som hon har så nära. Sitt eget slutna hem.

(Utmaning: skriv om att vara inlåst)

onsdag 17 februari 2010

I en fridfull gångtunnel

Du vet, sådana där situationer när orden inte räcker till, när de blivit inflaterade av överdriven och vårdslös användning. Detta var ett sådant läge. Vad jag än försökte med föll orden livlösa, grå och platta som överkörda grodor. ”Det är kris här!”, ”Läget är akut!” - ord berövade sin mening. Jag försökte berätta vad som hänt för de förbipasserande men kunde lika gärna ha talat tigrinya. Mobilen låg kvar på köksbordet. Ingen stannade. Ingen hade tid att stanna länge nog för att låna mig sin mobil och låta mig ringa 112. Jag förstår att jag såg ut som en hispig kärring. Jo, så var det. Man blir faktiskt hispig av att hitta en tjej sönderslagen i en fridfull gångtunnel i Sollentuna. Hennes vackra ansikte hade redan fått blånader. Hur länge hade hon legat? Var hon vid medvetande? Nätt och jämnt. Av och till avbröt jag mitt vädjande uppe på gångvägen och rusade ner för att se... för att se om hon var vid liv, ärligt talat. Och för att kolla att ingen gav sig på henne igen. Jag darrade. Det fick mig väl att se extra hispig ut. Jo, jag vet, folk ska stanna ändå. Det är självklart. Jag tror jag blev ganska desillusionerad den där kvällen. Och kall. Men det är inget mot vad flickan blev. Till slut... jag vet inte hur lång tid som hade gått, jag hade ingen mobil, som sagt. Men i alla fall, till slut stannade en kille i artonårsåldern. Han var så go och fin. Stannade med oss ända tills ambulansen kom. Äsch, jag gjorde väl ingenting. Det är självklart att... Men vet du, det fanns en liten, liten poäng mitt i allt det sorgliga! Flickan och jag – hon heter Aino – håller kontakt. Hon är utskriven nu och är också intresserad av komplicerad mönsterstickning. Typ Elsbeth Lavold och Kaffe Fassett. Först var det svårt för henne att sitta med nedböjt huvud men hon lyfter bara stickningen. Ja, hon är tuff. Jag?? Tuff? Nej, jag gjorde väl ingenting.

(Utmaning: skriv en text som innehåller orden tunnel, akut och poäng)

tisdag 16 februari 2010

Bära ljus

Att gå tillsammans med dig... I början var det plågsamt. Det är som att gå med en fyraåring. Oupphörligt utforskande – om inte av omgivningarna, så av människohjärtat. Ditt och mitt. Det är en process av nästan smärtsam intensitet. Mycket, mycket långsam. Outhärdligt långsam för någon som danats och växt upp i slutet av 1900-talet. Men en dag har man vant sig och strosandet framstår som det enda naturliga.

Ett plötsligt stopp på stigen i Vasaparken och vi får lyssna till nötväckan, gälla visslingar i den stillastående luften. ”Det är han som går med huvet neråt”, säger du och jag minns de uppstoppade fåglarna på biologin. ”Vilken var det som gick uppåt?” frågar jag. ”Trädkryparen, tror jag”. Vi står stilla i denna förmodan. Du utger dig aldrig för att veta vad du inte vet. Vissa saker är du djupt intresserad av utan att veta ett dugg. Som daggmaskar.

Så sätter vi oss långsamt i rörelse igen. Du har en gråbrun kappa, jag en vit. Nu pratar jag om en väninna jag var tvungen att säga nej till förra veckan. Om hur rädd jag är att ha sårat. Ju närmare du lyssnar, desto långsammare blir dina steg. Till slut står du åter stilla och talar gestikulerande om integritet. Du säger de bästa saker jag hört om integritet. De är så bra att jag omedelbart glömmer dem igen. Men jag har hört dem och vi går vidare.

Förr gick vi i Judarn och i Tanto men det var alldeles för stort. Jag har familj och jobb. Nej, Vasaparken är perfekt. Där behöver våra strövtåg inte störas av min stress. För en stund kan jag växla ner till din växel, nu kan jag det, och jag kan glädjas över vad du visar mig. Nötväckor. Integritet.

Du lär mig att gå långsamt. Ibland när jag är ensam stannar jag upp som du, för att tankarna lett mig till ett naturligt stopp. När jag återtar vandringen blir farten inte lika hög igen. Jag tänker på dig. Du går aldrig fortare än att du skulle kunna bära ett brinnande ljus.

(Utmaning: skriv om att strosa)

måndag 15 februari 2010

Glamour

Jag drar in stussen och lyfter bäckenet något för att motverka en av mina defekter: jag svankar. Alla dagens timmar, nästan, får jag lov att tänka på detta: in med rumpan, upp med bäckenet. Det kostar på men hållning är viktigt. Särskilt nu. ”Posture, smile and outfit” sa alltid min gamla mentor, den uppburna skådespelerskan Annie Holt. ”In that order”, betonade hon. Ja, jag tänker på Annie när jag går uppför gången. Leendet har jag verkligen inga problem med. Jag ser ut som om någon har stoppat in en klädgalge i munnen på mig. Kläderna har jag numera någon annan som sköter om. Hon är försynt och har smak. Det passar mig. Om man arbetar så seriöst som jag gör, film efter film, har man inte tid att välja kläder. De ska bara finnas där och sitta som en smäck. Det gör den här klänningen, krinklad i djupt violett och guld. Den kommer bara att användas en gång, här och nu. Tagit veckor att sy upp. Räkningarna ser jag aldrig men den måste kosta några tusen dollar. Den mörka tonen lyfter fram min honungsfärgade hy och mina svarta lockar. Bäckenet upp... sveper med tungan över tänderna... Nu är jag uppe på scenen. Knäna darrar. Statyetten är oväntat tung. Jag höjer den något över huvudet och säger: ”I want to thank my mum and dad...”

(Utmaning: skriv om glamour)

söndag 14 februari 2010

Beröring

Jag vet precis när jag blev förälskad. Det var när du rörde lätt vid min underarm när vi tog adjö. Den varma natten stod blyg och svart omkring oss. Ingen annan var vaken.

Vi hade dansat hela kvällen. Din svettiga rygg. Det var spännande och behagligt men jag var inte förälskad.

När vi mötts förut var du bara en av killarna som Hilary delade lägenhet med. En av dem som mest snackade fotboll. Det intresserade mig inte. Om du såg mig över huvud taget visste jag inte.

Men den här kvällen hade du sett mig. Ögon tvärsöver rummet. Isobel och jag hade kommit förbi för att säga att vi skulle ut och dansa. ”Det är något jag skulle kunna tänka mig att göra just i kväll” hade du sagt. Ätit mig med blicken. Plötsligt.

Sen var du förkyld när jag skjutsade hem dig. Jag bjöd in mig, klockan två på natten, för att göra koriandervatten åt dig. Lät koka i tio minuter. Satt med dig när du sörplade. Sen följde du mig till grinden. Då, där, till avsked, nuddade du lätt min underarm.

Litet senare frågade jag Hilary om du var litet dum. Hon svarade bestämt att du var väldigt snäll. Det borde ha varit en ledtråd.

(Utmaning: skriv om förälskelse)

lördag 13 februari 2010

Raseri

Det fanns en tid, en farlig tid, när hon trodde att hon visste men man mognar till ovetenhet, till att tillstå: det är större än jag kan förklara. Det ger mindre att försvara, därför ett jämnare humör. Hon har en låga att skydda. Den är viktigare än rätt och fel. När något i henne så djupnar till raseri, är det som om det inte vore hennes känsla. Den är med henne just då. Det är allt. Och den gäller främst barnen. Barnen och Guantanamo och de som utsatts för lidande. Hon läser en artikel eller hör någon berätta eller ser något på stan och raseriet kommer på besök, alltid utan att borsta av skorna. Att bli rasande är bästa sättet att sluta vara rasande. Genom att slänga ur sig sin vrede slänger hon ut besökaren till nästa gång. När han försvunnit är det inte som förr, att hon fortsätter känna adrenalinet rusa genom blodomloppet. Hon var rasande. Nu är hon det inte längre.

(Utmaning: dagens ord att skriva om: rasande)

fredag 12 februari 2010

Parterapi

De seglar in på parterapin som två vilsna albatrosser, gigantiska, bländvita, på fel hemisfär. Det är sjunde gången och resignationen syns i deras lama vingslag. Kvinnan tycker att hon kan känna den från terapeuten också. Det är väl en projektion. Allt som har med terapeuten att göra är projektioner, kvinnans egna känslor som hon lägger ut, har hon förstått. Terapeuten är bara en skärm, från vilken deras hopplöshet studsar tillbaka. Och nu är det sjunde gången.

De ville så mycket, mannen och kvinnan. De ville så mycket med detta, framför allt att reda ut vart glöden försvann. Glöd. Efter åtta år tillsammans. Önsketänkande. De hade inte anat att beslutet att skaffa barn skulle tvinga in dem i den svenssonfälla de så energiskt bedyrat att de aldrig skulle komma nära då, när de träffades på Rosa Bussarna. De ville så mycket då också - medveten livsstil, inte så många prylar, tid för långa resor... och så kom barnen, som de inte skulle klara sig utan. Å ena sidan.

Terapeuten i den röda stolen rättar till sitt hår i tystnaden. De hade väntat sig en person med energi, någon som skulle peppa dem, sporra dem, visa det engagemang de själva förlorat. I stället denna tabula rasa. En handrörelse mot huvudet är ett fenomen som skulle kunna tolkas om de iddes. Kvinnan harklar sig, tittar vanemässigt åt sidan på mannen. Han nickar men hon förblir stum.
- Jo, säg, säger terapeuten.
De spritter till varenda gång hon öppnar munnen.
- Nej, det var ingenting viktigt.
- Jag kan känna att det är viktigt för dig att inte såra Jonatan, att så att säga stryka honom medhårs.
Det är det utförligaste hon någonsin sagt och med ens blir kvinnan obstinat.
- Vi stryker medhårs i vår familj, säger hon. Våra marsvin, våra hästar, våra katter stryker vi medhårs, varför inte då varandra?
- Det kan vara ett sätt att dölja konflikter.
Kvinnan tittar på mannen. De möts i en djup blick.
- Vi har sällan konflikter och när vi har dem diskuterar vi dem på en gång. Vi är här för att vi inte får ihop livet! För att vi inte har tid med vad vi vill göra! För att vi känner oss fastlåsta i våra jobb! För att vi hatar konsumtionssamhället!
Kvinnan börjar gråta. Mannen tar henne i handen.
- Nu gråter du. Det är bra, säger terapeuten och räcker fram en pappersnäsduk. Mannen tar en också.
Snart ebbar gråten ut och den välbekanta tystnaden kommer in. De sitter i den i trettiofem minuter. Mannen och kvinnan gör ibland grimaser åt varandra. Terapeuten tittar uppmärksamt på dem, så de begränsar sig till några ryckningar kring munnen men redan det är nog för att göra dem fulla i skratt.

På slaget kvart i elva gör terapeuten en rörelse i stolen.
- Jaa, säger hon. Då var det dags.
De flaxar ut, storlemmat, klumpigt, men med samhörigheten befäst. De må vara strandade på fel plats i världen men de är det tillsammans.

(Utmaning: skriv om att stryka medhårs)

torsdag 11 februari 2010

ALS

Så tung, så tung. Kan inte röra ett finger. Ligger mellan sömn och vaka, mellan tanke och utplåning. Här ska jag vara länge, i detta stadium av intighet, som skulle vara skrämmande om det fanns utrymme för rädsla. Rörelse, rädsla, relation – allt som är omöjligt. Jag uppfattar vagt hur de tar hand om mig, om min organism, samlingen av vävnader som väl utgör den entitet som en gång var jag. De byter dropp, de byter blöjor. En av dem smeker mina underarmar och min kind. Han var min man. Vill fortfarande räkna sig som det.

Om jag kunde tala skulle jag säga: ”Släpp!”. Jag sa det medan jag ännu levde litet grand: att han inte har några förpliktelser mot mig. Jag har gått över tröskeln. Låt de levande ta hand om de levande. Nu vilar jag i min förlamning. En dag ska andningen påverkas och jag får sluta.

Han sitter och läser för mig. Säger att det är lättare än att tala, att han inte klarar envägskommunikationen – det blir som att tala till ett barn eller ett djur. Just nu läser han Hilary Mantel. Vet att jag tyckte om A Place of Greater Safety. Hon är ojämn, Mantel. Vi diskuterar böckerna vi läser. Han resonerar med sig själv, vet så väl en del av det jag skulle ha sagt. Så smeker han mig över nyckelbenen, läser litet mer.

Om jag kunde tala skulle jag förklara att det är nog för mig, det jag ligger i. Tomheten i mig själv. Att jag inte behöver mentala stimuli längre, egentligen. Men hans smekningar är nog bra. Det finns en hel del forskning om det, om vikten av kroppskontakt.

Efter tjugofem år av fart och fläng, ord och uppdrag, fick jag uppleva detta: att kroppen demonterade sig själv, muskelfiber för muskelfiber, tills jag inte kunde röra mig, inte tala, inte ens kommunicera med blinkningar eller små gester. Och att identiteten inte sitter i vad man förmår uttrycka eller göra. Att det går att existera som tom i en tom värld.

(Utmaning: skriv om muskler!)

onsdag 10 februari 2010

Bordskonversation

- Min sabel står i givakt för dig, säger du blarigt med munnen alldeles för nära mitt öra.
Fukten från dina läppar dunstar inne i min hörselgång. Tredje gången du sagt det, skjuter jag bort dig, säger motvilligt:
- Sablar står väl inte i givakt?
- Min gör det, säger du pillemariskt.
Tror att jag flirtar nu. Jag ägnar mig åt mitt vinglas, tittar vanmäktigt åt andra sidan för att försöka planka in på någon annan konversation, vilken som helst, men alla är för djupt involverade för att man ska kunna braka in utan att det blir konstigt. Du ser när jag uppgivet tittat tillbaka igen, inte på dig men på mitt vinglas, och du återtar:
- Låt mig berätta litet om mig själv.
Konstpaus. Jag tänker att jag kan gå med salivstänken till ett labb och få veta allt om dig, åtminstone i biologiskt hänseende.
- Jag växte upp på Östermalm, fortsätter du utan att jag givit ett enda tecken på att vara intresserad. På min mors sida är det bara adel, von Klingendorf, men vad hjälper det? Hon är dock bara en mor.
Du skrattar som om du sagt något väldigt roligt. Jag torkar mig försynt i ansiktet med servetten.
- Själv hade jag operadrömmar, bevars. Jag är dramatisk baryton men jobbar nu som revisor.
Jag är fortfarande alldeles tyst. Förbannar mellan tänderna min vän som placerat mig bredvid dig. Du blev full och oangenäm redan vid förrätten.
- Det var min – få se nu – morfarsfarfarsfar som blev adlad. För tapperhet och god vandel i krig.
Nu säger jag ofrivilligt något:
- I vilket krig?
- Ja, se, det minns jag inte. Men min sabel står fortfarande i givakt för dig, säger du.
Du grabbar tag i min näve och för den ner till ditt skrev. Jag knyter instinktivt handen och drämmer till. Du hukar dig snabbt. Jag säger med len röst:
- Det där var väl inte en sabel. Du menade nog snabel.

(Utmaning: skriv en text som innehåller orden sabel, adel, vandel och snabel)

tisdag 9 februari 2010

Skattjakten

Jag använder postiitlappar. Inte såna där gula, utan fina, gråaktiga, av återvunnet papper. Sen skriver jag med gammaldags stil på dem. Egentligen ska man bränna sidorna, står det i en pysselbok jag läst. Då ser det mer gammalt ut, kanske från artonhundratalet. Men det här är bara på skoj och jag är rädd för att förstöra texten om jag bränner. Man kunde ha bränt först. Äsch, jag får ändå inte använda tändstickor när jag är ensam.

Jag är ensam uppe och det är bråttom, för snart är klockan sju och vi måste iväg till våra jobb, mamma och jag. Vi säger ”jobb” fast för mig är det bara skolan.

Kaffebryggaren förstår jag mig inte på. Det får bli juice. Juice och smörgåsar. Jag kan inte baka tårta själv riktigt än. Det sista jag gör är att sätta den första postitlappen på brickan. De andra är utspridda över hela huset och den sista är under trappan. Där står det: ”Gå nu tretton steg mot väst, gräv upp det du gillar bäst”. Jag vet vad som är öst och väst och norr och söder, i alla fall hemma hos oss. I böckerna ligger alltid skatten i en metallåda eller invirad i oljat tyg eller något sånt men jag har ingen metallåda, så jag har virat in den i vanligt tyg som jag knyckte på slöjden. Skatten är en bok. Mamma älskar böcker. Jag har frågat mormor vilken jag ska ta och hon ville ge mig pengar men jag har sparat flera månader och jag sa nej. Mormor ville komma hit idag på morgonen också men jag sa nej. Jag är stor nu fast jag är liten. Om mamma blir sjuk igen måste jag ta hand om henne. Jag kan redan göra pannkakor fast de blir inte runda. Pannkakor kan jag göra, och alla enkla saker, som fiskpinnar. Vi kan klara oss själva, även när mamma är sjuk.

Brickan är tung. Jag måste ställa ner den för att kunna öppna dörren till sovrummet. Där ligger mamma. Hon vaknar inte när jag ropar och inte när jag ruskar litet på henne. Det rinner blod från hennes mungipa. Jag ställer försiktigt ifrån mig brickan på nattduksbordet och ringer 112. Medan jag väntar på att komma fram, en kort stund, tänker jag på skattjakten. Att man kan förbereda något så länge och vara så glad åt det, sen plötsligt när det inte går att göra spelar det ingen roll, för något annat har kommit i vägen, något större och tyngre.

(Utmaning: skriv om en skattkarta)

måndag 8 februari 2010

I balans

Jag har inga egenskaper. Det är mycket tryggt. Jag är ett membran som någon någon gång blåser på och då vibrerar jag. Ibland betraktar jag mina bekanta och alla deras egenheter och drag och är så djupt tacksam – mot vem vet jag inte – över att jag inte dras med sådant. Att jag i någon mån är min egen. Jag tillför ingenting, drar inte heller bort någonting. Jag finns, oftast i periferin, och betraktar.

Den egenskap jag finner mest användbar – och kom ihåg att jag är objektiv, en utomstående observatör, vilket ni aldrig kan bli - är uppfinningsrikedomen. De som har denna egenskap kan lösa de knivigaste situationer. De kan ersätta en tältlina med ett kängsnöre och vice versa, med mera sådant. Så har jag också märkt att de som är vänliga ofta har ett lättare liv än andra. Jag säger ”ofta”, för ibland kan det vara tvärtom.

Det finns vänlighet och det finns vänlighet, det finns uppfinningsrikedom och uppfinningsrikedom. Egenskaperna kan slå hur som helst. Det är därför jag finner det så användbart att inte ha några. Det ger ett liv i balans.

(Utmaning: skriv om en användbar egenskap)

söndag 7 februari 2010

Miso

Hon har inte mycket pengar. Inte mycket på sig, inte mycket i det stora hela heller. Därför blir hon glad att den nyöppnade sushirestaurangen åter har ett erbjudande. En trött japan står och delar ut lappar vid tunnelbaneutgången. Sushi, nio bitar, femtio kronor. Det är mer än dubbelt vad hon brukar låta ett mål mat gå på men hon tycker mycket om sushi och är också trött - har rest långt och umgåtts med musiker. En del rika, andra fattiga. Det är så det blir.

Nu går hon med sin fattiga hundring till Bromma Sushi. Det ser nästan stängt ut, så tomt på folk är det. Bara en kvinna står framför disken. Täckkappa och vinröd spiralstickad mössa. Hur stickar man så? Hon är säker på att det finns en beskrivning nånstans. Nånstans på nätet. Men hon funderar ändå och så blir det hennes tur. Hon lämnar fram sin lapp och sin hundring. En femtiolapp tillbaka.

Misosoppa får man ta sig själv. Hon står där redan, den spiralstickade, litet äldre, glad och kanske litet ensam, för hon vänder sig om och säger på någon sorts värmländska:
- Det är så gott det här, jag skulle kunna äta det jämt!
Glad och kontaktsökande. Själv säger hon:
- Ja, det är gott.
Hon undviker att säga att hon tycker att de har på för litet wasabi på Bromma Sushi. De snälla männen bakom disken kan höra.

Och när kvinnan har tagit sin soppa tar hon sin, söker och finner lock till plastbyttan och vänder sig om, glömmande att hon har ryggsäck på sig. Och kvinnan blir dränkt i sin misosoppa. Åtminstone hälften av byttans innehåll landar på hennes väska och kappa.

- O nej, säger kvinnan, det här händer mig jämt!
För ett ögonblick undrar hon om den andra jämt får miso över sig men kvinnan har bara dragit efter andan:
- Dessa förbannade ryggsäckar! Det händer på tunnelbanan, överallt. Och är man kort, som jag...
Hon torkar frenetiskt med ställets servetter. Vad ska man säga?
- Ursäkta så hemskt mycket...
- De svänger med sina ryggsäckar utan att tänka och man får dem i skallen, överallt.

Hur ska hon kompensera? Ersättning för kemtvätt erbjuder man väl inte nuförtiden? Vad säger man?
- Förlåt!
Samtidigt, försökande att inte darra, gör hon i ordning sin egen kasse med frigolitförpackning och misobytta. Hon har absolut inget att erbjuda, annat än sina medkännande ord och läten. Kvinnan talar oavbrutet medan hon torkar, torkar och säger slutligen:
- Egentligen borde du få bjuda mig på det här!
Försynen och Bromma Sushi har gjort att hon har exakt en femtiolapp i sin plånbok. Nästan tacksamt lämnar hon över den:
- Det har du rätt i.

Plånboken är tom. Hon seglar ut med sin ryggsäck, med sin svalnande miso, utan sin näst-näst-näst sista hundring, och februaridagen tar emot henne, med sol och vitt på träden bortom rondellen. Lite mat finns i frysen hemma. Hon kommer inte att svälta. Det har hon aldrig gjort.

(Utmaning: skriv om något dyrt)

lördag 6 februari 2010

Club Lundi

Varje måndag ungefär klockan fem kommer min gudmor för att läsa franskaläxan med mig. Hon är en vän till familjen; mammas kompis först och främst. De pratar ett tag, sen är det dags för franskan. Vi kallar det Club Lundi. Måndagsklubben. Där sitter vi och pluggar och hon har förberett sig så noga, har skaffat både textboken och övningsboken. Varje vecka ringer hon några dagar innan och kollar vad läxan är. Jag läser och hon rättar mitt uttal. Hon plockar fram egna övningar som hon har gjort bara för mig. Hon vet vad jag är bra på och vad jag inte kan så bra. Vi är så tacksamma, hela familjen. Hon äter mat med oss sen. Då pratar hon och mamma och pappa om krig och samhället och sånt. Ibland är hon sjuk. Då säger mamma: ”Du får försöka klara dig på egen hand,. gumman.” Min gudmor är snäll. Hon kommer med tuggummi varje gång och ofta får jag små presenter. Hon vill att jag berättar för henne om killar och sånt när mamma och pappa är borta i ett annat rum. Jag vill inte det. Ibland hittar jag på något för att hon ska bli nöjd. Hon är jättegammal, minst lika gammal som mamma och pappa, men vill vara som en kompis. Hon svär och säger slangord men det blir litet fel. Om hon var min förälder skulle jag tycka att hon var pinsam. ”Utan Camilla skulle du inte ha en chans att få MVG”, säger mamma alltid. Pappa förstår mig, tror jag. Jag tror han förstår att jag helst skulle slippa. Att jag helst skulle läsa läxan själv, som alla andra. Att det känns som om man måste tycka om henne, för att hon är snäll och ensam. Jag tror att det finns en anledning när vuxna är ensamma. Jag tror att de inte förstår riktigt hur man gör när man är tillsammans. Hon kommer för nära. Varje måndag är jag stel i magen när jag går hem, för jag vet att Camilla ska komma. Att hon ska fråga mig frågor som jag inte vill svara på, så att jag liksom känner mig naken. Sen så kommer hon på födelsedagar och sånt och när jag konfirmerade mig och då är det så speciellt att hon är en så nära vän, så det är nästan som om hon blev huvudpersonen. Jag skulle liksom vilja flytta henne längre bort men det känns som om hon skulle gå sönder om jag gjorde det. Jag skulle vilja slippa ha en gudmor.

(Utmaning: skriv om att slippa)

fredag 5 februari 2010

Tågförsening

Tåget är försenat. Ute piskar snön. Hunden gnyr, instoppad mellan mina fötter. Mot min axel en mans våta lodenrock. Nå, jag har i alla fall fått sittplats. Inte bäras med av den irriterade stämningen nu. Min axel har varit blöt förut. Vagnen kacklar aggressivt av telefonsamtal. ”Det är kris här!”, ”Vi är försenade...”, ”Försenad...”, ”Försenad...”, ”Vet inte om pågatåget väntar...” Jag bryr mig inte om att ringa. Ingen kommer ändå och möter. Försöker slappna av och föra över lugnet till hunden. Jag har en flaska vatten och några Onico. Ingen tid att passa. Jag sitter, det är varmt där jag är och jag hittade en gammal lyrikantologi i nätet framför sätet bredvid. Psalmbokspapper och guldsnitt men modernism, det mesta. Den ser ut att vara någons käraste bok. Jag kanske lämnar in den när jag kommer fram men nu slår jag upp på måfå: ”Är jag en bok av missförstånd som oron bläddrar nött om natten...” Folke Dahlberg. Jag läser inte poesi. Jag nafsar bara litet, tills rytmen sjunger i mig själv och tungan börjar pirra.

Axeln blir inte torrare. Hunden inte lugnare. Jag inser att jag inte når min flaska. Då, just då, sprids i kupén den skönaste doft. Saliven rinner till och de främmande, kantiga kropparna blir som familjemedlemmar, som man barnsligt skulle kunna be att få... Hon sitter snett emot mig, långt bort. Har suttit och plitat med ett korsord, kanske soduko. Nu har hon kört nageln i skalet på en saftig apelsin och fått det att brisera. Vikt isär klyftorna och långsamt börjat tugga. Det är en doft som ser oss. Jag minns skidutflykter, andra tågresor och ett ställe nånstans i Spanien med ett apelsinträd i mitten av en innergård. Inget har hänt. Jag har bara vidgat mina näsborrar. Men hunden blir tyst.

(Utmaning: skriv om något njutbart)

Jag är Utmärkt!




Inom loppet av några dagar har jag fått en utmärkelse från två kvinnor jag beundrar och respekterar: Malix, som nyligen kommit ut med sin första bok, och Ann Ljungberg, författarcoach och altruist, personen bakom Skrivpuff - dagliga skrivarutmaningar på nätet.

”Kreativ blogger” heter utmärkelsen och när man tar emot den, ska man ge den vidare till sju andra bloggare samt berätta sju mindre kända saker om sig själv. Sånt här brukar jag aldrig pyssla med men det kändes uppfordrande att få utmärkelsen från två håll, så jag skickar den vidare först och främst till:

Lillemor, Skrivpuffs lysande stjärna,

samt utan inbördes ordning till Drumalex, Miss G, Mårten Edman Ipsedromos, Skimmer, Chranna, Zim och Anna

Det var det. Så var det sakerna om mig själv:

Alla vet inte...
att jag är fysiskt feg men en gång för några månader sedan försökte hålla fast en inbrottstjuv som jag tog på bar gärning

att jag liftat till Paris och hem igen utan att ha med mig några skor (då var jag ung)

att jag vunnit Jeopardy fyra gånger (alltså inte fyra veckor, utan fyra program)

att jag känner en man som har tre bröstvårtor

att jag brukar glömma att tvätta fötterna när jag duschar

att jag en gång spontanliftade genom halva Sverige för att söka upp en författare vars böcker jag tyckte om och att jag fick stanna och blev kvar i tre dagar

att jag är med i Republikanska Föreningen

Så. Nu vet ni allt. Och jag tackar än en gång Malix och Ann!

torsdag 4 februari 2010

Böna och be

Han sa att över min döda kropp, sa han. Sen vände han och gick mot stallet igen. Och jag fick inte följa med. Aldrig mer fick jag följa med, sa han. Det sa han före, före han sa min döda kropp och före han gick mot stallet. Och jag rusade efter, halkade på träskorna i gruset. Och jag krafsade på dörren – den hade han låst inifrån – och jag bankade också och skrek. Jag skrek som en hund att snälla, snälla, snällaaa. Snälla Torsten! Det var inte mitt fel. Hon hade brutit nacken även om jag inte hade ridit med henne. Skrek jag genom stalldörren till Torsten. Jag skrek att hon var borta men jag fanns och jag hade inget liv utan stallet, utan Torsten. Och att han var som min egen pappa, fast bättre, och att nu när Ullis inte fanns, skrek jag, men jag kunde inte förklara och snoret rann och jag bankade till jag vart trött och Torsten gick omkring i stallet med sina graningekängor, klump, klump, klump och jag satt vid dörren i två timmar och sjutton minuter och det gjorde ont under naglarna och jag hade ingen röst kvar. Sen gick jag hem.

(Utmaning: skriv om ett flertydigt ord: böna)

onsdag 3 februari 2010

Frivillig

Den store mannen hade så vackra händer och i hans mun lyste guld. Jag minns var jag stod, i ljuset nära allmänningen med Roab och Molt. De är borta nu. Vi var i samma kompani. Någon sa: ”De blev inte nio år”. År... Nio... Det ena vet jag inte vad det betyder och det andra har jag inte lärt men jag minns orden, de fastnade innanför mina öron. ”De blev inte nio år”. Roab och Molt. Vi hade just börjat skolan, skrev krumelurer i sanden. ”Där är ditt namn”, sa fröken och så fick vi öva, då, innan han kom, mannen med de vackra händerna. Vi hade aldrig sett en camouflageuniform förut. Han var så stor. Och våra mödrar fick en gra-ti-fi-ka-tion. Vi fick kläder som hans, sen vandrade vi i många dagar och så fick vi AK-fyror. Övade på det också men det var dyrt med ammunition. På kvällarna skrålade vi hesa sånger som en hyllning till vår ledare. De hade lagt något i soppan. Roab tyckte inte om det. Han var en av de få. Det är länge nu jag haft min egen flaska. All min löning går till det.

Byn och allmänningen känns som en annan värld för mig nu. Att slåss för vår ledare är som att leva högre, leva uppe i huvudet, bland färger och former. Ibland tror jag inte att det är på riktigt. Då tar jag mig en liten slurk.

Jag är bra, säger de. Bra på närstrid. Vet du hemligheten? Hemligheten är att när jag ser en mage öppna sig, en människomage, öppnar sig porten till ännu en värld, ännu högre upp, med ännu intressantare former och skuggor. Jag vet precis var jag ska sticka bajonetten.

De kallar oss frivilliga. Det vet jag inte heller vad det betyder. Jag vet att jag är här, i den här världen, att jag en dag stod i den förra världen, i ljuset, och att han med guld i munnen plockade ut mig. Mig och Roab och Molt. De blev inte nio år. Jag vet inte vad det betyder. Blev jag nio år?

(Utmaning: skriv om att anmäla sig som frivillig)

tisdag 2 februari 2010

Nattbuss

Alvik, strax efter tolv. Sommarnatten sänker sitt lätta sammetstäcke över oss och våra röda, vackra bussar. Om ett par minuter kommer tunnelbanan in men än är vi lämnade åt våra egna diskussioner. ”Våra” och ”våra” - det är Micke som har snöat in igen på något matematiskt teorem som ingen människa utom han begriper, Micke med hängslena, han förklarar entusiastiskt och han orerar utan att skrodera. Jag ser faktiskt talföljder i luften framför mig när han berättar. Fiskarn är måttligt intresserad, står och putsar skorna mot baksidan av byxbenen. Nu kommer horden, alla människor, var och varannan vet inte om att tunnelbanan inte kör natt hela vägen. Vi får bryta upp för den här gången, ställa oss vid varsin vagn. ”Spånga” skriker Micke, Fiskarn ”öarna” och jag, jag står först och skriker inget alls. Jag kör 198:an, ledvagn, Bergslagsvägen ut utefter tunnelbanelinjen. Fredagskväll, lönehelg, men jag störs inte av mina trafikanter. Vassilis Bolonnassos spelar Bach på P2 och flädern har slagit ut, ja , det har den banne mig, och den lyser som småfolkets egna lanternor på fälten. En natt ganska snart ska jag göra fläderblomssaft igen. Det är ingen som dricker den men när jag gör den känner jag mig som en välvillig häxa och köket blir bestjärnat med blommor.

Backlura klockan ett. Framme redan och arton minuters hålltid. Tillräckligt för en caffè latte på Statoil i Hässelby Gård. Jag fräser iväg med mitt artonmetersfordon, slängigare, fortare nu, när jag inte har något folk.

Jag har räknat fel på kväll. Det är Tomas som står på Statoil, inte hon med schäfern. Dessutom är det fullt av väktare där. Kaffet får följa med in i bussen. Bara jag och Vassilis i tretton minuter till och så den rofyllda turen in mot stan igen och så rast. Rast i tjugofyra minuter, tillräckligt för att spela nummerboll med Anna. Förutom oss och trafikledningen är det dött på garaget. Jag förlorar. Något fel på min armbåge, tror jag.

Om hon med schäfern vet jag följande:
Hon är uppvuxen i ett laestadianskt hem
Hon drömmer om att träna räddningshundar
Hennes hund kan spåra svamp och vilt
Hunden heter Pjotr.
Hon har aldrig fått orgasm.

Alvik, strax efter tre. Vi står fortfarande i skjortärmarna. Jag drar hastigt i kjollinningen för att få slitsen där den ska vara. Micke är tyst. Alla är tysta. Fiskarn röker håglöst sin fyrtioandra Commerce. Nu kommer trafikanterna. Det ser vingligt ut. Första spyan i bussen får bjuda på kaffe. Så är det alltid. Det brukar bli den som kör 198:an men nu kör jag 195. ”Spånga, Spånga” står jag och vrålar. Det är alltid någon som får stiga om vid Brommaplan i alla fall. Jag gillar inte Shell i Bromsten. Gillar inte Spånga över huvud taget. Gillar inte det här passet. Jag har räknat fel.

Det syns inte på henne.

(Utmaning: skriv om ett nattjobb)

måndag 1 februari 2010

Om historien

Det finns ingen början. Om det funnes en början, skulle det finnas ett slut. Allting är och fortsätter, omvandlas, förändras, i det vi med en vulgär förenkling kallar tid. Det vet varje god historieberättare. Han börjar in media res. Pang på. Mitt i. Början finns inte. Den måste skapas. Du fattar ett gemensamt beslut med läsaren: här börjar det. Det är fiktion.

Du fattar ett beslut med din älskade: här började vår kärlek. När du skrev det där kortet... Nej, förresten, det var ju före det, när vi träffades på Mikaels kalas och du...Eller så har ni varsin början. Kanske tror ni ändå att ni delar historia.

Historia. Berättelser. Uppdiktade och verkliga. Människan är det berättande djuret. Homo narrans. Som det berättande djuret har hon uppfunnit många begrepp, bland annat ”början” och ”slut”. Det lyckliga slutet kommer när man är less. Det vet varje god författare. ”And they lived happily ever after”. Varje god författare lämnar en öppning i slutet av berättelsen. Inte för att göra sig märkvärdig utan som en offergärd till verkligheten, den verklighet som faktiskt är oändlig, från vår horisont sett.

Nu slutar den här texten. På riktigt. Den slutar nu.

(Utmaning: skriv om ett lyckligt slut)

söndag 31 januari 2010

Drömmen

Dagarna, de går. Varje dag en ny chans, en ny utmaning. Det är min tröst: att i morgon, så... Kanske. Kanske att jag får till det. Som om det vore troligt. Jag väntar, varje gång lika full av iver, och så kommer den och jag kan inte bemästra den. Ramträff efter ramträff. Fnuttigt, fjuttigt, fegt. Det är för sent när jag skickar iväg den och plötsligt inser hur jag skulle ha gjort. Det är för sent redan när jag slår till och inte använder hela mig.

Jag fantiserar inte om mästerskap. Jag fantiserar inte om en serve på 248 kilometer i timmen. Jag fantiserar om att få till en träff där jag känner ner i knäna att den var rätt. Jag fantiserar om att inte nöja mig med mindre än jag är mäktig. Om att inte vara så slö.

Den kommer och jag glömmer allt jag lärt och beslutat. Den kommer och jag är inte beredd, fast jag väntat i snart ett dygn. Fast jag lovat mig själv att i morgon, så... Svedan i kroppen efteråt, av att ha försuttit ännu en chans. Dagarna: försöker peppa mig själv. Om nätterna drömmer jag om Andy Roddicks aggressiva baslinjespel. Han kommer också alltid tillbaka.

(Utmaning: skriv om att träffa rätt)

lördag 30 januari 2010

Some Interesting Days Abroad

Hon vill hjälpa människor. Men välgörenhet är fult. Hon vill hjälpa människor hjälpa sig själva. Hjärtat brinner. Hon är tjugotre år.

Tänk ett ögonblick på dig själv när du var 23. Vad visste du? Vad kunde du?

En dag får hon ett telefonsamtal. Ett volontärjobb som kanske skulle passa. Byutveckling.

Byutveckling! Precis något sådant som hon gärna skulle jobba med! Hon ser för sig själv hur hon vandrar runt på dammiga vägar i byar och liksom... utvecklar.

Skulle hon ge sig i kast med att utveckla byar i Lycksele kommun? Med sin bakgrund i teologi och mild aktivism? Absolut inte. Men byar i utvecklingsländer verkar så mycket mer hanterliga. Och hon kan lära sig massor.

Byutveckling. Community development. Tänk om någon nisse utifrån skulle komma hit och försöka utveckla det här området, med fyra hus hyresrätter och två hus bostadsrätter. Och inte ta hänsyn till att vi levde på helt olika villkor, vi i hyresrätterna och de i bostadsrätterna. Till exempel. Om han sa att nu skulle vi bygga ett community centre som var till för hela community:t. Där vi kunde ha olika kurser och samlingar. Eller vad han skulle hitta på. Och så skulle vi höra ihop för att vi bodde i samma community. Och han skulle vägleda oss fast han nyss var myndig och inte anade våra sociala koder, vilka som hatade varandra och vilka som var strebrar. Till exempel.

När man går in i ett nytt område, får hon lära sig, ska man kartlägga hela byn, inte bara dem som har det sämst. Många långa frågeformulär. Så tar man reda på behoven. Det underliga är att varje by som organisationen jobbar i får exakt samma sak: Ett community centre. En förskola. En sorts barfotabank. Det finns ”felt needs” och ”real needs”, får hon lära sig.

Hon går inte på så många dammiga vägar. Mest sitter hon på kontoret i huvudstaden. Hon jobbar häcken av sig men vet inte så noga med vad. Och när hon kommer hem har hon fyllt tjugofem och har utvecklats oerhört. Hon ska alltid vara tacksam för åren inom utvecklingsarbetet.

(Utmaning: skriv om att utveckla)

fredag 29 januari 2010

Bland lakanen

När vi kommer hem från skolan tävlar vi som vanligt om att först komma ur uniformen och in i duschen. Idag vinner Sofia. Jag går ut på verandan, där Aruba har hängt våra lakan på tork. Nu håller hon på med vår middag. Jag tycker om att se henne tvätta, hon ser så glad ut i sin lilla cementsmatt i den smala gången bakom verandan. Vi har berättat för henne att hemma har vi ingen tjänare alls, där gör vi allting själva. Hon frågar om det, många gånger. Om Madam verkligen jobbar hemma också och ändå tar hand om hela hushållet? Då säger vi att pappa och mamma delar på det, att vi också hjälper till. Litetgrand. Och vi berättar om
tvättmaskiner
diskmaskiner
dammsugare
microfiberdukar
och hon skrattar sitt glada skratt och säger att hon vet, att hon känner folk som jobbar hos folk som har sådana saker här också.
- Men vi har bara dig, Aruba, säger mamma och lägger armen om henne.
- That is not so only, säger jag och vet att det låter dumt och att Aruba inte vet att det låter dumt och att jag inte vet hur jag ska säga det på sinhala.

Jag går i de varma, fuktiga gångarna mellan lakanen, tänker att det är som en koja eller en labyrint, där man kunde ha ett hemligt möte. Bestämmer mig för att försöka få Sofia att leka med mig bland lakanen när vi har duschat, båda två. Jag kan nog inte säga ”leka”, för då tycker hon att hon är för stor.

Hon kommer ut, fuktig i håret och invirad i en sarong.
- Din tur, säger hon.
Hon verkar avslappnad och snäll idag. Vi ska nog få till ett superhemligt möte mellan lakanen. Nu tittar hon ut över den draperade verandan.
- Kommer du ihåg att i Sverige var lakanen vita, eller i alla fall enfärgade? frågar hon.
Jag tänker och tänker men kan inte komma ihåg det.
- Jo, och så hade man påslakan med täcken i för det var så kallt.
Jooo. Det minns jag. Tror jag.

När det stora duschmunstycket sedan strilar solvärmt vatten över mig kommer jag på vad jag skulle kunna säga till Aruba på sinhala om att vi bara har henne: ”Eka tamai hari hondai”. ”Det är verkligen mycket bra”. Det låter sämre än ”Det är inte så 'bara'” men det är något hon skulle förstå och bli glad av. Jag suckar. Så här är det hela dagarna, med engelskan i skolan och sinhalan här och där – för att bli bra på det kan man inte vara smart, då låser det sig. Man måste göra sig dummare, säga saker enkelt och korkat. ”In Sweden the sheets are white”. Om man säger det i skolan, visar det sig väl att de är det i England och USA också. Det är faktiskt det troligaste. Men det man tar för givet att alla såna länder också har, det har de inte. Som att mammorna och papporna får vara hemma när de fått barn. De retade mig jättelänge när jag hade sagt det.

När jag fått på mig kläder går jag på jakt efter Sofia. Ropar och ropar men hon svarar inte. Då sitter hon med en bok. Till slut hittar jag henne – bland lakanen, med korslagda ben. Jag kikar snett. Boken i hennes knä heter En alldeles särskild dag. Jag ska få läsa den efter henne. Hon tittar upp när hon känner att jag är där.
- Det här är som en platt regnskog, säger hon.

(Utmaning: skriv om lakan)

torsdag 28 januari 2010

Vaksamhet

”Se upp!”
Det var mammas sista ord varje morgon när hon stod på förstubron och sände iväg mig till skolan. Varje morgon. ”Se upp”.
Jag skulle se upp för Bobergs galna galt och för Aronsson, om han redan satt och söp där bredvid kafét. Jag skulle se upp när jag gick på dass, så att inte pojkarna tittade i springan under dörren.
”Se upp för järnvägskorsningen!”
”Se upp så att kängorna inte blir våta!”
”Se upp så du inte tappar ditt hårband.”

Pappa var redan i skogen. Veckorna långa. Låg i koja med de andra gubbarna. Men lördag klockan tre kom han och åkte igen i gryningen på måndagen medförande nytt fläsk och spickensill, ja, konten full för veckan. Från lördag klockan tre tills natten klingat av på måndagen gällde det att se upp. Men det visste bara jag och mina systrar. Inte mamma.

(Utmaning: skriv om att se upp)

onsdag 27 januari 2010

Kväll i Katarina

Sen fredagskväll på Söder. Marcia och Helena i Marcias rymliga kök. Genom fönstret tittar Katarina kyrkas klocka vänligt på dem genom snöyran.
- Fan! utbrister Marcia. Jag måste ringa Lena. Det är hennes födelsedag idag!
Hon går ut i rummet. Helena plockar med ett överblivet kronärtskockshjärta och hör henne sjunga ”Happy Birthday”
- Du ser ledsen ut, säger hon när Marcia kommer tillbaka.
- Det är så tråkigt med Lena.
- Jo, du har antytt det.
Hjälpsamt fyller hon på vännens glas.
- Berätta... om du vill, förstås.
- Vi var ju så här, säger Marcia och håller upp två omslingrande fingrar.
- Vad hände, då?
Marcia sitter tyst med rynkad panna en lång stund, snurrar på sitt glas.
- Äh. Jag tror att förändringen kom i och med att hon började prioritera sitt skrivande. I början tycker man inte att det är så konstigt, du vet – herregud, hon hade ju ett jobb att sköta också, det är klart att hon inte hade tid som förr, men jag menar...
- Jag tycker att hon verkar trevlig.
- Ja, men man har in-gen-ting att prata om. Ingenting! Hon har gjort sig av med teven – och det är väl ingen förlust, i och för sig, men så har hon slutat jobba på Kreativt Centrum och blivit spärrvakt för att kunna satsa på sin konst...
Marcia viftar med två fingrar på var hand vid tinningarna
-...och vad har hon publicerat? Ingenting!
- Hur länge har hon hållit på, då? frågar Helena
- Ja, det är åtminstone två år sedan hon började som spärrvakt. Det är så tragiskt. Hon lever liksom så instängt. Jag undrar om hon nånsin kommer iväg på bio.
- Jag träffade henne den där gången jag var på Operan.
- Ja, hon känner en tjej där, i Operakören. Gratisbiljetter, förstås. Du vet, hon har gått ner i lön så ofattbart mycket... Ofattbart! Frivilligt!
- Det är litet starkt också...
- Ja, hon är en stark person. Men så skrämmande tunnelseende. Nu är det bara böcker. Men hon hänger inte med ens där. Sist hade hon snöat in på nån amerikansk trettiotalsförfattare.
Marcia ruskar på huvudet och drar handen genom håret
- Var det inte det minsta kul att prata ikväll, då? frågar Helena
- Nja. Jag tror inte att hon hade firat. Och i morgon skulle hon iväg på nåt författarutbyte i Burkina Faso. Vad är det? Burkina Faso? Vem har hört talas om det?
- Hört talas om har man väl – men... jag vet inte så mycket.
- Nej, säger Marcia och lyfter hakan. När jag lärde känna Lena, trodde jag att det skulle bli en vänskap för livet. Nu har vi ingenting gemensamt. Det är törnar man får av livet.

(Utmaning: Skriv om att vara insnöad)

tisdag 26 januari 2010

Att se skillnad

För ett tränat öga syns omedelbart skillnaden mellan en person med positivt arv och en med negativt. Naturligtvis måste man dock gå vetenskapligt tillväga och mäta, i synnerhet skallar. Sverige är den europeiska nation som är mest homogen. Vi äro de äkta arierna. Tyskarna må säga vad de vill. Givetvis finns även bland oss en mindre andel lytta, sinnesslöa, tattare, vansinniga, vanartiga, sodomiter och så vidare, men det skall för kommande generationer vara ett minne blott, när vi fått dessa befolkningselement steriliserade och ofarliga. Problemet i det sammanhanget är förstås sodomiterna! Eutanasi är en djärv men inom kort kanske inte omöjlig åtgärd. Från Tyskland har kommit förslag om att så drastiskt ta sig an judeproblemet. Objektivt sett vore det kanske den renaste åtgärden när det gäller det fåtal människor av undermålig ras, såsom negrer och mongoler, som befinner sig inom vårt lands gränser. Jag tog själv upp frågan vid sistlidna rashygieniska konvent. Det är inte den absolut viktigaste befolkningsfrågan, enär uppblandning i den egna, rena rasen torde vara lika osannolik som att utpräglade sodomiter för sina gener vidare, men alldenstund utgallringen av dessa fåtaliga och lätt identifierade individer vore så enkel, skulle ett sådant småskaligt experiment vara ytterst tilltalande och ge underlag för vidare politiska bedömningar av hur befolkningsmaterialet skall förädlas. I förlängningen skulle man kanske i ett land med förhållandevis liten befolkning, som vårt, kunna besluta om eventuell eutanasi lugnt och metodiskt, individ för individ, när väl sodomiterna så småningom utrotats. Eugenik är en komplex vetenskap; vissa individer med allvarliga mentala rubbningar ha också oförklarliga gåvor, som kunna komma till bruk en tid, innan de sedermera utrotas. Likaledes hava till och med lappgummor sagts kunna ha icke oävna sångröster – detta är dock något jag aldrig själv erfarit. Därmed vare hur som helst: det finns goda skäl att individuellt bedöma rätten till liv för bärare av genetiska defekter av olika slag, på det att vår befolkning må bli starkare, renare, sundare och mindre vanartig! Vad jag vill säga till dig som lyssnat är att du själv kan bli en hobbyeugeniker. Som sagt: det är lätt att se skillnad på en människa med rent arv och en med orent. Anförtro med varm hand rapporter om de som hava orent arv till oss på Rashygieniska Institutet.

(Utmaning: skriv om att se skillnad)

Min bästa vän

Vi träffades redan i Uppsala. Då var vi yngre än unga människor är nu, men det kunde vi ju inte veta. Vi var vuxna och intellektuella, vi förkovrade oss, vi såg allting klart utom det som var enigmatiskt och det enigmatiska tyckte vi var spännande utmaningar. Nu är vi i exakt samma ålder men det var vi inte då. Hon var tre år äldre. Det är stor skillnad mellan 19 och 22. Hon var riktig, viktig, amanuens på deltid, och jag var en förstaårsstudent som inte kunde få klart för mig vad jag skulle uttrycka med mina kläder och glasögonbågar. Det blev alltid bara nästan rätt. Hon stod över sånt, gick rak i ryggen som en dansare.

Vi blev vänner. Bekanta först: hon fick barn med en av mina vänner. Mer blev det inte i Uppsala. Men jag klippte, full av självförtroende, hennes lugg. Det gick inte så bra. Sen kom det sig så att vi hade kontakt, fastän hon skilt sig från min vän. Vi hade mycket att säga varandra. Vi samtalade oss fram till en djup vänskap. ”Du är en av mina bästa vänner” sa jag till henne ibland och hon sa inte emot.

Så kom den dag, i nutid, när jag hade ett ärende till ett ställe nära hennes jobb. Vi kom överens om att jag skulle titta upp. Hon var glad att jag kom, visade mig runt och presenterade mig för en av sina fåtaliga kollegor. ”Det här är min bästa vän”, sa hon till kollegan. Det är då jag sviker. Det är då jag rodnar. Det är då jag stakar mig. Och jag tror mig se att hon blir ledsen. Det är svårt att tolka människor.

Att ha många bästisar är en del av min slarvigt hoplappade ideologi. Men det var inte anledningen till att jag fick muntäppa. Det var inte så att jag kände att jag behövde korrigera henne. Jag blev generad, rörd och tacksam för att hon för första gången kallade mig sin bästa vän. Med mitt bakvända uttryck för denna glädje, sårade jag henne.

”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blåmärken” Elmer Diktonius

(Utmaning: skriv om att omedvetet såra)

söndag 24 januari 2010

Hågkomster ur ett långt liv

Jag vill med jamb berätta vad jag vet – och redan har jag tappat mina fötter!

Nej – diktare blev jag aldrig men jag är minnesgod. Jag är en av de få som minns de mäktiga ormbunks- och tallskogarna under jura. Så milt det var! Och fuktigt som ett drivhus. Vi var inte människor då men vi minns, om vi vill. Det är ändå bara 200 miljoner år sedan. Mindre. Kontinentaldriften!Jätteödlor som i förskräckelse jumpade planlöst hit och dit över de plötsliga revorna i enhetskontinenten. Inga konferenser om klimatet då, det bara hände. Och jag stod med jämnmod och såg på. Den makalösa jorden! Som gjord för att brukas. Men människan, som sagt, var inte påtänkt.

Vart vill jag komma med det här? Ingenstans. Jag är en gammal gubbe som minns och sådana brukar trötta omgivningen med dravel. Jag borde sätta mig och öva i stället. Jamber, trokéer, daktyler... Jag vill ju lära mig och har aldrig lärt, under alla dessa år. Jag minns dem också, de gamla grekiska diktarna med sina skrivplattor. Då var jag människa! Och hur jag ville vara jämbördig med dem!

Det var tålamodet som det föll på, tror jag. Sannolikt också begåvningen. Bara för att man har lust till orden, är man inte utvald att behärska dem. Se bara på denna rappakalja. Ingen disposition, ingen vilja. Jura, jamb, jämnmod, jämbördig, jord... Huller om buller. Vad jag vill säga är kanske det, som alla vet: att som art är vi bara ett andetag i den här planetens liv. Som om ni inte lärde er det i grundskolan. Nu ska jag gå på seniorboendets skrivarkurs och se om jag kan få ordning på mina versfötter.

(Utmaning: skriv fem favoritord på J och en berättelse där minst två av dem är med)

lördag 23 januari 2010

Francesca

Inför varje elchocksbehandling skrev hon upp alla sina koder i klarskrift på en liten lapp, som hon deponerade i avdelningens kassaskåp, men det var alltid något kort hon glömde att skriva upp. Till Åhléns kundtjänst hade hon ringt säkert tio gånger. ”Förlorat koden.”

Hon var äldst av oss alla men barnslig på ett spjuveraktigt sätt och våldsamt vacker, som om hon hörde hemma i en film och inte i vår såsiga tillvaro. Tävlan om vem som var mest deprimerad. Måltiderna dagens höjdpunkter.

Varje gång hon åkte på permission gjorde hon futila försök att ta livet av sig, kom tillbaka via somaakuten. När hon fick frigång la hon femtontusen på tre par stövlar. Men hon var mest normal av oss och någon som vi kvinnor tydde oss till. Hon hade varit längst i branschen och var analytiskt lagd.

Jag minns hur hennes hår blänkte.

När vi blev utskrivna skulle vi träffas allihop på Lilla Capri . Det var hon som drömde drömmen men det var hos oss den slog rot. Vi tänkte oss hur vi skulle sitta där i en försommarvind, friska, starka, och höja våra glas för friheten.

Det är inte rättvist. Hon hade mer liv i sig än någon av oss. Ändå, efter en permission kom hon inte tillbaka. Hon hade lyckats till slut. Inlåsta i hennes garderob på sjukhuset stod tre par exklusiva stövlar. Alla kort, alla koder – ingen hade användning för dem nu.

(Utmaning: skriv om en kod)

fredag 22 januari 2010

Mitt mantra

Skriva eller dö

Ecrire ou mourir

Write or die

(Utmaning: skriv ett mantra för ditt skrivande)

torsdag 21 januari 2010

En sann historia

Det har varit en stor fest på liten yta. Lokalen ska vara utrymd klockan tretton. Baktungt, bakfullt är vi några som städar, fulla av historier och skvaller från gårdagen. Jag diskar så energiskt som jag mäktar medan jag lojt förser mig ur en ölburk som står vid vattenkranen. Mängder av öl och mat finns kvar efter festen, dock inte vin eller sprit. Och vad vill man ha på förmiddagen efter en fest när man arbetar? Vatten, om man är förnuftig. Öl, om man är som jag är just den här dagen. Bubblorna lindrar törsten och det känns gott att spä på med litet alkohol för att det inte ska bli en alltför abrupt övergång för kroppen.

De andra håller på med sitt. Det är bara jag i det lilla köket. Samtidigt som jag hör Maura och Francesco försvinna ut genom dörren för att köra bort en del saker med folkabussen, tar jag en slurk och känner med ens att jag sväljer något hårt och vasst. Jag vet precis vad det är. Det är det njurformade lilla locket till ölburken, som ska sitta kvar, snett bakåtfällt, när man öppnat med ringen. Jag vet att det ramlade ner i burken när jag öppnade den. Då hade jag ingen tanke på att det kunde göra någon skada men nu känns det som om det ligger som ett lock för min luftstrupe i stället. Var det ligger exakt vet jag inte men jag kan nätt och jämt andas och inte prata. Det känns som om metallbiten skulle täppa till allt helt och hållet om jag använde halsen. Jag går ut till Eva och gestikulerar och grymtar. Hon föreslår Hemlich manöver men jag viftar vilt med armarna. Nej!
Metallbiten ligger på en plats som jag kan överleva med; jag vet inte vad som händer om den lägger sig högre eller lägre.
Ring Maura och Francesco, säger någon.
Jag måste ju skjutsas någonstans.

Maura och Francesco har inte kommit långt. De är där inom minuter. Lockets vassa kanter skaver. Jag får i mig precis så mycket luft att jag inte har panik.

Maura är en sådan person som behövs i krissituationer. Eva förklarar mitt dilemma och Maura säger:
Ställ dig på alla fyra och hulka.
Det är det första rådet eller förslaget som jag kan ta till mig; som känns ofarligt. Jag följer hennes råd. På fjärde försöket åker metallbiten ut.

Efter den här erfarenheten dricker jag förstås aldrig direkt ur burken? Jo, visst gör jag det. Men jag kollar alltid att locket sitter kvar. Och jag vet, att om jag skulle få något jättestort problem, skulle jag gå till Maura, som så många gör.

(Utmaning: skriv om andnöd)

onsdag 20 januari 2010

Felix

Det låter uppifrån. Taket, mitt tak, är en annans golv. Om nu klockan bara vore tolv men den är tre. Tre på morgonen och det låter som om de flyttar alla sina möbler. Kvastskaft har man inte numera, man får beskedligt ta på sig morgonrocken och gå ditupp, där en medelålders kvinna i nattlinne öppnar nästan omedelbart. Jag ser på hela hennes hållning att hon skäms. ”Förlåt”, säger hon innan jag hunnit säga något. Det är en konventionellt inredd lägenhet, mer arvegods än Ikea, och allt står huller om buller. De har flyttat alla sina möbler. ”O, förlåt” säger hon igen. ”Sture!” ropar hon inåt lägenheten. ”Vi måste sluta!” Till mig säger hon: ”Jag kan förklara.”

Följande har timat: De har varit på en liten tillställning och kommit hem vid tvåtiden, varvid de upptäckt att den tama sköldpadda de vaktar åt en bekant rymt från sin bur, vars dörr står på vid gavel. De börjar söka men hittar inte djuret någonstans. Eftersom ägaren ska hämta det klockan åtta just denna morgon, måste de få fram det. De försökte vara försiktiga men hur lätt man än är på handen, låter det när man flyttar tunga ekmöbler. Det kan jag intyga.

Sture och hans fru är utom sig. Sköldpaddan betyder allt för sin ägare. Han har haft den sen han var barn. Och nu har de lämnat burdörren öppen! Själv ser jag något annat som är öppet: dörren till klädkammaren står på glänt. ”Har ni sökt därinne?” frågar jag och får ett nekande svar. Vi öppnar andlöst och tänder lyset, som illuminerar prydliga rader skor på dubbla hyllor, massor med kläder och ovanför dem travar med kartonger. Längst in ett frysskåp. ”Min man jagar”, förklarar kvinnan. Sen står vi dödstysta. Kompressorn låter. Men Sture, som är van vid ljudet, hör också något annat, ett klent och tafatt krafsande som inte ska vara där. ”Felix!” ropar han och dyker ned invid frysskåpet. Vi får flytta det också litet grand men det gör inget. Jag är ändå uppe. ”Han har fastnat i kylslingan!” säger Sture triumferande och lyfter fram en sköldpadda något större än hans hand. Felix får en bit kokt morot till tröst och vi människor sätter oss ner med en kopp te. Vi har bott länge i fastigheten men aldrig ens mötts i hissen.

(Utmaning: Dagens ord: lyhörd)

tisdag 19 januari 2010

En lycklig dag

Igår morse slog min dendobrium ut. Det ska vara väldigt svårt att få dem att blomma om; nu är det fjärde gången för mig med just den här, som jag fick av Lovisa när Olga föddes. Tidigare hade jag bara haft phalaenopsis. Jag skämdes litet, det borde ju vara jag som farmor som gav Lovisa en orkidé när hon fick sitt första barn men Lovisa har alltid varit sådan, så frikostig när det gäller att dela glädje.

När hemtjänsten kom igår förmiddag, bad jag om att få komma upp ur sängen. Det var en sådan dag, himlen strimmig i svag kobolt och vitt, de fick sätta mig i rullstolen och köra mig de få metrarna fram till blomsterfönstret, där satt jag ett tag och skissade i huvudet så att jag skulle ha en bild att ta fram när jag behöver den. Även aloe veran håller på att slå ut, det verkar bli gula blommor på en gänglig stängel – det är första gången för mig. Ja, det var en lycklig dag. Om en vecka kommer Ester på besök. Då ska jag också upp och kanske, kanske, om vädret håller, kommer jag ut. Det är gott att ha något att se fram emot.

(Utmaning: skriv om det bästa som hände igår)

måndag 18 januari 2010

Eftersläntraren

Den första dagen stressar hon. Pinnar på med sina taxben utan att se det strålande vinterlandskapet, som ur en kitschig österrikisk almanacka. Spåret är vad hon ser. Saltsmak i munnen och i öronen dånet från hennes puls och andning. Det går ändå inte fort. Tiden de andra får vänta på henne räknas ändå i minuter, inte sekunder.

Den andra dagen tar hon det i sin egen takt. Hon beslutar sig för att inte tänka på de andra. Lycka. Det är tyst i öronen, bortsett från skidornas svischande, och hon tittar upp, ser rimfrosten i grenarna, ser hur solen gör prismor av snökristallerna, ser att snön kan måla något vackert även av en ny granplantage. Hon är tom. Hon njuter. Sen kommer tankarna, i lagom takt, med lagom intervall. Hon har expanderat. Hon är detta landskap. Kraften är väl magasinerad i ett mycket litet hålrum i henne. Hon kan åka såhär i evig tid. När hon kommer fram till de andra pratar hon inte om hur dålig hon är, utan faller in i det avslappnade samtalet. Hon orsakar dem inte lidande, de trivs i solen lika mycket som hon själv. Snart bär det av igen. Hon behöver egentligen inte vila. Med ens ser hon deras ryggar hundratals meter framför sig igen. Hon ser deras ryggtavlor långt framför sig och hon tänker inga tankar om att ”här är jag” och ”där är de”.

Hon åker hem fylld med glögg och med en insikt om jämförelser som är så mångtydig att hon bara kan känna den på tungspetsen och i magen, att tänka den går inte.

(Utmaning: Skriv om att halka efter)

söndag 17 januari 2010

Vad livet ger

Egentligen skulle jag inte ha fått det här jobbet. Jag var inte kvalificerad, för jag hade fuskat på en C-uppsats en gång på universitetet. Egentligen skulle jag ha skrivit om en ny ekonomisk världsordning – detta var för länge, länge sedan – men jag fick någon sorts black-out och tiden led och jag hade inte råd att missa poängen, så jag åkte till en annan universitetsstad, rotade fram en gammal uppsats där och skrev om den med mina ord. Det var egentligen inte så lätt. För att vara på den säkra sidan la jag till en liten tabell. På seminariet tyckte alla att uppsatsen var bra, utom tabellen. De tyckte det verkade som om den egentligen inte hörde dit. Nåväl, jag fick spets – VG eller MVG eller vad nu det högsta betyget hette på den tiden - och såg till att glömma och gå vidare.

Hon som egentligen skulle ha fått jobbet, Ingerlise, fick också spets på samma seminarium men har inte samma svada som jag. Hon är alltigenom mer genuin, genomför det hon åtar sig och är systematisk och litet korkad. Men snygg. Jag vet att hon var andrahandsvalet för det här jobbet. Jag vet att hon kunde ha dödat för att få det. Hon är osäker på mig. Egentligen skulle jag ha fått hennes man. Vi pluggade statskunskap alla tre i Uppsala på åttiotalet och var kära i varandra litet huller om buller, sådär som det kan bli i en universitetsstad på våren. Ja, egentligen vid vilken årstid som helst.

Det var hugget som stucket men hon fick honom. Jag sjöng på deras bröllop, falskt som en örn. Det var inte meningen, jag var rörd, berörd och litet sårad. Det är så länge sedan, att man egentligen behöver tänka på det lika litet som på C-uppsatsen men jag tar upp det ibland med hennes man när vi ligger med varandra varje onsdag på den gräsgröna soffan i hans ämbetsrum här på regeringskansliet: att det egentligen var jag som skulle ha honom. Och så enas vi om att det egentligen inte spelar någon större roll.

(Utmaning: Dagens ord: egentligen)

lördag 16 januari 2010

Ett erbjudande

”Du slipper det här”, sa han. ”Allt det här slipper du.”
De sitter i hennes soffa, sörplar te ur handdrejade muggar, äter möra hemgjorda skorpor. Hon tittar på den välskötta azalean på soffbordet, stor som en mindre julgran.
”Var det det du kom hit för att säga?” frågar hon och hennes röst darrar.
”Det finns en plats nu i klostret. Jag vet att utövandet är det viktigaste i ditt liv. Du är varmt välkommen att förena dig med oss.”
Vad har hon att förlora? Ingenting. Ett omsorgsfullt hopsamlat hem som hon älskar – men som hon kan kliva ut ur för alltid när som helst. Ett intressant och välbetalt jobb. Det är vad det är: intressant, välbetalt. Hon kan lämna det i morgon. Ett leende vaknar inom henne. Hon vänder sig mot honom och ska just säga ”ja” när han säger:
”Men skriva kan du förstås inte göra där.”

(Utmaning: skriv om ett erbjudande)

fredag 15 januari 2010

Vår fadder

Det sägs att vår fadder är sjuk men det är inte lätt att hjälpa henne, eller mildra hennes symtom. Som en vettvillig fladdrar hon omkring, eller som en fjäril. Startar ständigt nya projekt som går i putten efter någon vecka, för hon har helt enkelt inte tänkt, eller tänkt för visionärt. Hon står inte på fötterna, vår fadder. Det är därför hon dukar under efter att ha flaxat upp i stratosfären, hamnar i träsket, i gyttjan, solkar sina kläder, bryter samman; allt det man kan tänka sig efter ett sådant beteende. Men ändå... har hon aldrig helt... har hon en liten rest av förmåga att resa sig ändå. Då flyger hon, även då, men sansat, i vit voile med stora fläckar, och vi bävar; bävar och gråter av lättnad.
”Fadder!” ropar vi till henne där hon ligger i glidflykt på lagom höjd.

(Utmaning: skriv om att hjälpa)

torsdag 14 januari 2010

Ode to a Dead Poet

She ought to shave her armpits but she is brooding over a dead poet, whose demise she is afraid she has brought about herself by her engrossed reading the other night, when the beauty of the poet's mind made her sleepless.

Not the following day but the day after – which was yesterday – his picture was in the upper left corner of the front page of the newspaper. He was dead. Killed in a windsurfing accident. Nobody to blame but the wind. And perhaps her? Two days ago she had never heard of him, yesterday and day before yesterday she amassed all his books, frantically rushing from one second-hand bookshop to the other, and today she was in love - and mourning. Why should he die as soon as she discovered him? Was it her fault?

She had already dreamt of autographs in one or all of the slim volumes; of correspondence, yes, even marriage. She is a fast day-dreamer. Fastidiously she cuts out the portrait in the paper, pastes it on a large piece of cardboard and sits down to write a commiserating letter to his parents. She will be less excessive next time she finds a new author.

(Utmaning: skriv om att grubbla)

tisdag 12 januari 2010

Nykomling

Hon kommer i januari. Vi har med oss varma kläder till Arlanda, något att ha på tills hon får prova ut en egen jacka, men hon behåller den hela tiden, pappas gamla dunjacka, som hon nästan försvinner i. Under den kan hon ha hur många lager som helst. Hon klarade gymnasiet hemma i sitt land vid ekvatorn, det är därför hon får komma hit. En liten bonus. Ett halvår i ett arktiskt land. Hon tycker inte särskilt om maten men är hyfsat imponerad av standarden. Teve är inte mycket för henne. Svenska kan hon inte och hennes engelska är för dålig. När vi tar ut henne på olika utflykter, vill hon helst åka tillbaka igen. I början håller hon negativa omdömen för sig själv men en dag, på resa mellan Fagersta och Ludvika, säger hon ”How ugly!”. Snösörja och kala träd. En frukost, när vi andra sitter och betraktar sidensvansar och blåmesar på fågelbordet i päronträdet, undrar hon varför vi inte huggit ned de döda träden i vår trädgård. Vi säger ”Wait and see!” och hon får hemlängtan i blicken.

Den första tussilagon är för oansenlig för henne. Hon kan inte glädjas som vi över vårtecknen. Hon har aldrig varit i det cykliska förut. Men en dag vid skolavslutningen, när fruktträden frodas och tulpaner och narcisser gör att vi inte kan klippa gräset, får hon syn på ett foto av sig själv i samma trädgård i början av februari och hon säger ”Miracle!” Så blev miraklet uppenbart även för oss. Explosionen av grönska under våren är inte mindre fantastisk än den ständiga växtligheten hemma hos henne. Vi bor i ett land som verkar dö och uppstå, dö och uppstå.

(Utmaning: skriv om en nykomling)

måndag 11 januari 2010

Det praktiska

Hon står handfallen: hand-fallen. Lika intelligent som hon är när det kommer till samhälls- och litteraturanalys, lika bakom flötet är hon när hon nu ska foga samman denna Ikea-hylla. Men hon har en stor verktygslåda. Den uppfyller nästan halva utrymmet under diskbänken. Hon trivs i arbetarbyxor, för fickornas skull. Där har hon almanacka och penna, hundpåsar och förstås diktafonen. Var sak på sin plats. Och millennietumstocken, som rymmer hela världshistorien, samtidigt som man kan mäta bord och tyg. Tum från ena hållet, centimeter från det andra. Allt är lätt och enkelt, utom att hon måste tänka sig för innan hon går in på en bensinmack för att fråga en idiotfråga. Det är vid sådana tillfällen de byxorna inte är så bra. De är för kaxiga. Och hälften av grejerna i verktygslådan vet hon inte vad de är. Där finns en hög med insexnycklar från Ikea, den har hon bidragit med själv, resten är ömsinta gåvor från hennes far. Hon skulle aldrig drömma om att erkänna för honom, att det är grannfrun som sköter borrningen åt henne i de marmorhårda betongväggarna.

Nu är det enkelt. Nu är det en bokhylla från Ikea. Den ska ersätta en i rotting som håller på att rämna. I varuhuset såg den gedigen ut, arbetad, men nu när hon ser den i dess beståndsdelar ger den henne vämjelse. Och hon borde vara två. Det finns ett bakstycke, gudbevars, som ska skjutas in i ett spår, samtidigt som någon håller gavlarna. Alla delarna känns vinda. Det droppar svett från hennes lugg. Det är omöjligt att få in bakstycket i spåren på sidorna. Efter en timslång kamp bestämmer hon sig för att använda våld och den tunna fanérskivan går i två stycken.

Det lånade fordonet är ännu inte återlämnat. Kallsvettig lyckas hon backa in det på uppfarten och hon klarar färden tillbaka till Ikea. Lämpar allt på en kundvagn, som ett sorgligt plockepinn med emballaget här och där i strimlor.
- Reklamation. Den är alldeles vind och bakstycket bågnar.
Prata för sig kan hon och arbetarbyxorna ger tyngd åt hennes ord. Hon får pengarna tillbaka. Sen köper hon en gammal Billy på Blocket för en hundralapp av någon som ska flytta och kör den till porten åt henne.

(Utmaning: skriv om att sätta ihop)

fredag 8 januari 2010

Tvättstugeinstruktion

Maria hade burit på sin fråga ända sedan hon förstått att hennes vackra nya granne också skrev. Mellan yogapassen och lektionsförberedelserna och lämningarna och hämtningarna hann hon även skriva. Förra året hade hon fått en tunn, grön novellsamling utgiven på ett litet med aktat förlag. Hon hade sådan lätthet. Maria själv var tung. Inte minst högarna med ratat material och de för länge sedan raderade filerna på datorn tyngde henne. Hon fick sig inte att duga, hur många skrivarkurser hon än konsumerade. ”Show, don't tell”. Ja, men sen då? Vad är en berättelse? Varför vill jag berätta när jag är så värdelös? När jag inte har något omdöme, tycker Virgina Woolf är tråkig?

En sen kväll i tvättstugan kom frågan fram. De stod bredvid varandra, vek vant sitt nytumlade. ”Hur gör man?” sa Maria. Rösten trängde knappt fram, så trång var halsen. Grannen var tyst en stund, vek omsorgsfullt en T-shirt som de viker i affärerna, i tre delar, i stället för att vika på mitten. Så sa hon: ”Det är nog en sådan där fråga som man måste finna sitt alldeles egna svar på. Men viktigt är att man har tillit till sig själv. Tillit, parad med tvivel. Det finns ingenting så djävulskt som att skriva i vissa faser – i andra är det det mest tillfredsställande.”
”Jag vet inte hur man skriver något färdigt”, sa Maria.
”Ingen av mina texter har någonsin blivit färdiga. Jag måste bara en dag bestämma mig för att det är slut, att jag inget mera ska göra. Sen låter jag texten vila någon vecka eller någon månad och så kan jag börja korrigera igen. Sådär håller det på. Helst skulle jag vilja kunna åka runt med rödpenna bland de stackare som köpt min bok och bättra på här och där.”
”Men hur gör du när du skriver?”
Klockan var några minuter i tio. De var båda färdiga med tvätten och gick med varsin Ikea-kasse över axeln mot sin port. Grannen stannade, satte ned sin börda.
”Jag börjar med ett ord. Det absolut bästa ordet jag kan komma på. Det skriver jag ner. Sen fogar jag till det ett annat ord som är det bästa. Jag tror att jag jobbar med en ord-radar, som fångar in signalerna från orden som blinkar som stjärnor i det universum som kallas medvetande. Ja...”
Hon tog upp kassen igen och började gå de få stegen mot entrédörren. ”Ja, jag fångar upp signalerna som orden sänder. Visst låter det knäppt? Det är därför man måste komma på det själv, hur man gör.”
”Ja,” sa Maria sorgset. ”Jag skulle inte klara av det där.”

Sent den kvällen satte hon sig med penna, röd, och papper. Tittade mot månen, tänkte på en gammal tivolihäst som kunde räkna, gjorde sig öppen för medvetandets universum, för de blinkande orden däri. Det ord som kom var ”svininfluensa”. Hon kände sig mer hopplös än någonsin.

(Utmaning: skriv om att sända ut signaler)

torsdag 7 januari 2010

Hennes girlang

Hon bär orsak och verkan bakom sig som en glittergrön girlang, som vi alla. Den kallas ibland karma. När något går på tok, lägger hon upp girlangen på axeln, säger kokett: ”Det är karmiskt”. Då tror hon att det orsakats av något som hände för länge, länge sedan, kanske i ett annat liv som var hennes men ändå inte. Vad är det som återföds när de fem skandha upplösts; när vi lämnar våra liv? Själva girlangen. Karma. Medvetandet? Återföds? Ja, och ändå inte. Vem talar om ett ”åter”? Girlangen hänger där, evighetslång, oändlig; hennes att bära för en tid på det sätt hon själv väljer. Att säga att allt beror på orsak och verkan är att säga att tillvaron är sprängfull av val. ”Ska jag ställa glaset där?” ”Ska jag diska med så yviga gester?” Genom sina val väver hon fortsättningen på sin girlang – utsträcker ännu något oändligheten. Hon är betydelsefull i det att allt hon gör har betydelse. I det att hennes liv ur ett oändlighetsperspektiv är som en blinkning bara är hon riktigt, riktigt liten. ”Du är liten och betydelsefull”, säger karmalagen henne. ”Ta vård om ditt liv med omsorg”.

(Utmaning: skriv om att orsaka)

onsdag 6 januari 2010

Östra Nybrännberget

Det är vandrandet hon gör det för. Vandrandet och ätandet ur kåsa. Bäst tycker hon om att sitta i skogen vid en liten eld. Det långsamma funderandet. Hon är inte särskilt intresserad av naturen. Hon betraktar den och tycker den är vacker, kan stå i en halvtimme och se på ett djur, en fågel eller en förunderligt formad gren, men behöver inte veta vad det heter, det hon ser.

Varje sommar ger hon sig ut på en liten utflykt. Två, tre, fyra dagar, inte mer. Dagar som expanderar som himmelstaket ovanför henne; som laddar varje ögonblick. Närvaro.

Hon behöver inte göra upp några planer. Nuförtiden finns det mobiltelefon. Hon låter någon skjutsa henne till en viss punkt, sen slår hon på telefonen och ringer när det börjar bli dags för hämtning. Ibland vet hon inte hur många dagar som gått. Fast hon för dagbok. Minimala anteckningar i en allt mer fuktig moleskinekopia: ”Smoke signals from a frozen empire”, ”Ljuset bryts i trädens vattendroppar: rött, grönt och blått”, ”På klipphällen intill är humuslagret så tjockt, att fyra små granar och en rönn har tagit plats”. Inga datum. Ibland namnet på platsen: ”utanför Norhyttan”, ”Nybrännberget”.

Nybrännberget är ett kvadratkilometerstort naturreservat som hennes vän biologen har sagt är fantastiskt, vackert och intressant. När hon väl kommer dit, är hon så mättad med intryck att hon bara orkar traska utefter bäcken som är reservatets östra gräns. Det är vackert och fantastiskt. Hon vill måla. Hon gör upp med sitt liv. Lovar sig själv ett flöde av ensamhet. Lovar sig själv att nästa år ska hon låta sig skjutsas direkt till målet, inte ägna mesta tiden åt att vandra dit. Hennes lycka förefaller fysiskt gripbar.

Ett par dagar senare ringer biologen för att höra hur hon haft det. Hon berättar, andlöst, barnsligt.
- Östra sidan, säger du? frågar han.
- Mmm.
- Ja, nu är det ju så att det är västra sidan som är intressant.
Hon funderar.
- Bra. Jag ville ha en anledning att åka dit igen.

(Utmaning: skriv om friluftsliv)

tisdag 5 januari 2010

Schaman på semester

Vårt samhälle är ganska solitt, i det avseendet att allt är som det synes vara. En jägare är jägare, en samlare en samlare och en väverska-och-kokerska-och-samlerska-och-barnafostrare-och... ja, du förstår nog: en kvinna är en kvinna. Undantag medgives ej.

Själv är jag schaman. Jag känns igen på min blåröda ansiktsmålning och min pung med toppslätsskivling som jag bär hängande från bältet. Jag är rörlig, jag är lätt. Skatan är mitt totemdjur och ja, jag är kvinna. Kvinna rakt igenom, som alla schamaner i vår stam. Vi håller på traditionerna. Det är därför jag inte avlägsnat ansiktsmålningen ens nu, när jag sitter i godan ro bland rusningsmänniskorna på tunnelbanan vid Odenplan i Stockholms city, sexhundra mil från min stam och utan något att rätta mig efter eller rätta till. Jag är något så ovanligt som en schaman på semester. När jag utvaldes av en biståndsorganisation fick jag välja på bad- och slappsemester i Förende Arabemiraten, safari i Krügerparken och storstadsupplevelse i Sverige. ”Storstadsupplevelse”? Nå. Jag tog Stockholm, eftersom jag helst velat åka till New York och gå på MOMA. Målning intresserar mig verkligen, särskilt sådan som utförts i trancetillstånd. Här vet jag inte riktigt vad jag ska titta på. Trance verkar vara ett okänt fenomen och på Moderna museet står en get med en bilring runt magen. Han står på lappar med formler jag inte förstår.

Men jag påverkas. Av staden. Av alla räta linjer, alla energifält, alla ljus. Räta linjer är vad som gäller även tankegångarna. Vad jag förstår, behandlas svenska schamaner med starka droger och ses som sjuka. De flesta av dem bär på en ömklig undergivenhet eller statussänkande aggression. Medicin i egentlig mening tycks vara okänd och jag finner inte någon som är initierad nog att överföra kunskap till. Det är sorgligt men jag bär med mig många nya bilder som jag hoppas ska kunna tolkas tillsammans med de andra schamanerna därhemma. Om inte, får vi öppna ett eget MOMA.

På något sätt ska jag se till att det här experimentet blir lyckosamt men jag kommer att rekommendera att det får vara en engångsföreteelse. Inte för att jag är ogin, utan för att jag slår vakt om våra starka traditioner. Visst kan vi lära av andra samhällsformer - och lära ut - men mysteriet är stort nog vid bäcken där vi bor. Det är min tro.

(Utmaning: skriv om att få dispens)

lördag 2 januari 2010

Utvald

Den trettonde november, en månad i förväg, börjar jag ta särskilt väl hand om mitt långa, blanka hår. Jag går inte till skolan utan att det är borstat med hundra tag och mamma hjälper mig göra en inpackning. ”Lucia ska vara blond” säger Maja. Alla i klassen lyssnar på Maja. Men fröken säger att den riktiga Lucia kom från Italien. Där är inte många blonda, precis.

Jag älskar fröken. Hennes kläder doftar lätt av liljekonvalj; små dräkter i strävt tyg. Fröken är liten men bestämmer allt.

I slutet av november börjar vi öva luciasångerna. Om man är lucia behöver man inte sjunga, då ska man stå med händerna ihop och stråla. Jag tar lätt på övningarna. Fröken säger att det jätteofta blir fel. Att man glömmer att det ska gå ner första gången och upp andra gången på luciasången. Vi övar ofta på det. Jag slänger med håret. Det är jag som har längst hår i klassen.

Fjärde, eller kanske femte, övningen ska vi börja med en ny sång. ”Vi komma, vi komma från pepparkakeland.” En gång sjunger vi igenom den, men så säger fröken att inte alla behöver kunna den. Det behövs bara tre pepparkaksgubbar. Och valet är ju lätt i den här klassen. Jag lyssnar inte så noga. Sitter och snurrar en test av mitt hår. Men så pekar hon på mig. På mig pekar hon först och säger att jag har fin pepparkakefärg. Så pekar hon på Matthew, som har en pappa som är från USA, och på Samuel, som är adopterad från Etiopien. ”Han ser nästan vidbränd ut”, säger Maja triumferande. Hon vet att hon blir lucia nu.

Jag minns ingenting av hur det gick sedan. Minns inte luciaomröstningen. Minns ingenting av uppträdandet i den löjliga pepparkaksgubbedräkten. Mamma hade kvittot kvar, så hon kunde lämna tillbaka mitt fina lucianattlinne på PUB.

(Utmaning: skriv om att vara utvald)

fredag 27 november 2009

Utmaning 331 - Vad är vardag?

Nu gör jag ett avbrott i vardagsbestyren och skriver dagens Skrivpuff. Nej, men vänta nu - det här är ju det enda jag gör rutinmässigt i min vardag, skriver Skrivpuffen. Då kan det väl inte vara ett avbrott?

Vad är vardagsbestyr och vad är avbrott i desamma? Dricka en kopp kaffe? Baka en morotskaka? Öppna posten?

När jag är lycklig är varje vardagsbestyr ett avbrott i de övriga vardagsbestyren. När jag är olycklig bjuder knappt ens natten på avbrott. Någon dag ganska snart ska jag skriva skönlitterärt igen. Tills dess: dessa beskäftiga små inlägg. Ursäkta, jag bryr mig inte. Jag skriver precis vad som faller mig in. Det här är mitt avbrott i vardagen.

(Utmaning: Skriv om ett avbrott i vardagsbestyren)

torsdag 26 november 2009

Utmaning 330 - Svag karaktär

Jag har en högst dimmig uppfattning om vad svag karaktär är. Som tur är får jag en ledtråd. Det tillhör moraluppfattningen hos gemene man att rökare har dålig karaktär. Jag röker. Ergo är min karaktär svag. Det känns tryggt att veta. Om jag inte rökte skulle jag inte veta säkert hur det är ställt med min karaktär. Stackars alla icke-rökare. De går i ett moralfilosofiskt skymningsland. Det kan ju inte bara vara så enkelt, så att man har stark karaktär om man inte röker.

Det kommer säkert att bli väldigt inne inom kort att prata karaktär, så hopplöst ute som det känns nu. Men jag skulle förvåna mig själv om jag komme att ta reda på vad karaktär innebär. Jag är fullständigt övertygad om att alla gör så gott de kan, och det tycker jag är huvudsaken.

(Utmaning: Skriv om att ha svag karaktär)

onsdag 25 november 2009

Utmaning 329 - Om fördelning (och livets mening)

Det första du måste veta är detta: livet har ingen mening. Du är satt här att äta dina äpplen och skyla dig i ull. Till detta ändamål behöver du cirka tiotusen i månaden. Då får du råd med en liten bostad också och det är praktiskt. Äpplen, ull, en säng, några ägg - runt detta är du fri att skapa din egen ekvation som kallas livet. Tiotusen går snabbt att få ihop om du har utförsgåvor som är eftertraktade. Du kanske till exempel är bra på att leka med barn. Då kan du passa barn åt andra som är ute och samlar ihop sina tiotusen på något annat sätt. De kanske till exempel säljer bilar till andra, som behöver åka långt och länge för att komma till platsen där de kan samla ihop sina tiotusen. Håll med om att det inte låter meningsfullt! Det är helt OK att det inte är meningsfullt. Blanda över huvud taget aldrig samman begreppen "mening" och "liv". Skaffa dig dina äpplen, dina ägg och din ull och förbluffas över att det hänger samman, livet, utan det kitt som kallas "mening". Du kanske kommer på att det som stimulerar dig mest är att komma på intressanta bokstavskombinationer. Eller varför inte ordkombinationer? Livets mening - ur din subjektiva synvinkel - kanske är just en mening, med subjekt och predikat, som äger kraft för sin skönhets skull? Skapa då denna mening. Slåss för denna mening. Men tro inte att själva livet har någon mening. Och tro för allt i världen inte att du löser någonting genom att dela ut de där tiotusen rakt av till var och en. Om det vore så enkelt, skulle någon redan ha gjort det. Eller hur?

(Utmaning: skriv om att fördela)

tisdag 24 november 2009

Utmaning 328 - Tre svåra frågor

"Hur har du råd?" är den första frågan. Den brukar ställas av vänner som får en inblick i hur litet pengar jag har och besvaras efter humör. Ibland säger jag "I get by with a little help from my friends" och det är sanningsenligt. Häromdagen fick jag till exempel en länge efterlängtad SodaStream av en kär vän. Den skulle jag inte ha haft råd med själv.

Den andra frågan är: "Har du inte tråkigt?" och brukar ställas av vänner som inser hur litet jag gör. Faktum är att jag inte har särskilt tråkigt. Jag har förlorat förmågan att ha tråkigt. Om jag får tråkigt, tänker jag, och då brukar tråkigheten gå över.

Den tredje frågan är: "Men vad gör du hela dagarna?" och brukar ställas av vänner som inser att jag inte tittar på teve. Den frågan svarar jag svävande på. Dagarna går fort. Jag är läs-, skriv- och stickkunnig och jag äger ett staffli samt en halv hund. Ingen kan ha tråkigt då.

(Utmaning: Skriv om de tre vanligaste frågorna du brukar få om din livsstil)

måndag 23 november 2009

Utmaning 327 - Min fiffiga skalle

Jag har en krater i min hjässa. Den släpper in, den släpper ut - vilket är väldigt behändigt, för då kan jag till exempel ta in information även om öronen skulle vara upptagna och ge ut, även om munnen är upptagen. Mest använder jag den till telepatisk kontakt. I går var det en brud som blev ilsken, mycket ilsken, på min puff. Den handlade om att spänta fjässing. I stället för att skriva ett opersonligt e-mail till henne kunde jag fånga henne just som hon tänkte sina förbittrade tankar och sända iväg en salva subliminala förklaringar: "allt är grönt, allt är skönt, du förstår när du dör - om inte förr". Vad jag kunde se, slutade hon vara arg på mig och började fastmer fundera på att själv spänta fjässing.

De flesta borde spänta fjässing. Så gott som all min vakna tid använder jag till en telepatisk kampanj för detta ändamål. Längst har jag kommit med Malix. Hon kan knappt blunda utan att hennes medvetande uppfylls av sonora röster som säger "Spänta fjässing". Det låter som ett klockspel. Snart har jag vunnit över henne och många med henne. Det är mitt uppdrag här på jorden - att vinna över så många som möjligt till fjässpäntarnas skara. Allt det här jag bestyr med Skrivpuff är bara en potemkinkuliss. Ja, jag kan fullt ärligt säga att jag skiter i litteratur. Fjässpäntningens vana ska spridas på det världsvida nätet och jag har förmånen att vara dess profet. Alla de besynnerliga texterna på denna blogg samverkar blott till detta: att fjässpäntningen förs fram några steg på sitt segertåg över världen. Jag har utvalts just på grund av kratern i min hjässa, min förmåga till telepatisk kommunikation. I går och idag har budskapet för första och sista gången synts i klartext. Hädanefter kommer det att matas in i er vad ni än tar er för. Ni kan inte värja er. Det är sedan länge för sent. Spänta fjässing!

(Utmaning: skriv om något fiffigt)

söndag 22 november 2009

Utmaning 326 - Spänta fjässing

Under de långa sommarkvällarna samlas vi allihop för att spänta fjässing. Det är en fin, ålderstigen sedvänja alltifrån motsvarigheten till gammalfaraonisk tid. "Kukulia, kukulia" ropar damerna och herrarna fyller i: "Beassare, beassare". Inte ett öga är torrt. Inte ett öga är fuktigt heller. Ögonen är mittemellan torra och fuktiga. Att spänta fjässing ger en omedelbar aning om din plats i samhället. "Kukulia..." "Beassare...." "Kukulia", "Beassare". Det står inte på förrän du rätt kan uttolka enskilda Kukulia, individuella Beassare. Då har du fått ditt Kukassareskåp, som det heter. Då kan du åka på tingränna, gynna mysing i slak. Och innan du vet ordet av, har du målat ut groding svinasterfjätt uppå kållen. Singtrasing änna sturskflikting fånna gloding. Kukulia! Beassare!

(Skriv om en ritual)

lördag 21 november 2009

Utmaning 325 - Språnget

"Du låter första plagget falla..." Den här musiken har hypnotisk verkan på henne. Hon kan inte motstå. "Du låter andra plagget falla..." Det fläktar svalt där hon står, hon och en vacker ung man. I fantasin står hon med en vacker ung man, han som sjunger på den gamla raspiga skivan. "Inte långt kvar nu, bara jag och du - bara himlen ser på..." Det är nu man lättar. Nu man svävar ut, för att aldrig komma tillbaka. Det finns ett par chanser till. Refrängen kommer tillbaka. Hon kan den här låten som sin egen ficka.

Hon är inte rädd. Hon har varit igenom det här så många gånger i fantasin. Som en silverkula ska hon falla. Hon var ändå inte ämnad för den här jorden. Som det nu utvecklade sig.

Hon konstaterar nyktert att hon har sitt snyggaste nattlinne på sig, med stråveck. Det kommer att stå som en spinnaker om henne när hon faller, faller, faller. Vad kommer hon att hinna uppleva? Smattrande batist? Kommer hon att hinna bli rädd?

Hon står på fönsterbrädan nu. Det är kallare än hon räknat med. Vinden är ganska frisk här uppe. Hon ska inte fega ur. Här! Nu kommer det igen! "Du låter första plagget falla..." Nu ska hon hoppa. Nu ska hon göra det. Mot en ögonblicklig död... "Inte långt kvar nu bara jag och du..." Fartvinden. Det näst sista hon hör är fartvinden. Det sista hennes öron registrerar är den köttiga smällen när hon slår emot stenläggningen. Den kommer strax innan själva hennes sinnesorgan förstörs. "Bara himlen ser på..."

fredag 20 november 2009

Utmaning 324 - Flykten

Det bultade vid tinningarna. Munnen smakade blod. I en rännil bak i halsen kände hon hur svetten rann. Uppför och uppför sprang hon, intill det att hon måste ifrågasätta om det någonsin fanns någon vila. Alla berg har förvisso ett krön men i det här fallet kanske hon skulle stupa innan hon nådde toppen.

Hon var den absolut sista av sin ätt. Det visste hon med bestämdhet. Aurore, hennes vapensyster, hade stupat vid bergets fot samma morgon, efter att de levat fredlösa i marsklandet, bara de två, hela sommaren. Hon ville gråta. Krigare gråter inte. Hon ville utföra de sista riterna men hennes försprång var inte stort. Minst lika ljudlig som hennes egen andhämtning var främste förföljarens, en kaxig liten skit, knappt tonåring. Det var en tidsfråga hur länge hon skulle kunna upprätthålla försprånget.

Då hördes ett avgrundstjut och hon förnam hur förföljaren försvann i just avgrunden. Tumlade, försvann, tumlade försvann - och det var tyst så att det ekade. Långt nedanför sig såg hon de mer trögfotade förföljarna avteckna sig som insekter. Plötsligt var hon räddad av slumpen. Nu gällde det bara att hitta en grotta. Vildkvinnans tid var inne.

(Utmaning: Skriv om att fly)

torsdag 19 november 2009

Utmaning 323 - Ett klet

De hade försökt fästa frön på henne. Hon var nu en kletig sudd. Där honung och sirap inte varit klibbigt nog, hade de doppat henne i resin. Det stod i alla fall 'resin' på burken och klibbigt var det som var i. De hade tänkt sig henne som ett slags kotte, med lager efter lager av perfekta fjäll, men hon såg mera ut som något som rullat efter Sudhana under hans långa, långa pilgrimsfärd för länge sedan. Allas vår pilgrimsfärd blir lång, tänkte Marjorie med plötsligt vemod när hon såg den tilltufsade, dammiga, frånstötande tingesten som varit snart sagt överallt med sin kletiga hinna. Hon var för använd för att vara användbar men inte tillräckligt använd för att vara oumbärlig. Hon var just detta: dassig, dammig, grå och frånstötande bland andra dassiga, dammiga, grå och frånstötande föremål. Hon var just sådan, att man lätt skulle kunna göra sig av med henne när alla andra vände ryggen till. Den vördnad Marjorie kände för henne skulle hon inte kunna garantera henne. Försåvitt hon inte ställde till med brännoffer! Bensin var svaret. Marjorie hade inte ens hunnit tänka tanken färdigt förrän hon bemängt sudden av den sorgliga skepnaden med bensin och tuttat på. Hon förtärdes som av den proverbiala elden, förgicks just som av en förtärande eld och var alls icke mer. Flortunna kolflagor var allt som var kvar av henne. Inte ett dammkorn, inte ett klet.

(Utmaning: skriv om något klibbigt)

onsdag 18 november 2009

Utmaning 322 - Smultronstället

- Genom revorna i kanvasduken ta mig längre, längre ut. Över pölarna med batterisyra ta mig längre, längre bort. Låt mig samla jordens gröda där jag en dag ska förblöda. Gör mig frisk och ren och härdig så att jag kan få bli värdig...
- Vad snackar du för skit?
- Jag vill plocka smultron!
- Då har du hamnat fel, min vän. Fem kilo aluminium är vad Sop-Lasse kräver per man. Jobba på!
- Men jag vill plocka smultron!
- Bara ett pucko skulle äta något han plockat på tippen.
- För den som är ren är allt rent.
- Plocka då ren aluminium och håll käften.

(Utmaning: skriv om ett smultronställe)

tisdag 17 november 2009

Utmaning 321 - Själstölden

Du tror att du har kommit på mig. Du tror att det finns dolda skäl till att jag stjäl din själ. Men skälen är blott alltför uppenbara: din själ behagar mig, den del som du visar synlig mot mig, som glimmar som onyx i natten. Jag vill ha mer utav den, inte för att beröva dig; nej, din själ är av sådan kaliber att den kan mätta fler än en. Så långt har vi kommit i mänsklighetens psykiska ekonomi - de få som har, har fått i övermått. Du lever många liv, kanske utan att veta om det, och du ska leva också mitt. Förr än du anar, ska du blåsa liv i mitt liv. Jag ser för mig hur jag sitter vid en simbassäng, dricker drinkar och tänker sådana tankar som bara du kan tänka. Ett behagligt liv. Sen torkar jag mitt hår. Vi kommer inte att ha några gränsdragningsproblem. Vi kommer att veta vilken aktör som träder in när. Jag är den som sköter håret. Det är du som tänker genom mig. Du kommer att få en lika tillbakaskjuten position, som jag vet att du vill ha. Ju fler kroppar du har att innebo, desto större frihet får din själ. När du gått upp i alla anas du som en corona över många människors liv. Du slipper finnas, för du finns i alla. Stilla nu, stilla, när jag sticker in nålen.

(Utmaning: Skriv en berättelse som innehåller orden själ, skäl och stjäl)

måndag 16 november 2009

Utmaning 320 - Helmer

Grå februarigryning. Sportlovets sista dag. Lägergården sover. Snarkningar från ledarnas rum. Där ligger snygge Helmer, som alla är förtjusta i, Micke E, Micke A, Micke P och - bakom en skärm - Frida och Gunnel. De är vuxna allihop men ändå unga. Naturvetare mot humanister. Ibland verkar det vara ballast med naturvetare, ibland med humanister. Fast Helmer går fyran, teknisk linje. Hon har ritat ett chiffer: "BH" för Helmer Bengtsson (omvänt, så att det inte ska vara så lätt att uttyda) så ett hjärta, en pil, ett "T" och en fyra. Hon har målat det med Tipp-Ex på sin brandgula pulka, ganska stort. När hon ligger framstupa på pulkan känns det som om hon gör något vågat. Det är märkligt - hon vet redan hur det känns att trycka kroppen mot Helmers kropp. Han ska upptäcka henne en dag, inse vilken mogen och intelligent tjej hon är, fast hon knappt har bröst.

Nu lägger hon renskinnet på pulkan och sig själv ovanpå, på rygg för en gångs skull. Sen vet hon inte vad som händer, allt försvinner utom himlen, i en rasande fart far hon nerför backen och banan låter inte längre av packad snö utan av is. Hon kastas och far uppför kanterna, dunsar hårt och tungt och fortsätter i samma helvetiska tempo tills hon studsar mot hoppen längst nere i backen och flyger från pulkan. Tystnad sen. Munnen smakar blod. Kroppen ömmar. En tand sitter lös. Mödosamt börjar hon ta sig uppför backen.

När hon kommer upp kokar redan chokladen.
- Vad har hänt? Du blöder! säger Helmer förskräckt.
- Jag såg inte att någon har spolat banan. Det är livsfarligt därute.
- Gapa!
Han har mjuka tummar. Känner han att hon har mjuk mun?
- Det är nog bäst att vi åker till Folktandvården.

Kan ett sportlovsläger sluta bättre? "Min kille och jag", tänker hon prövande där hon sitter bredvid honom först i bilen de tre milen in till stan, sen i väntrummet. Hon överväger att hävda att hon har tandläkarskräck för att få honom att hålla hennes hand men bedömer det som otaktiskt. Hon ska visa vilket tappert hjärta som bankar innanför bröstkorgen på en liten tjej.

- Vilken sympatisk kille, säger mamma när Helmer lämnat av henne och fått kaffe och bullar för besväret. Själv kan hon inte fika, hela munnen känns bedövad.
- Jo, han är OK, säger hon sammanbitet.
- Märkte du inte att banan var spolad?
Inget svar.
- Snygg var han också.
- Men mamma, sluta.

(Utmaning: ett flertydigt ord att skriva om: banan)