Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

söndag 28 februari 2010

Knitting at Night

I'm stupefied by your blindness. You bewilder me with your wit. Whenever you refer to yourself, which is often, you say:
- I'm a complex person.
As if that would be the excuse for everything, like neglecting the dog and picking your nose in public.

Your complexity: you haven't read a newspaper in months. You're the number one star in the next-to-secret Bio-Cure Project at Karolinska Institutet, Stockholm, Sweden and lift a hefty salary but you still do your shopping at City Gross and Willy's just before closing time. The wee hours you spend on the floor, knitting blankets for the Red Cross, the dog locked up in the adjacent room, lest he steals the ball of yarn. We've told you about the Red Cross Sweden but you don't seem to mind. The blankets are acrylic. Hygienic but not too comfortable under a blistering sun somewhere distant, somwhere where there are real problems – you wouldn't even have heard of Haiti.

Your walks lead you to untold places. Shafts and bridges, construction sites. We've told you to get a mobile phone with a GPS in it. Pointless to call us in the middle of the night: ”Where am I?”. Wherever you are, you're probably trespassing.

There is this air of innocense about you, a just-out-of-Oxbridge feeling, savage brilliance coupled with juvenile tunnel vision. It lets you get away with everything, although you are nearing fifty.

There are many of us who share your bed. A circle of people who know just how often you wash your bed linen. That your feet stink. That you'll abandon us no later than two o'clock, carrying the ball of acrylic like a charm. I don't know about the others and I don't know what these words mean but I love you.

(Utmaning: skriv om att förvirra)

lördag 27 februari 2010

Inte alltid tuff

I skarven mellan yngling och vuxen har han makligt funnit sig tillrätta i vår värld men han är ständigt nyfiken, ständigt hungrig och inte så litet kaxig utanför familjen. Han kommer ut på landet och står och mopsar sig mot omvärlden, döljer kraxigt rädslan för det nya bakom fasaden av en häftig kille från storstan. Vallar hästar. Får en snärt av elstängslet. Skäller ut bonden på snöslungan.

- Vart ska du gå? frågar man.
- Ut, tycks han svara.
Lakoniskt. Men ivern!
Ut, ut, ut. I vilket väder som helst. Tjugo grader minus och han rusar som en vilde genom snön, som nästan slukar honom. Hällande regn – han ska ändå vara ute. Länge. Det är bara att hänga på.

Och så, igår:
Det hade varit den värsta veckan i SL:s historia. Ville man in till stan var det bäst att knalla halva vägen. I början av veckan visade termometern minus tjugo.

Men igår:
Igår blev det plötsligt tö och snömassorna smälte i förbluffande fart. Stora insjöar vid övergångsställena. Och då, då blev vår lille tuffing brydd. Ville inte bli våt, se. Han som kan vara ute i timmar i spöregn. Han som en gång blev skakad i nackskinnet av en schäfer. Han som inte vill vara rädd för något. Han höll sig förstulet på den moddiga snökanten. Försökte hitta en omväg som inte fanns. Trippade så slutligen motvilligt, till synes på tå, genom vattensamlingarna med ett förolämpat uttryck. Ruskade sig bestämt så snart han kommit över. Tittade förnärmat på mig. ”Mina fina vita tassar!”

(Utmaning: skriv om något tufft)

fredag 26 februari 2010

Stand up

Det började på den lilla puben vid Domkyrkotorget. Tio minuter hade han på sig, mellan en trollkarl och en annan komiker, Lasse Lång, stjärnan i stan. Han hade ingen styrsel i knäna när han klev upp på den minimala scenen. Tacksamt tänkte han på att han var före Lasse Lång och inte efter. På att han repeterat vecka efter vecka, timme efter timme, för dessa tio minuter av stand up. Han kunde sitt nummer i sömnen, alla ”om publiken reagerar så, gör jag så” satt fastnitade i skallen fast han knappt kunde tänka. Egentligen.

För första gången i livet stod han på scen. 30 centimeter ovanför mer eller mindre intresserade pubgäster. Knäna fortfarande av gummi. Han tordes inte ta mikrofonen från stativet, som var litet för högt. Upp i micken spottade han sin första replik:
”Vad gör din morsa när hon har hittat ludd i badkarsavloppet?” Så. Han hade satt den. Nu var det bara att rulla på och han gjorde det, hasplade ur sig ord, ord som bara badrumsspegeln hört förut, han pratade som om han alltid stått där, varit närvarande, varit rolig. Jo, för skratten kom. Skratten kom och han slutade inte förrän Steffe, som ordnat kvällen, började vifta som en semafor längst bak i lokalen. Tio minuter av berömmelse.

Lokaltidningen var där. Klippet är det första i hans klippbok, kärleksfullt sammanställd av hans mamma. ”Oborstad och vansinnig”. ”Peter Ribbing lovar mer”.

Efter debuten var det väl ett halvår av harvande på puben. Längre och längre pass, senare och senare på kvällen. Lasse Lång blev en kär vän, en mentor. Han hade hand om nyårsrevyn och erbjöd Peter att få en central roll där. Men det var ju stand up... Stand up som...Han vågade inte uttala någon önskan. Såg för sig hur han stod kvar på pubscenen fortfarande efter tio år och mer, liksom Lasse Lång. Nöjd bara de skrattade.

De skrattade. Kom mer och mer för att få skratta. Det började komma enstaka bussar från småorterna runtomkring. Och han fick en chans på Norra Brunn. Våndan var snarlik den han känt inför första kvällen på puben vid torget men han hade i alla fall litet erfarenhet nu och kunde hålla i micken utan att darra. Tjut från publiken. Tjut av skratt. Peter log inåtvänt för sig själv i logen efteråt. Han kunde lyckliggöra sin publik.

Han fick erbjudanden, förslag. Var med i någon film och en teveserie men avvecklade raskt det spåret. Han ville ha kontakt. Visst var det stort att få göra stand up på Berns men det var ärligt talat litet för stort. Vilset kunde han erkänna att han längtade hem till småstan och den lilla puben.

Nu la han på efter ett långt samtal med Robert Gustafsson, vars manager tidigare ringt honom i samma ärende. Robert bönade. De hade ett långt, vänligt samtal där Peter fick förklara sig:
- Det är stand up jag vill göra.

(Utmaning: skriv om att vara efterfrågad)

torsdag 25 februari 2010

Stänga

Parmiddagar med höga kandelabrar, inte en trång krets, inte ett brett umgänge, utan alldeles lagom. If plus extra med utökad hem, olycksfall samt – nytt för i år – långvarig sjukdom. ”Du kan inte försäkra dig mot livet” skrattade Anders, hennes man. Då skaffade hon livförsäkring också. Åt honom. ”Man måste se om sitt hus”, sa hon. Och hon byggde och hon förbättrade, tätade sprickorna så snart hon upptäckte dem. ”Vi måste skaffa carport på landet!” ”Nu har vi varit hos Bodil och Hans två gånger, vi måste hinna bjuda dem innan det är dags för hans femtioårsfest” Ingen annan såg behovet av en VD i familjen, så hon fick inte så mycket tack som hon skulle ha velat. Det blev en trygghet det också, till slut.

Hon kunde sitta och titta på sina sovande barn och känna känslor som hon morgonen efteråt inte trodde existerade. Förkrosselse över deras sårbarhet. Pinande kärlek. Känslor som satt direkt i kroppen, naglade fast henne i den lilla fåtöljen. När de var vakna var de mer hanterliga, barnen. Styrbara. Hon hade sin mammaröst. De visste vad som gällde. Anders också. Anders med sitt lättsinne, sin mjukhet, Anders som aldrig höjde rösten. Han fick sina långhelger med fiskekompisarna höst och vår. De hade en pakt. Hon hade en pakt med sig själv och familjen inordnade sig under den. Vad hon inte visste än, var att när hon stängt dörren mot osäkerheten, var det hoppets dörr hon stängt.

(Utmaning: skriv om att stänga)

onsdag 24 februari 2010

Sårbart

”Innan jag börjar dagens föreläsning vill jag öppna mig helt för er. Jag har legat sömnlös i natt och jag tror det är mötet med er som har gjort det. Ni är en stark grupp, jag känner det, och ni tar fram vekheten i mig, det värnlösa lilla barnet som finns i denna bastanta kropp. Ja, i natt kände jag rädsla inför att möta er. Den rädslan bär jag på ända sedan mina fosterföräldrar tvingade mig att gå till skolan bokstavligen utklädd till clown. Det var mitt andra par fosterföräldrar, totalt har jag sju fosterhemsplaceringar bakom mig. Jag tror det förklarar min sårbarhet och min brist på tillit, som jag gömmer bakom en fasad av akademisk perfektion. Så, nu vet ni litet mer om mig.”

Han stryker sig över den snaggade hjässan, tittar ut genom de höga fönstren och går fram till datorn, slår igång powerpointen.

”Det är bra att minnas det vi sa igår, att en differenskvot betecknas  Dy / Dx  medan gränsvärdet för en differenskvot betecknas dy/dx. Vad är då derivatan? Det är helt enkelt det gränsvärde som differenskvoten närmar sig när Dx går mot noll...”

Anna och Christian hamnar efter varandra i fikakön vid halvtid.
”Skumt!” väser Christian.
”Jag bara satt och gapade”, säger Anna
”Tror du det var sant?”
Hon höjer axlarna mot örsnibbarna. Killen framför dem vänder sig om mot dem:
”Har ni haft Håkan Tegfält för andra gången i derivata?”
De nickar.
”Vartenda ord är sant. Han kör det med varje kurs.”
”En sorts social tics?” frågar Anna samtidigt som Christian säger:
”Det där med clownen också?”
”Clown? Det minns jag inte. Till oss sa han att hans föräldrar var berömda tjurfäktare och att det gjorde honom sårbar.”

(Utmaning: skriv om att öppna)

tisdag 23 februari 2010

Soffan

Vad jag vet, var det den sista picknicken vi hade. Omständligt vecklade du ut stanniolpapperet som omslöt fruktkakan, samma varje år, skickad med ytpost i god tid före jul av din moster Abigail i Surrey. Den mognade och mognade, till jul nändes vi inte röra den, såhär i mars i lä invid en grå ladugavel var den på sin höjdpunkt. Och baljor av hett te. High grown BOPF. Broken Orange Pecoe Fanning, djupt tegelrött. Ingen tesil i fast material kunde ta det, man fick ha strumpa.
- Visst har vi det bra? sa jag banalt.
Solen stack i näsan, det är något varje vår som får mig att känna mig som om jag slår ut från knopp till blomma. Jag märkte inte omedelbart att du inte svarat.
- Mars är en så härlig månad. Jag tror det har att göra med vårdagjämningen... För oavsett var man bor i Sverige är det så härligt!
- Helena, sa du då. Jag har gjort bort mig på jobbet.
Och trevande började du berätta. Fruktkakan och tekopparna stod orörda. Jo, det var vår sista picknick. Jag vet det.

Och du berättade om en ritning som skulle ha provfrästs. En enkel procedur, bara in med den digitala ritningen i ett program som ger instruktioner till fräsen – eller möjligen svarven, detaljerna gick mig förbi – och så har man en prototyp. Hur du kunde glömma detta är en gåta, liksom hur det kunde ha blivit fel på just denna enda ritning av din hand. För det blev det. Och nu stod företagets anläggning i Vietnam med tusentals aningen för korta armstöd till din soffa i metall, trä och textil, som skulle ha visats på möbelmässan i Milano.

Jag höll om dig, länge, ömkade som man gör ett barn och bannade dig för att du inte berättat tidigare.
- Vi fick veta först i onsdags. Du hade ju din releasegrej...
Två skötebarn samma vinter. Din soffa och min tidning. Vi hade glatt oss som om de var riktiga barn.
- Hinner ni inte?
- Det finns en knapp chans att vi får fram ett, eller möjligen ett par, exemplar. Men vi hinner inte plåta, ingenting.
- Det är klart ni hinner plåta!
- Inte före Milano, det gör vi inte...

Mekaniskt började jag plocka ihop matsäcken, för skuggorna hade blivit längre. I tystnad tog vi oss ner till härbret. Det var rätt tyst resten av tiden på fäboden också. Jag jobbade så gott det gick med mobilt bredband, du läste oändligt långsamt Främlingen. Jag masserade dina stumma axlar och sa minst en gång om dagen – alltså två gånger:
- Du pratar väl om du vill?
Och du nickade. Och om natten famnade du mig som en liten lemurbaby. Och jag strök över din mjälla hy, mjuk som en åldrings.

Och vi åkte hem. Du försvann in i de sista desperata försöken att få fram ett par ex av soffan till Milano. Jag såg knappt till dig förrän jag hittade dig i garaget den där dagen. Då skrek jag. Ett vidrigt, ylande läte som aldrig tycktes ta slut.
- Henkeeeeeeeeee!
Ett urtjut. Chocken kastade mig bakåt: jag hade inte kallat dig Henke sedan vi gick i gymnasiet. Den stunden kände jag vilka såar av ömhet jag hade kvar åt dig, som var dina, om du bara stillat dig, väntat. Tårarna sprutade och jag var så arg. Så arg på dessa prestigeridna, pretentiösa män som trodde professionen var allt, som inte tordes leva utan status, utan pengar; som hade det viktigaste av allt men inte kunde se det. Så arg på dig.

(Utmaning: Skriv om att veta)

måndag 22 februari 2010

Magikerna

Jag är så less på magiker. De svirrar runt mitt hus som knotten gjorde i det gamla landet, där trolldomen för längesen glömts bort.

Först var jag förtjust. De kom med sina erbjudanden. Bättre skörd och omedelbar kärlek. Var och en sa att jag var utvald. Just jag. Att de känt på mina energier att jag var en värdig mottagare. Sådant. Och jag bjöd in dem och ställde mina kulturbestämda frågor om ”hur” och kanske också ”varför”. De svarade med sina kulturbestämda svar, som inte bara verkade undvikande, utan också lockande. Mystiska.

Hade jag då kommit till ett land där magin ännu levde? Jag prövade en magiker. Han gick och skvätte med en potentierad vätska på mitt magra hirsfält. En måltid ville han ha i belöning, och en väggalmanacka som han tyckte var vacker. Sen gick han. Först såg jag hur hirsen tog sig dag för dag men snart förstod jag att det var min önskan som jag såg.

Jag vilade från magikerna ett tag. Förklarade att mina energier nog inte var helt rätt, ändå. Vänligt men avvisande. En glipa bara i dörren.

Nästa överraskade mig när jag var ute och skördade auberginer. Han sa inte det där om energier. Han sa att han hade en inteckning i mitt hjärta. Jag tittade upp och såg en man i min egen ålder, i min egen längd, med klart gröna ögon som gjorde något med mina, som tog sig in i mitt fördolda. Han sa att han hade pendlat på en gammal karta och hittat just min egendom.
- Då är det väl egendomen du har en inteckning i? sa jag lätt, fastän hans ögon hade bränt djupa kratrar i mig.
- Du vet själv hur det ligger till, sa han då.

Han har bott hos mig i fyra år. Han gör inte ett vitten. Lagar inte ens mat, fast han sitter sysslolös hela dagarna. Ibland går han ut på trolleristråt. Då tänker jag att när han kommer tillbaka, ska jag inte släppa in honom. Men han kommer alltid när jag är ute och arbetar och då gör hans gröna ögon sitt, innan jag hunnit samla mig.

Nu är han hemma. Nu ska jag gå till honom där han ligger i soffan. ”Det är slut”, ska jag säga. På en gång, utan omsvep, utan att titta honom i ögonen. Han kommer att säga något outgrundligt, magikeraktigt, men jag ska stålsätta mig. Jag kan allt om magiker nu. Åh, vad jag är less.

(skriv om att trolla)

söndag 21 februari 2010

Utanför slottshäcken

Det kan vara så när man är utestängd att tiden går och man lever vidare och häcken växer kämpahög, och att det gör ont ibland när man tänker på det, det som man hade därinne, när man fick bo på ett slott. Man minns också skamfyllt saker man sagt och gjort därinne. Inte konstigt att man blev visad på porten.

Det börjar bli ett antal år och man reder sig ett litet liv, söker sig längre från den täta häcken som håller en ute. Det är kanske ett liv som präglas av förlust. Man vet inte. Man har aldrig observerat det utifrån. Men man lever verkligen i mindre stil än man gjorde när man var inne. Saknar man något? Nej, egentligen inte.

Och så kan det vara så att det kommer en dag när man tänker på de där skamfulla sakerna man sa och gjorde på den tiden man var på insidan och man tänker: ”Äsch, det var väl inte så farligt. Jag var bara en ung kvinna.” Tankarna på de skamfyllda sakerna går rätt igenom bröstet utan att spetsas på några pilar. Man kan andas djupt och lugnt.

Och man har blivit mogen. Man har ett tätt nät av vänner. Kärleken till dem är både lättare och djupare än den man kände då, när man fick bo på ett slott med en hög, hög häck. Man har rört sig, varit öppen för förändring, lidit litet, men skapat sig ett liv där man trivs. En dag kommer tanken: ”Om jag varit kvar på slottet, hur hade mitt liv blivit då?” Och för första gången fylls man av skälvande tacksamhet över att man blev kastad ut. Man förstår till sin fasa att ingen på slottet kan se ut längre bakom den där höga, höga häcken.

(Utmaning: skriv om att bli portad)

lördag 20 februari 2010

Loftgången

Vi bodde inte alldeles intill varandra men vi delade loftgång ute i Fisksätra. Jag såg dem ofta – mamma, pappa, tre barn. Tätt mellan barnen. Barnvagnar och pulkor slarvigt uppställda utanför dörren. Jag var tvungen att passera varje gång jag skulle hem. Ibland var det svårt att kryssa fram med sina kassar.

Fisksätra. Om det finns ett helvete heter det Fisksätra.

O, vad jag mådde dåligt de där åren. Det har jag förstått efteråt.

Så, plötsligt en dag fanns han inte med i bilden längre, pappan, en gänglig man med alldeles för stor mustasch och ett arbete man blir smutsig av. Vad spelar det för roll. Han var borta. Barnen var väl sju till fyra då. Jo. Pulkorna var kvar men inte barnvagnarna.

I mina minnesbilder från Fisksätra är det alltid vinter. Pulsa på oplogade gångstigar, den förskräckliga yrande snön på loftgången.

Jo, han var borta. Och mamman fick en annan ton. Vi hade aldrig pratat med varann, aldrig hälsat, bara nickat när jag passerade hennes dörr men jag hörde henne med barnen, auktoritär, retlig, inkonsekvent. Barnen var alltid där. Det verkade som om de aldrig var hos sin pappa. Var han kanske död? Människor i den åldern dör väl inte nuförtiden.

Jag hade mitt jobb att tänka på. De oändliga resorna med Saltsjöbanan. Pulsandet. Livsmedelsaffären med sitt undermåliga sortiment. Först var jag bara glad att det var så tyst på loftgången. Men sen en dag – det var faktiskt vår då – började jag undra. Jag undrade var barnen var. Hos sin pappa, intalade jag mig. Men det var som om det fanns en närvaro mitt i tystnaden. Jag kunde inte släppa det. Jag började speja förstulet in mot lägenheten när jag gick förbi. Köksfönstret vette mot loftgången men aldrig var någon i köket. Där fanns bara en massa disk. För mycket för en person, vad jag kunde förstå. Mamman såg jag titt som oftast, vi hade ungefär samma tider, men jag kunde inte förmå mig att fråga. Efter alla dessa år.

En lördagsmorgon i maj gick jag hemifrån vid tiotiden. Som vanligt vände jag nyfiket uppmärksamheten mot familjens lägenhet. Då hörde jag genom brevlådan ett svagt tjirpande läte, som från en fågel, eller flera fåglar. Jag satte mig på huk. ”Vad vill ni?” viskade jag. Jag visste inte när mamman skulle vara tillbaka en lördag. ”Släpp ut oss!” viskade det tillbaka i en sorgesam liten kör.

Jag ringde omedelbart Veronica, som jag skulle träffa inne i stan, och ställde in. Sen gick jag hem och bläddrade nervigt i telefonkatalogen. Mina händer skakade när jag sökte någon socialjour eller något i Nacka kommun. Jag vet inget om sådant. Till slut gav jag upp och ringde polisen. Jag tänkte att det kanske var att skjuta mygg med elefantgevär. Samtidigt tänkte jag att mina privatspanardagar var över. Att det var tid för proffsen att ta vid. Resten har ni kanske sett i tidningen.

(Utmaning: skriv om att anmäla)

fredag 19 februari 2010

Papperet

Plötsligt fann hon sig ha initiativet. Det var så lätt. Alla dessa år i styrelsen, alla hennes välmenande, genomtänkta förslag, framställda i gällt tonläge under punkten övriga frågor, med många ”mmm...”, ”liksom...”, samtidigt som hon snurrade en stripa av sitt hår på pekfingret. Allt som inte gått igenom för att hon trott att det här styrelsebordet var ett som man kunde snacka kring som vanliga människor snackar, låta samtalet leta sig fram som en bäck och så småningom nå samsyn.

Att reagera hade varit lättare än att komma med förslag. Hon brukade få mer genomslag när hon reagerade på lagda förslag. Då hade någon annan redan erbjudit strukturen och hon kunde komma med sina alldeles egna infallsvinklar, sina tankegångar som ingen annan hade men alla kände igen när de fick höra dem från hennes mun. Ordföranden sa ofta det, att hon var så värdefull för att hon hade ett så speciellt perspektiv. Att hon tänkte på sidospår som var viktiga. Men några förslag fick hon aldrig igenom.

Förrän nu. Nu hade hon äntligen räknat ut hur det skulle gå till. Hon hade mailat VD:n och anmält sin fråga innan styrelseutskicket skulle gå ut. Till mailet hade hon fogat ett dokument, två sidor långt bara, men stringent formulerat och med tre att-satser på slutet. Hon kunde dem utantill:
att vi ska bilda en fond för de hemlösa
att alla medel som insamlats till kungliga förlovningskassan ska tillfalla denna fond
att medel ur denna fond kan äskas inte bara av de hemlösa själva, utan också av personer som är beredda att öppna sina hem för hemlösa.

Inget mummel, inga hårlockar, bara: ”Jag hänvisar till bilaga 7”. Om man lägger ett papper på bordet har man i princip redan vunnit. Och ordet blev fritt. Det blev litet diskussion om huruvida man skulle komma att lura dem som trott sig bidra till förlovningen men i stort var alla ense. Och samtalet porlade som en liten bäck och snart nådde man samsyn. Det var ett par styrelsemedlemmar som visade sig villiga att låta någon hemlös komma och bo hos dem en period – utan ersättning, förstås, skyndade de sig att säga. Och klubban föll. För första gången på fem år hade hon fattat hur man baxar igenom en fråga. Hon var inte trög men hon var naiv.

(Utmaning: skriv om ett initiativ)

torsdag 18 februari 2010

I sin värld

Hon måste vara på jobbet. Hon måste till och med gå och handla. Ta i bröd och grönsaker som andra kanske tagit i före henne. Och hon klarar det. Det är inte det. Men under de fjorton timmar som återstår av dygnet vill hon vara som hon är ämnad att vara. Hon går med nedböjt huvud på gångstigen hem till hyrestvåan, plastkassarna slår då och då mot benen, människor hon bott nära i tiotals år får inte en hälsning, ens när de håller upp porten. Hon plockar fram nyckelknippan, låser upp säkerhetslåset först, sen assalåset. Redan när hon kliver över tröskeln höjer hon något på huvudet. Med en van rörelse låser hon bakom sig. Nu är hon i sin värld, den dunkla. Ljuset når aldrig in. De svarta persiennerna är ständigt neddragna. Nu är hon fri. Inlåst mot omvärlden. Hon sköljer noga det hon handlat. Lagar sig en liten måltid. Aldrig ett besök. Aldrig ett telefonsamtal. Ingen bio. Inga vänner. Hon har det bra. Det finns en lagrad smärta i bröstet som pyser ut, evaporerar, varje gång hon kommer hem och vet att hon ska få vara ensam, särskilt till helgerna, förstås. Då tittar hon på Let's Dance och På spåret. Kanske någon film. Hon gör allt det som andra människor gör, kan hänga med i samtalen vid kaffet på jobbet; om än mest som en stum bisittare. Det är en stor uppoffring att ha ett jobb men vad skulle hon annars göra? Hon är en normal människa. Normala människor jobbar. Oftast behöver hon inte prata. Mest sitter hon böjd över datorn. Det funkar. Ibland vid fikabordet tänker hon längtande på sin värld, som hon har så nära. Sitt eget slutna hem.

(Utmaning: skriv om att vara inlåst)

onsdag 17 februari 2010

I en fridfull gångtunnel

Du vet, sådana där situationer när orden inte räcker till, när de blivit inflaterade av överdriven och vårdslös användning. Detta var ett sådant läge. Vad jag än försökte med föll orden livlösa, grå och platta som överkörda grodor. ”Det är kris här!”, ”Läget är akut!” - ord berövade sin mening. Jag försökte berätta vad som hänt för de förbipasserande men kunde lika gärna ha talat tigrinya. Mobilen låg kvar på köksbordet. Ingen stannade. Ingen hade tid att stanna länge nog för att låna mig sin mobil och låta mig ringa 112. Jag förstår att jag såg ut som en hispig kärring. Jo, så var det. Man blir faktiskt hispig av att hitta en tjej sönderslagen i en fridfull gångtunnel i Sollentuna. Hennes vackra ansikte hade redan fått blånader. Hur länge hade hon legat? Var hon vid medvetande? Nätt och jämnt. Av och till avbröt jag mitt vädjande uppe på gångvägen och rusade ner för att se... för att se om hon var vid liv, ärligt talat. Och för att kolla att ingen gav sig på henne igen. Jag darrade. Det fick mig väl att se extra hispig ut. Jo, jag vet, folk ska stanna ändå. Det är självklart. Jag tror jag blev ganska desillusionerad den där kvällen. Och kall. Men det är inget mot vad flickan blev. Till slut... jag vet inte hur lång tid som hade gått, jag hade ingen mobil, som sagt. Men i alla fall, till slut stannade en kille i artonårsåldern. Han var så go och fin. Stannade med oss ända tills ambulansen kom. Äsch, jag gjorde väl ingenting. Det är självklart att... Men vet du, det fanns en liten, liten poäng mitt i allt det sorgliga! Flickan och jag – hon heter Aino – håller kontakt. Hon är utskriven nu och är också intresserad av komplicerad mönsterstickning. Typ Elsbeth Lavold och Kaffe Fassett. Först var det svårt för henne att sitta med nedböjt huvud men hon lyfter bara stickningen. Ja, hon är tuff. Jag?? Tuff? Nej, jag gjorde väl ingenting.

(Utmaning: skriv en text som innehåller orden tunnel, akut och poäng)

tisdag 16 februari 2010

Bära ljus

Att gå tillsammans med dig... I början var det plågsamt. Det är som att gå med en fyraåring. Oupphörligt utforskande – om inte av omgivningarna, så av människohjärtat. Ditt och mitt. Det är en process av nästan smärtsam intensitet. Mycket, mycket långsam. Outhärdligt långsam för någon som danats och växt upp i slutet av 1900-talet. Men en dag har man vant sig och strosandet framstår som det enda naturliga.

Ett plötsligt stopp på stigen i Vasaparken och vi får lyssna till nötväckan, gälla visslingar i den stillastående luften. ”Det är han som går med huvet neråt”, säger du och jag minns de uppstoppade fåglarna på biologin. ”Vilken var det som gick uppåt?” frågar jag. ”Trädkryparen, tror jag”. Vi står stilla i denna förmodan. Du utger dig aldrig för att veta vad du inte vet. Vissa saker är du djupt intresserad av utan att veta ett dugg. Som daggmaskar.

Så sätter vi oss långsamt i rörelse igen. Du har en gråbrun kappa, jag en vit. Nu pratar jag om en väninna jag var tvungen att säga nej till förra veckan. Om hur rädd jag är att ha sårat. Ju närmare du lyssnar, desto långsammare blir dina steg. Till slut står du åter stilla och talar gestikulerande om integritet. Du säger de bästa saker jag hört om integritet. De är så bra att jag omedelbart glömmer dem igen. Men jag har hört dem och vi går vidare.

Förr gick vi i Judarn och i Tanto men det var alldeles för stort. Jag har familj och jobb. Nej, Vasaparken är perfekt. Där behöver våra strövtåg inte störas av min stress. För en stund kan jag växla ner till din växel, nu kan jag det, och jag kan glädjas över vad du visar mig. Nötväckor. Integritet.

Du lär mig att gå långsamt. Ibland när jag är ensam stannar jag upp som du, för att tankarna lett mig till ett naturligt stopp. När jag återtar vandringen blir farten inte lika hög igen. Jag tänker på dig. Du går aldrig fortare än att du skulle kunna bära ett brinnande ljus.

(Utmaning: skriv om att strosa)

måndag 15 februari 2010

Glamour

Jag drar in stussen och lyfter bäckenet något för att motverka en av mina defekter: jag svankar. Alla dagens timmar, nästan, får jag lov att tänka på detta: in med rumpan, upp med bäckenet. Det kostar på men hållning är viktigt. Särskilt nu. ”Posture, smile and outfit” sa alltid min gamla mentor, den uppburna skådespelerskan Annie Holt. ”In that order”, betonade hon. Ja, jag tänker på Annie när jag går uppför gången. Leendet har jag verkligen inga problem med. Jag ser ut som om någon har stoppat in en klädgalge i munnen på mig. Kläderna har jag numera någon annan som sköter om. Hon är försynt och har smak. Det passar mig. Om man arbetar så seriöst som jag gör, film efter film, har man inte tid att välja kläder. De ska bara finnas där och sitta som en smäck. Det gör den här klänningen, krinklad i djupt violett och guld. Den kommer bara att användas en gång, här och nu. Tagit veckor att sy upp. Räkningarna ser jag aldrig men den måste kosta några tusen dollar. Den mörka tonen lyfter fram min honungsfärgade hy och mina svarta lockar. Bäckenet upp... sveper med tungan över tänderna... Nu är jag uppe på scenen. Knäna darrar. Statyetten är oväntat tung. Jag höjer den något över huvudet och säger: ”I want to thank my mum and dad...”

(Utmaning: skriv om glamour)

söndag 14 februari 2010

Beröring

Jag vet precis när jag blev förälskad. Det var när du rörde lätt vid min underarm när vi tog adjö. Den varma natten stod blyg och svart omkring oss. Ingen annan var vaken.

Vi hade dansat hela kvällen. Din svettiga rygg. Det var spännande och behagligt men jag var inte förälskad.

När vi mötts förut var du bara en av killarna som Hilary delade lägenhet med. En av dem som mest snackade fotboll. Det intresserade mig inte. Om du såg mig över huvud taget visste jag inte.

Men den här kvällen hade du sett mig. Ögon tvärsöver rummet. Isobel och jag hade kommit förbi för att säga att vi skulle ut och dansa. ”Det är något jag skulle kunna tänka mig att göra just i kväll” hade du sagt. Ätit mig med blicken. Plötsligt.

Sen var du förkyld när jag skjutsade hem dig. Jag bjöd in mig, klockan två på natten, för att göra koriandervatten åt dig. Lät koka i tio minuter. Satt med dig när du sörplade. Sen följde du mig till grinden. Då, där, till avsked, nuddade du lätt min underarm.

Litet senare frågade jag Hilary om du var litet dum. Hon svarade bestämt att du var väldigt snäll. Det borde ha varit en ledtråd.

(Utmaning: skriv om förälskelse)

lördag 13 februari 2010

Raseri

Det fanns en tid, en farlig tid, när hon trodde att hon visste men man mognar till ovetenhet, till att tillstå: det är större än jag kan förklara. Det ger mindre att försvara, därför ett jämnare humör. Hon har en låga att skydda. Den är viktigare än rätt och fel. När något i henne så djupnar till raseri, är det som om det inte vore hennes känsla. Den är med henne just då. Det är allt. Och den gäller främst barnen. Barnen och Guantanamo och de som utsatts för lidande. Hon läser en artikel eller hör någon berätta eller ser något på stan och raseriet kommer på besök, alltid utan att borsta av skorna. Att bli rasande är bästa sättet att sluta vara rasande. Genom att slänga ur sig sin vrede slänger hon ut besökaren till nästa gång. När han försvunnit är det inte som förr, att hon fortsätter känna adrenalinet rusa genom blodomloppet. Hon var rasande. Nu är hon det inte längre.

(Utmaning: dagens ord att skriva om: rasande)

fredag 12 februari 2010

Parterapi

De seglar in på parterapin som två vilsna albatrosser, gigantiska, bländvita, på fel hemisfär. Det är sjunde gången och resignationen syns i deras lama vingslag. Kvinnan tycker att hon kan känna den från terapeuten också. Det är väl en projektion. Allt som har med terapeuten att göra är projektioner, kvinnans egna känslor som hon lägger ut, har hon förstått. Terapeuten är bara en skärm, från vilken deras hopplöshet studsar tillbaka. Och nu är det sjunde gången.

De ville så mycket, mannen och kvinnan. De ville så mycket med detta, framför allt att reda ut vart glöden försvann. Glöd. Efter åtta år tillsammans. Önsketänkande. De hade inte anat att beslutet att skaffa barn skulle tvinga in dem i den svenssonfälla de så energiskt bedyrat att de aldrig skulle komma nära då, när de träffades på Rosa Bussarna. De ville så mycket då också - medveten livsstil, inte så många prylar, tid för långa resor... och så kom barnen, som de inte skulle klara sig utan. Å ena sidan.

Terapeuten i den röda stolen rättar till sitt hår i tystnaden. De hade väntat sig en person med energi, någon som skulle peppa dem, sporra dem, visa det engagemang de själva förlorat. I stället denna tabula rasa. En handrörelse mot huvudet är ett fenomen som skulle kunna tolkas om de iddes. Kvinnan harklar sig, tittar vanemässigt åt sidan på mannen. Han nickar men hon förblir stum.
- Jo, säg, säger terapeuten.
De spritter till varenda gång hon öppnar munnen.
- Nej, det var ingenting viktigt.
- Jag kan känna att det är viktigt för dig att inte såra Jonatan, att så att säga stryka honom medhårs.
Det är det utförligaste hon någonsin sagt och med ens blir kvinnan obstinat.
- Vi stryker medhårs i vår familj, säger hon. Våra marsvin, våra hästar, våra katter stryker vi medhårs, varför inte då varandra?
- Det kan vara ett sätt att dölja konflikter.
Kvinnan tittar på mannen. De möts i en djup blick.
- Vi har sällan konflikter och när vi har dem diskuterar vi dem på en gång. Vi är här för att vi inte får ihop livet! För att vi inte har tid med vad vi vill göra! För att vi känner oss fastlåsta i våra jobb! För att vi hatar konsumtionssamhället!
Kvinnan börjar gråta. Mannen tar henne i handen.
- Nu gråter du. Det är bra, säger terapeuten och räcker fram en pappersnäsduk. Mannen tar en också.
Snart ebbar gråten ut och den välbekanta tystnaden kommer in. De sitter i den i trettiofem minuter. Mannen och kvinnan gör ibland grimaser åt varandra. Terapeuten tittar uppmärksamt på dem, så de begränsar sig till några ryckningar kring munnen men redan det är nog för att göra dem fulla i skratt.

På slaget kvart i elva gör terapeuten en rörelse i stolen.
- Jaa, säger hon. Då var det dags.
De flaxar ut, storlemmat, klumpigt, men med samhörigheten befäst. De må vara strandade på fel plats i världen men de är det tillsammans.

(Utmaning: skriv om att stryka medhårs)

torsdag 11 februari 2010

ALS

Så tung, så tung. Kan inte röra ett finger. Ligger mellan sömn och vaka, mellan tanke och utplåning. Här ska jag vara länge, i detta stadium av intighet, som skulle vara skrämmande om det fanns utrymme för rädsla. Rörelse, rädsla, relation – allt som är omöjligt. Jag uppfattar vagt hur de tar hand om mig, om min organism, samlingen av vävnader som väl utgör den entitet som en gång var jag. De byter dropp, de byter blöjor. En av dem smeker mina underarmar och min kind. Han var min man. Vill fortfarande räkna sig som det.

Om jag kunde tala skulle jag säga: ”Släpp!”. Jag sa det medan jag ännu levde litet grand: att han inte har några förpliktelser mot mig. Jag har gått över tröskeln. Låt de levande ta hand om de levande. Nu vilar jag i min förlamning. En dag ska andningen påverkas och jag får sluta.

Han sitter och läser för mig. Säger att det är lättare än att tala, att han inte klarar envägskommunikationen – det blir som att tala till ett barn eller ett djur. Just nu läser han Hilary Mantel. Vet att jag tyckte om A Place of Greater Safety. Hon är ojämn, Mantel. Vi diskuterar böckerna vi läser. Han resonerar med sig själv, vet så väl en del av det jag skulle ha sagt. Så smeker han mig över nyckelbenen, läser litet mer.

Om jag kunde tala skulle jag förklara att det är nog för mig, det jag ligger i. Tomheten i mig själv. Att jag inte behöver mentala stimuli längre, egentligen. Men hans smekningar är nog bra. Det finns en hel del forskning om det, om vikten av kroppskontakt.

Efter tjugofem år av fart och fläng, ord och uppdrag, fick jag uppleva detta: att kroppen demonterade sig själv, muskelfiber för muskelfiber, tills jag inte kunde röra mig, inte tala, inte ens kommunicera med blinkningar eller små gester. Och att identiteten inte sitter i vad man förmår uttrycka eller göra. Att det går att existera som tom i en tom värld.

(Utmaning: skriv om muskler!)

onsdag 10 februari 2010

Bordskonversation

- Min sabel står i givakt för dig, säger du blarigt med munnen alldeles för nära mitt öra.
Fukten från dina läppar dunstar inne i min hörselgång. Tredje gången du sagt det, skjuter jag bort dig, säger motvilligt:
- Sablar står väl inte i givakt?
- Min gör det, säger du pillemariskt.
Tror att jag flirtar nu. Jag ägnar mig åt mitt vinglas, tittar vanmäktigt åt andra sidan för att försöka planka in på någon annan konversation, vilken som helst, men alla är för djupt involverade för att man ska kunna braka in utan att det blir konstigt. Du ser när jag uppgivet tittat tillbaka igen, inte på dig men på mitt vinglas, och du återtar:
- Låt mig berätta litet om mig själv.
Konstpaus. Jag tänker att jag kan gå med salivstänken till ett labb och få veta allt om dig, åtminstone i biologiskt hänseende.
- Jag växte upp på Östermalm, fortsätter du utan att jag givit ett enda tecken på att vara intresserad. På min mors sida är det bara adel, von Klingendorf, men vad hjälper det? Hon är dock bara en mor.
Du skrattar som om du sagt något väldigt roligt. Jag torkar mig försynt i ansiktet med servetten.
- Själv hade jag operadrömmar, bevars. Jag är dramatisk baryton men jobbar nu som revisor.
Jag är fortfarande alldeles tyst. Förbannar mellan tänderna min vän som placerat mig bredvid dig. Du blev full och oangenäm redan vid förrätten.
- Det var min – få se nu – morfarsfarfarsfar som blev adlad. För tapperhet och god vandel i krig.
Nu säger jag ofrivilligt något:
- I vilket krig?
- Ja, se, det minns jag inte. Men min sabel står fortfarande i givakt för dig, säger du.
Du grabbar tag i min näve och för den ner till ditt skrev. Jag knyter instinktivt handen och drämmer till. Du hukar dig snabbt. Jag säger med len röst:
- Det där var väl inte en sabel. Du menade nog snabel.

(Utmaning: skriv en text som innehåller orden sabel, adel, vandel och snabel)

tisdag 9 februari 2010

Skattjakten

Jag använder postiitlappar. Inte såna där gula, utan fina, gråaktiga, av återvunnet papper. Sen skriver jag med gammaldags stil på dem. Egentligen ska man bränna sidorna, står det i en pysselbok jag läst. Då ser det mer gammalt ut, kanske från artonhundratalet. Men det här är bara på skoj och jag är rädd för att förstöra texten om jag bränner. Man kunde ha bränt först. Äsch, jag får ändå inte använda tändstickor när jag är ensam.

Jag är ensam uppe och det är bråttom, för snart är klockan sju och vi måste iväg till våra jobb, mamma och jag. Vi säger ”jobb” fast för mig är det bara skolan.

Kaffebryggaren förstår jag mig inte på. Det får bli juice. Juice och smörgåsar. Jag kan inte baka tårta själv riktigt än. Det sista jag gör är att sätta den första postitlappen på brickan. De andra är utspridda över hela huset och den sista är under trappan. Där står det: ”Gå nu tretton steg mot väst, gräv upp det du gillar bäst”. Jag vet vad som är öst och väst och norr och söder, i alla fall hemma hos oss. I böckerna ligger alltid skatten i en metallåda eller invirad i oljat tyg eller något sånt men jag har ingen metallåda, så jag har virat in den i vanligt tyg som jag knyckte på slöjden. Skatten är en bok. Mamma älskar böcker. Jag har frågat mormor vilken jag ska ta och hon ville ge mig pengar men jag har sparat flera månader och jag sa nej. Mormor ville komma hit idag på morgonen också men jag sa nej. Jag är stor nu fast jag är liten. Om mamma blir sjuk igen måste jag ta hand om henne. Jag kan redan göra pannkakor fast de blir inte runda. Pannkakor kan jag göra, och alla enkla saker, som fiskpinnar. Vi kan klara oss själva, även när mamma är sjuk.

Brickan är tung. Jag måste ställa ner den för att kunna öppna dörren till sovrummet. Där ligger mamma. Hon vaknar inte när jag ropar och inte när jag ruskar litet på henne. Det rinner blod från hennes mungipa. Jag ställer försiktigt ifrån mig brickan på nattduksbordet och ringer 112. Medan jag väntar på att komma fram, en kort stund, tänker jag på skattjakten. Att man kan förbereda något så länge och vara så glad åt det, sen plötsligt när det inte går att göra spelar det ingen roll, för något annat har kommit i vägen, något större och tyngre.

(Utmaning: skriv om en skattkarta)

måndag 8 februari 2010

I balans

Jag har inga egenskaper. Det är mycket tryggt. Jag är ett membran som någon någon gång blåser på och då vibrerar jag. Ibland betraktar jag mina bekanta och alla deras egenheter och drag och är så djupt tacksam – mot vem vet jag inte – över att jag inte dras med sådant. Att jag i någon mån är min egen. Jag tillför ingenting, drar inte heller bort någonting. Jag finns, oftast i periferin, och betraktar.

Den egenskap jag finner mest användbar – och kom ihåg att jag är objektiv, en utomstående observatör, vilket ni aldrig kan bli - är uppfinningsrikedomen. De som har denna egenskap kan lösa de knivigaste situationer. De kan ersätta en tältlina med ett kängsnöre och vice versa, med mera sådant. Så har jag också märkt att de som är vänliga ofta har ett lättare liv än andra. Jag säger ”ofta”, för ibland kan det vara tvärtom.

Det finns vänlighet och det finns vänlighet, det finns uppfinningsrikedom och uppfinningsrikedom. Egenskaperna kan slå hur som helst. Det är därför jag finner det så användbart att inte ha några. Det ger ett liv i balans.

(Utmaning: skriv om en användbar egenskap)

söndag 7 februari 2010

Miso

Hon har inte mycket pengar. Inte mycket på sig, inte mycket i det stora hela heller. Därför blir hon glad att den nyöppnade sushirestaurangen åter har ett erbjudande. En trött japan står och delar ut lappar vid tunnelbaneutgången. Sushi, nio bitar, femtio kronor. Det är mer än dubbelt vad hon brukar låta ett mål mat gå på men hon tycker mycket om sushi och är också trött - har rest långt och umgåtts med musiker. En del rika, andra fattiga. Det är så det blir.

Nu går hon med sin fattiga hundring till Bromma Sushi. Det ser nästan stängt ut, så tomt på folk är det. Bara en kvinna står framför disken. Täckkappa och vinröd spiralstickad mössa. Hur stickar man så? Hon är säker på att det finns en beskrivning nånstans. Nånstans på nätet. Men hon funderar ändå och så blir det hennes tur. Hon lämnar fram sin lapp och sin hundring. En femtiolapp tillbaka.

Misosoppa får man ta sig själv. Hon står där redan, den spiralstickade, litet äldre, glad och kanske litet ensam, för hon vänder sig om och säger på någon sorts värmländska:
- Det är så gott det här, jag skulle kunna äta det jämt!
Glad och kontaktsökande. Själv säger hon:
- Ja, det är gott.
Hon undviker att säga att hon tycker att de har på för litet wasabi på Bromma Sushi. De snälla männen bakom disken kan höra.

Och när kvinnan har tagit sin soppa tar hon sin, söker och finner lock till plastbyttan och vänder sig om, glömmande att hon har ryggsäck på sig. Och kvinnan blir dränkt i sin misosoppa. Åtminstone hälften av byttans innehåll landar på hennes väska och kappa.

- O nej, säger kvinnan, det här händer mig jämt!
För ett ögonblick undrar hon om den andra jämt får miso över sig men kvinnan har bara dragit efter andan:
- Dessa förbannade ryggsäckar! Det händer på tunnelbanan, överallt. Och är man kort, som jag...
Hon torkar frenetiskt med ställets servetter. Vad ska man säga?
- Ursäkta så hemskt mycket...
- De svänger med sina ryggsäckar utan att tänka och man får dem i skallen, överallt.

Hur ska hon kompensera? Ersättning för kemtvätt erbjuder man väl inte nuförtiden? Vad säger man?
- Förlåt!
Samtidigt, försökande att inte darra, gör hon i ordning sin egen kasse med frigolitförpackning och misobytta. Hon har absolut inget att erbjuda, annat än sina medkännande ord och läten. Kvinnan talar oavbrutet medan hon torkar, torkar och säger slutligen:
- Egentligen borde du få bjuda mig på det här!
Försynen och Bromma Sushi har gjort att hon har exakt en femtiolapp i sin plånbok. Nästan tacksamt lämnar hon över den:
- Det har du rätt i.

Plånboken är tom. Hon seglar ut med sin ryggsäck, med sin svalnande miso, utan sin näst-näst-näst sista hundring, och februaridagen tar emot henne, med sol och vitt på träden bortom rondellen. Lite mat finns i frysen hemma. Hon kommer inte att svälta. Det har hon aldrig gjort.

(Utmaning: skriv om något dyrt)

lördag 6 februari 2010

Club Lundi

Varje måndag ungefär klockan fem kommer min gudmor för att läsa franskaläxan med mig. Hon är en vän till familjen; mammas kompis först och främst. De pratar ett tag, sen är det dags för franskan. Vi kallar det Club Lundi. Måndagsklubben. Där sitter vi och pluggar och hon har förberett sig så noga, har skaffat både textboken och övningsboken. Varje vecka ringer hon några dagar innan och kollar vad läxan är. Jag läser och hon rättar mitt uttal. Hon plockar fram egna övningar som hon har gjort bara för mig. Hon vet vad jag är bra på och vad jag inte kan så bra. Vi är så tacksamma, hela familjen. Hon äter mat med oss sen. Då pratar hon och mamma och pappa om krig och samhället och sånt. Ibland är hon sjuk. Då säger mamma: ”Du får försöka klara dig på egen hand,. gumman.” Min gudmor är snäll. Hon kommer med tuggummi varje gång och ofta får jag små presenter. Hon vill att jag berättar för henne om killar och sånt när mamma och pappa är borta i ett annat rum. Jag vill inte det. Ibland hittar jag på något för att hon ska bli nöjd. Hon är jättegammal, minst lika gammal som mamma och pappa, men vill vara som en kompis. Hon svär och säger slangord men det blir litet fel. Om hon var min förälder skulle jag tycka att hon var pinsam. ”Utan Camilla skulle du inte ha en chans att få MVG”, säger mamma alltid. Pappa förstår mig, tror jag. Jag tror han förstår att jag helst skulle slippa. Att jag helst skulle läsa läxan själv, som alla andra. Att det känns som om man måste tycka om henne, för att hon är snäll och ensam. Jag tror att det finns en anledning när vuxna är ensamma. Jag tror att de inte förstår riktigt hur man gör när man är tillsammans. Hon kommer för nära. Varje måndag är jag stel i magen när jag går hem, för jag vet att Camilla ska komma. Att hon ska fråga mig frågor som jag inte vill svara på, så att jag liksom känner mig naken. Sen så kommer hon på födelsedagar och sånt och när jag konfirmerade mig och då är det så speciellt att hon är en så nära vän, så det är nästan som om hon blev huvudpersonen. Jag skulle liksom vilja flytta henne längre bort men det känns som om hon skulle gå sönder om jag gjorde det. Jag skulle vilja slippa ha en gudmor.

(Utmaning: skriv om att slippa)

fredag 5 februari 2010

Tågförsening

Tåget är försenat. Ute piskar snön. Hunden gnyr, instoppad mellan mina fötter. Mot min axel en mans våta lodenrock. Nå, jag har i alla fall fått sittplats. Inte bäras med av den irriterade stämningen nu. Min axel har varit blöt förut. Vagnen kacklar aggressivt av telefonsamtal. ”Det är kris här!”, ”Vi är försenade...”, ”Försenad...”, ”Försenad...”, ”Vet inte om pågatåget väntar...” Jag bryr mig inte om att ringa. Ingen kommer ändå och möter. Försöker slappna av och föra över lugnet till hunden. Jag har en flaska vatten och några Onico. Ingen tid att passa. Jag sitter, det är varmt där jag är och jag hittade en gammal lyrikantologi i nätet framför sätet bredvid. Psalmbokspapper och guldsnitt men modernism, det mesta. Den ser ut att vara någons käraste bok. Jag kanske lämnar in den när jag kommer fram men nu slår jag upp på måfå: ”Är jag en bok av missförstånd som oron bläddrar nött om natten...” Folke Dahlberg. Jag läser inte poesi. Jag nafsar bara litet, tills rytmen sjunger i mig själv och tungan börjar pirra.

Axeln blir inte torrare. Hunden inte lugnare. Jag inser att jag inte når min flaska. Då, just då, sprids i kupén den skönaste doft. Saliven rinner till och de främmande, kantiga kropparna blir som familjemedlemmar, som man barnsligt skulle kunna be att få... Hon sitter snett emot mig, långt bort. Har suttit och plitat med ett korsord, kanske soduko. Nu har hon kört nageln i skalet på en saftig apelsin och fått det att brisera. Vikt isär klyftorna och långsamt börjat tugga. Det är en doft som ser oss. Jag minns skidutflykter, andra tågresor och ett ställe nånstans i Spanien med ett apelsinträd i mitten av en innergård. Inget har hänt. Jag har bara vidgat mina näsborrar. Men hunden blir tyst.

(Utmaning: skriv om något njutbart)

Jag är Utmärkt!




Inom loppet av några dagar har jag fått en utmärkelse från två kvinnor jag beundrar och respekterar: Malix, som nyligen kommit ut med sin första bok, och Ann Ljungberg, författarcoach och altruist, personen bakom Skrivpuff - dagliga skrivarutmaningar på nätet.

”Kreativ blogger” heter utmärkelsen och när man tar emot den, ska man ge den vidare till sju andra bloggare samt berätta sju mindre kända saker om sig själv. Sånt här brukar jag aldrig pyssla med men det kändes uppfordrande att få utmärkelsen från två håll, så jag skickar den vidare först och främst till:

Lillemor, Skrivpuffs lysande stjärna,

samt utan inbördes ordning till Drumalex, Miss G, Mårten Edman Ipsedromos, Skimmer, Chranna, Zim och Anna

Det var det. Så var det sakerna om mig själv:

Alla vet inte...
att jag är fysiskt feg men en gång för några månader sedan försökte hålla fast en inbrottstjuv som jag tog på bar gärning

att jag liftat till Paris och hem igen utan att ha med mig några skor (då var jag ung)

att jag vunnit Jeopardy fyra gånger (alltså inte fyra veckor, utan fyra program)

att jag känner en man som har tre bröstvårtor

att jag brukar glömma att tvätta fötterna när jag duschar

att jag en gång spontanliftade genom halva Sverige för att söka upp en författare vars böcker jag tyckte om och att jag fick stanna och blev kvar i tre dagar

att jag är med i Republikanska Föreningen

Så. Nu vet ni allt. Och jag tackar än en gång Malix och Ann!

torsdag 4 februari 2010

Böna och be

Han sa att över min döda kropp, sa han. Sen vände han och gick mot stallet igen. Och jag fick inte följa med. Aldrig mer fick jag följa med, sa han. Det sa han före, före han sa min döda kropp och före han gick mot stallet. Och jag rusade efter, halkade på träskorna i gruset. Och jag krafsade på dörren – den hade han låst inifrån – och jag bankade också och skrek. Jag skrek som en hund att snälla, snälla, snällaaa. Snälla Torsten! Det var inte mitt fel. Hon hade brutit nacken även om jag inte hade ridit med henne. Skrek jag genom stalldörren till Torsten. Jag skrek att hon var borta men jag fanns och jag hade inget liv utan stallet, utan Torsten. Och att han var som min egen pappa, fast bättre, och att nu när Ullis inte fanns, skrek jag, men jag kunde inte förklara och snoret rann och jag bankade till jag vart trött och Torsten gick omkring i stallet med sina graningekängor, klump, klump, klump och jag satt vid dörren i två timmar och sjutton minuter och det gjorde ont under naglarna och jag hade ingen röst kvar. Sen gick jag hem.

(Utmaning: skriv om ett flertydigt ord: böna)

onsdag 3 februari 2010

Frivillig

Den store mannen hade så vackra händer och i hans mun lyste guld. Jag minns var jag stod, i ljuset nära allmänningen med Roab och Molt. De är borta nu. Vi var i samma kompani. Någon sa: ”De blev inte nio år”. År... Nio... Det ena vet jag inte vad det betyder och det andra har jag inte lärt men jag minns orden, de fastnade innanför mina öron. ”De blev inte nio år”. Roab och Molt. Vi hade just börjat skolan, skrev krumelurer i sanden. ”Där är ditt namn”, sa fröken och så fick vi öva, då, innan han kom, mannen med de vackra händerna. Vi hade aldrig sett en camouflageuniform förut. Han var så stor. Och våra mödrar fick en gra-ti-fi-ka-tion. Vi fick kläder som hans, sen vandrade vi i många dagar och så fick vi AK-fyror. Övade på det också men det var dyrt med ammunition. På kvällarna skrålade vi hesa sånger som en hyllning till vår ledare. De hade lagt något i soppan. Roab tyckte inte om det. Han var en av de få. Det är länge nu jag haft min egen flaska. All min löning går till det.

Byn och allmänningen känns som en annan värld för mig nu. Att slåss för vår ledare är som att leva högre, leva uppe i huvudet, bland färger och former. Ibland tror jag inte att det är på riktigt. Då tar jag mig en liten slurk.

Jag är bra, säger de. Bra på närstrid. Vet du hemligheten? Hemligheten är att när jag ser en mage öppna sig, en människomage, öppnar sig porten till ännu en värld, ännu högre upp, med ännu intressantare former och skuggor. Jag vet precis var jag ska sticka bajonetten.

De kallar oss frivilliga. Det vet jag inte heller vad det betyder. Jag vet att jag är här, i den här världen, att jag en dag stod i den förra världen, i ljuset, och att han med guld i munnen plockade ut mig. Mig och Roab och Molt. De blev inte nio år. Jag vet inte vad det betyder. Blev jag nio år?

(Utmaning: skriv om att anmäla sig som frivillig)

tisdag 2 februari 2010

Nattbuss

Alvik, strax efter tolv. Sommarnatten sänker sitt lätta sammetstäcke över oss och våra röda, vackra bussar. Om ett par minuter kommer tunnelbanan in men än är vi lämnade åt våra egna diskussioner. ”Våra” och ”våra” - det är Micke som har snöat in igen på något matematiskt teorem som ingen människa utom han begriper, Micke med hängslena, han förklarar entusiastiskt och han orerar utan att skrodera. Jag ser faktiskt talföljder i luften framför mig när han berättar. Fiskarn är måttligt intresserad, står och putsar skorna mot baksidan av byxbenen. Nu kommer horden, alla människor, var och varannan vet inte om att tunnelbanan inte kör natt hela vägen. Vi får bryta upp för den här gången, ställa oss vid varsin vagn. ”Spånga” skriker Micke, Fiskarn ”öarna” och jag, jag står först och skriker inget alls. Jag kör 198:an, ledvagn, Bergslagsvägen ut utefter tunnelbanelinjen. Fredagskväll, lönehelg, men jag störs inte av mina trafikanter. Vassilis Bolonnassos spelar Bach på P2 och flädern har slagit ut, ja , det har den banne mig, och den lyser som småfolkets egna lanternor på fälten. En natt ganska snart ska jag göra fläderblomssaft igen. Det är ingen som dricker den men när jag gör den känner jag mig som en välvillig häxa och köket blir bestjärnat med blommor.

Backlura klockan ett. Framme redan och arton minuters hålltid. Tillräckligt för en caffè latte på Statoil i Hässelby Gård. Jag fräser iväg med mitt artonmetersfordon, slängigare, fortare nu, när jag inte har något folk.

Jag har räknat fel på kväll. Det är Tomas som står på Statoil, inte hon med schäfern. Dessutom är det fullt av väktare där. Kaffet får följa med in i bussen. Bara jag och Vassilis i tretton minuter till och så den rofyllda turen in mot stan igen och så rast. Rast i tjugofyra minuter, tillräckligt för att spela nummerboll med Anna. Förutom oss och trafikledningen är det dött på garaget. Jag förlorar. Något fel på min armbåge, tror jag.

Om hon med schäfern vet jag följande:
Hon är uppvuxen i ett laestadianskt hem
Hon drömmer om att träna räddningshundar
Hennes hund kan spåra svamp och vilt
Hunden heter Pjotr.
Hon har aldrig fått orgasm.

Alvik, strax efter tre. Vi står fortfarande i skjortärmarna. Jag drar hastigt i kjollinningen för att få slitsen där den ska vara. Micke är tyst. Alla är tysta. Fiskarn röker håglöst sin fyrtioandra Commerce. Nu kommer trafikanterna. Det ser vingligt ut. Första spyan i bussen får bjuda på kaffe. Så är det alltid. Det brukar bli den som kör 198:an men nu kör jag 195. ”Spånga, Spånga” står jag och vrålar. Det är alltid någon som får stiga om vid Brommaplan i alla fall. Jag gillar inte Shell i Bromsten. Gillar inte Spånga över huvud taget. Gillar inte det här passet. Jag har räknat fel.

Det syns inte på henne.

(Utmaning: skriv om ett nattjobb)

måndag 1 februari 2010

Om historien

Det finns ingen början. Om det funnes en början, skulle det finnas ett slut. Allting är och fortsätter, omvandlas, förändras, i det vi med en vulgär förenkling kallar tid. Det vet varje god historieberättare. Han börjar in media res. Pang på. Mitt i. Början finns inte. Den måste skapas. Du fattar ett gemensamt beslut med läsaren: här börjar det. Det är fiktion.

Du fattar ett beslut med din älskade: här började vår kärlek. När du skrev det där kortet... Nej, förresten, det var ju före det, när vi träffades på Mikaels kalas och du...Eller så har ni varsin början. Kanske tror ni ändå att ni delar historia.

Historia. Berättelser. Uppdiktade och verkliga. Människan är det berättande djuret. Homo narrans. Som det berättande djuret har hon uppfunnit många begrepp, bland annat ”början” och ”slut”. Det lyckliga slutet kommer när man är less. Det vet varje god författare. ”And they lived happily ever after”. Varje god författare lämnar en öppning i slutet av berättelsen. Inte för att göra sig märkvärdig utan som en offergärd till verkligheten, den verklighet som faktiskt är oändlig, från vår horisont sett.

Nu slutar den här texten. På riktigt. Den slutar nu.

(Utmaning: skriv om ett lyckligt slut)