Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

lördag 20 februari 2010

Loftgången

Vi bodde inte alldeles intill varandra men vi delade loftgång ute i Fisksätra. Jag såg dem ofta – mamma, pappa, tre barn. Tätt mellan barnen. Barnvagnar och pulkor slarvigt uppställda utanför dörren. Jag var tvungen att passera varje gång jag skulle hem. Ibland var det svårt att kryssa fram med sina kassar.

Fisksätra. Om det finns ett helvete heter det Fisksätra.

O, vad jag mådde dåligt de där åren. Det har jag förstått efteråt.

Så, plötsligt en dag fanns han inte med i bilden längre, pappan, en gänglig man med alldeles för stor mustasch och ett arbete man blir smutsig av. Vad spelar det för roll. Han var borta. Barnen var väl sju till fyra då. Jo. Pulkorna var kvar men inte barnvagnarna.

I mina minnesbilder från Fisksätra är det alltid vinter. Pulsa på oplogade gångstigar, den förskräckliga yrande snön på loftgången.

Jo, han var borta. Och mamman fick en annan ton. Vi hade aldrig pratat med varann, aldrig hälsat, bara nickat när jag passerade hennes dörr men jag hörde henne med barnen, auktoritär, retlig, inkonsekvent. Barnen var alltid där. Det verkade som om de aldrig var hos sin pappa. Var han kanske död? Människor i den åldern dör väl inte nuförtiden.

Jag hade mitt jobb att tänka på. De oändliga resorna med Saltsjöbanan. Pulsandet. Livsmedelsaffären med sitt undermåliga sortiment. Först var jag bara glad att det var så tyst på loftgången. Men sen en dag – det var faktiskt vår då – började jag undra. Jag undrade var barnen var. Hos sin pappa, intalade jag mig. Men det var som om det fanns en närvaro mitt i tystnaden. Jag kunde inte släppa det. Jag började speja förstulet in mot lägenheten när jag gick förbi. Köksfönstret vette mot loftgången men aldrig var någon i köket. Där fanns bara en massa disk. För mycket för en person, vad jag kunde förstå. Mamman såg jag titt som oftast, vi hade ungefär samma tider, men jag kunde inte förmå mig att fråga. Efter alla dessa år.

En lördagsmorgon i maj gick jag hemifrån vid tiotiden. Som vanligt vände jag nyfiket uppmärksamheten mot familjens lägenhet. Då hörde jag genom brevlådan ett svagt tjirpande läte, som från en fågel, eller flera fåglar. Jag satte mig på huk. ”Vad vill ni?” viskade jag. Jag visste inte när mamman skulle vara tillbaka en lördag. ”Släpp ut oss!” viskade det tillbaka i en sorgesam liten kör.

Jag ringde omedelbart Veronica, som jag skulle träffa inne i stan, och ställde in. Sen gick jag hem och bläddrade nervigt i telefonkatalogen. Mina händer skakade när jag sökte någon socialjour eller något i Nacka kommun. Jag vet inget om sådant. Till slut gav jag upp och ringde polisen. Jag tänkte att det kanske var att skjuta mygg med elefantgevär. Samtidigt tänkte jag att mina privatspanardagar var över. Att det var tid för proffsen att ta vid. Resten har ni kanske sett i tidningen.

(Utmaning: skriv om att anmäla)

10 kommentarer:

  1. det här va bra kul att komma igång och läsa igen

    SvaraRadera
  2. Spännande..... som vanligt bra skrivet.

    SvaraRadera
  3. Ang. "Becket och jag" - haha, ja, jag känner mig lite absurd idag. Ska läsa dina sista två då hjärnan vaknat till igen.

    SvaraRadera
  4. Åh marmoria jag vill kunna som du! Kunna skriva med inlevelse om så många olika platser och människor, som om du i dig var inte bara en marmoria. Vill, men är glad just nu bara över att få läsa här!
    Hur hittar man fantasin?

    SvaraRadera
  5. Du är fantastikt skicklig att hitta de rätta orden, när du berättar. Här har du två beundrare av det du skriver!

    SvaraRadera
  6. Bra skrivet med nån enstaka klyscha. Klyschan jag tänker på är "...att skjuta mygg med elefantgevär". Eller det kanske inte ens är en klyscha, men det känns som man läst det förut iaf. Keep up the good work, som dom säger i staterna!

    SvaraRadera
  7. En fantastisk närvaro i texten och personens tillvaro och det var återigen en njutning att läsa.
    Det jag reagerade på var "Barnen var väl sju till fyra då" som lät bakvänt för mig (kutym skriva andra vägen? kanske därför hjärnan sa "va"). Sen tycker jag... det händer ngt i ditt sista stycke igen, vet inte riktigt vad det är som händer, men för mig känns det som om man är mitt inne i en viss - stark och ruggigt bra framställd och närvarande - känsla och atmosfär och sedan "bryts" den av att ngt i språket förändras (med vad?)i sista stycket. Or maybe it's just me...

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Då speglingen är målet så uppnår du det utan ngn som helt tvekan - det är en otvetydig sanning som alla de som läser dina underbara texter vet. Utifrån det så är min reflektion om budskap bakvänd :-)

    SvaraRadera